Håll barnen nära hjärtat
Äldste Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Vi får inte dra oss undan våra barn. Vi måste fortsätta kämpa, fortsätta försöka nå dem, fortsätta be, fortsätta lyssna.
Fotografier från Getty Images
Det står alltmer klart att vi måste lära våra familjer evangeliet personligen, leva efter dessa lärdomar i våra hem eller löpa risken att alltför sent upptäcka att en primärlärare eller prästadömsrådgivande eller seminarielärare inte kunde göra för våra barn det vi själva inte gjorde för dem.
Jag vill ge er en smula uppmuntran beträffande detta stora ansvar. Det jag omhuldar i mitt förhållande till [min son] Matt är att han, tillsammans med sin mor och syster och bror, är min närmaste, käraste vän. Jag är hellre här vid detta prästadömsmöte i kväll tillsammans med min son än med någon annan manlig kamrat i denna värld. Jag älskar att vara med honom. Vi pratar en hel del. Vi skrattar en hel del. … Jag ber för honom och har gråtit med honom och jag är oerhört stolt över honom. …
I början av vårt äktenskap kämpade min unga familj och jag oss igenom mastersprogrammet vid ett universitet i New England. [Min fru] Pat var Hjälpföreningens president i vår församling och jag verkade i stavspresidentskapet. Jag studerade på heltid och undervisade på halvtid. Vi hade två små barn, lite pengar och en hel del stress. Ja, vi levde väl ungefär som ni gör.
En kväll kom jag hem efter några långa timmar i skolan och kände, som uttrycket lyder, att hela världen vilade på mina axlar. Allt tycktes synnerligen krävande, nedslående och mörkt. Jag undrade om det någonsin skulle bli ljusare. Då, när jag kom in i vår lilla studentlägenhet, rådde en ovanlig tystnad i rummet.
”Vad står på?” frågade jag.
”Matthew har någonting han vill berätta för dig”, sa Pat.
”Matt, vad är det du vill säga till mig?” Han lekte tyst med sina leksaker i ett hörn av rummet och gjorde sitt bästa för att inte höra mig. ”Matt”, sa jag lite högre, ”har du någonting att berätta för mig?”
Han slutade leka, men tittade inte upp genast. Sedan vändes dessa två enorma, tårfyllda bruna ögon mot mig, och med en smärta bara en femåring kan känna, sa han: ”Jag lydde inte mamma i kväll, och jag sa emot henne.” Med de orden brast han ut i gråt, och hela hans lilla kropp skakade av sorg. Ett barnsligt felsteg hade begåtts, en smärtsam bekännelse hade avgivits, en femårings tillväxt fortsatte, och kärleksfull försoning kunde ha blivit en underbar erfarenhet.
Allt kunde ha varit jättebra – om det inte hade varit för mig. Jag skäms mer än jag kan säga över hur jag reagerade. Jag tappade humöret. Det var inte Matts fel – det var tusen andra saker i mitt sinne, men det visste inte han, och jag hade inte självdisciplin nog att medge det. Han fick alltsammans över sig.
Jag talade om för honom hur besviken jag var och hur mycket mer jag tyckte att jag kunde ha förväntat mig av honom. … Sedan gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i hans liv – jag sa till honom att gå direkt till sängs och att jag inte skulle komma och be kvällsbön med honom eller berätta en godnattsaga. Under kvävda snyftningar gick han lydigt till sin säng, där han knäböjde – ensam – för att be kvällsbön. Sedan blötte han ner sin lilla kudde med tårar som hans pappa borde ha torkat bort.
Om ni tror att det var en tryckande tystnad när jag kom in, så skulle ni ha varit med nu. Pat sa inte ett ord. Det behövdes inte. Det kändes fruktansvärt!
Då vi senare knäböjde vid vår egen säng ljöd min ömkliga bön om välsignelser över min familj fruktansvärt ihålig i mina öron. Jag ville stiga upp med detsamma och gå till Matt och be honom om förlåtelse, men han sov fridfullt sedan länge.
Det tog längre tid för mig att bli befriad, men till sist somnade jag och började drömma, vilket jag sällan gör. Jag drömde att Matt och jag packade två bilar för att flytta. Av någon anledning var hans mamma och lillasyster inte med. När vi packat färdigt vände jag mig mot honom och sa: ”Ok, Matt, du kör den ena bilen så kör jag den andra.”
Den här femåringen kröp mycket lydigt upp i förarsätet och försökte greppa den stora ratten. Jag gick bort till den andra bilen och startade motorn. Då jag körde iväg vände jag mig om för att se hur det gick för min son. Han försökte – han försökte verkligen. Han försökte nå pedalerna, men kunde inte. Han vred också på olika reglage och tryckte på knappar och försökte starta motorn. Han syntes nästan inte över instrumentpanelen, men samma enorma, tårfyllda vackra bruna ögon stirrade återigen ut mot mig. Då jag körde iväg ropade han: ”Pappa, lämna mig inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är för liten.” Och så körde jag iväg.
En kort stund senare i min dröm insåg jag plötsligt i ett fruktansvärt ögonblick vad jag hade gjort. Jag stannade bilen, kastade upp dörren och började springa så fort jag kunde. Jag lämnade bil, nycklar, ägodelar och allt – och jag sprang. Vägbeläggningen var så het att mina fötter brände och tårar hindrade mina ansträngningar att se min pojke någonstans vid horisonten. Jag sprang, bad, vädjade om att bli förlåten och att hitta min pojke trygg och säker.
Då jag rundade en kurva helt slut av fysisk och känslomässig utmattning, såg jag den främmande bilen jag sagt åt Matt att köra. Den stod prydligt uppställd på sidan av vägen, och han skrattade och lekte i närheten. En äldre man var med honom, han lekte och hade roligt åt hans lekar. Matt såg mig och ropade ungefär så här: ”Hej, pappa. Kom hit. Vi har kul.” Han hade tydligen redan förlåtit och glömt det hemska jag gjort mot honom.
Men jag fruktade den äldre mannens blick, som följde varje rörelse jag gjorde. Jag försökte säga ”tack” men hans ögon var fyllda av sorg och besvikelse. Jag mumlade en krystad ursäkt och främlingen sa bara: ”Du borde inte ha lämnat honom ensam att göra något så svårt. Ingen skulle ha begärt det av dig.”
Därmed var drömmen slut och jag satte mig rakt upp i sängen. Min kudde var nu blöt av svett och tårar. Jag kastade av mig täcket och sprang till den lilla campingsängen där min son sov. Där på knä och i tårar höll jag honom i mina armar och talade till honom medan han sov. Jag sa till honom att alla pappor begår misstag men att det inte är deras avsikt. Jag sa till honom att det inte var hans fel att jag hade haft en jobbig dag. Jag talade om för honom att när pojkar är fem eller femton år så glömmer pappor ibland bort det och tror att de är femtio. Jag sa till honom att jag ville att han skulle vara liten länge, länge, för alltför snart skulle han växa upp och vara en man och skulle inte längre leka på golvet med sina leksaker när jag kom hem. Jag sa till honom att jag älskade honom och hans mamma och hans syster mer än någonting annat i hela världen och att vad som än hände i livet, så skulle vi möta det tillsammans. Jag sa till honom att jag aldrig mer skulle hålla tillbaka min kärlek eller förlåtelse från honom, och jag bad att han aldrig skulle hålla den tillbaka från mig. Jag sa att det var en ära att få vara hans pappa och att jag skulle försöka av hela mitt hjärta att bli värdig ett så stort ansvar.
Nå, jag har inte visat mig vara den fullkomlige pappan jag lovade bli den där kvällen, men jag vill fortfarande bli det och jag försöker fortfarande. Jag tror på detta kloka råd från president Joseph F. Smith: ”… om ni håller era [barn] nära ert hjärta, tar dem i er famn och om ni får dem att känna att ni älskar dem … och håller dem nära er, så går de inte alltför långt bort från er.1
Vi får inte dra oss undan våra barn. Vi måste fortsätta kämpa, fortsätta försöka nå dem, fortsätta be, fortsätta lyssna. Vi måste hålla dem ”i vår famn”.