Endast digitalt: Sista dagars heliga berättar
Vår perfekta triangel för hopp och helande
Vi gavs inte mycket hopp om att vår nyfödda dotter skulle utvecklas normalt, men tro, fasta och böner samt prästadömsvälsignelser visade att läkarna hade fel.
Foto: Leslie Nilsson
Vi såg alla fram emot Agathas födelse år 2015. Hon skulle bli mina föräldrars första barnbarn. Allt gick bra fram tills den dag då hon föddes. Hon var en stor bebis, det uppstod komplikationer, och läkaren var försenad till sjukhuset. När han väl kom behövde han använda en tång för att få ut henne. Då hade hon redan drabbats av neonatal asfyxi.
När de för ett ögonblick lade Agatha på mitt bröst trodde jag det var för att låta mig ta farväl. Sköterskorna skyndade sedan snabbt iväg med henne för neonatal intensivvård. Jag fick senare veta att hennes Apgarpoäng, vilket används för att mäta nyfödda bebisars allmäntillstånd, bara låg på 2. Ett poängvärde på 7 till 10 anses vara normalt.
Magnetröntgen visade en stor vit fläck på Agathas hjärna, vilket avslöjade en avsevärd skada orsakad av syrebrist. Läkarna sa till oss att om hon överlevde skulle hon ha svåra kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar och troligtvis ha epilepsi.
När min familj fick veta hur allvarligt läget var för Agatha, gavs mina föräldrar och svärföräldrar tillstånd att komma till den neonatala intensivvårdsavdelningen vid olika tillfällen för att träffa Agatha och ta farväl. Min far och svärfar, ovetandes om varandra, gav henne varsin välsignelse. Min man gav henne också en välsignelse. Den söndagen organiserade vi en familjefasta för henne.
Agatha tillbringade 11 dagar på sjukhuset innan vi kunde ta med henne hem. Under flera månader genomgick hon olika prover och behandlingar. Hon kunde inte svälja, hon saknade reflexer, och hon led av krampanfall. De sa till mig att hon aldrig skulle kunna röra sitt huvud, aldrig gå, och aldrig prata.
Under året som följde fortsatte vi att be och fasta för Agatha, och vi tog henne till en fysioterapeut för att hjälpa henne lära sig att röra sig. Den vänstra sidan av hennes kropp hade blivit särskilt påverkad av hennes asfyxi. Hon kunde röra sin högra hand men inte sin vänstra. Läkarna sa till oss att framstegen skulle gå långsamt. Men efter bara några behandlingstillfällen kunde hon röra båda sidorna av kroppen lika mycket. Fysioterapeuten sa att det var ett underverk. Eftersom hon lärde sig så snabbt undrade han varför de hade tagit dit henne till att börja med.
Varje liten förbättring gjorde oss glada. Snart började Agatha röra på huvudet. Sedan började hon sitta upp. När hon började le visste vi att vår tro och våra böner hade besvarats. Och när hon sa ”mamma” för första gången blev jag så lycklig.
Vi fick vårt största underverk vid hennes årliga hälsokontroll. En magnetröntgenbild (MRI) visade ingen vit fläck på hennes hjärna. Hennes läkare kunde inte tro det.
”Den här bilden ser ut att vara av ett annat barn”, sa han och jämförde den nya bilden med originalet som togs när hon var nyfödd. Han bad om en andra bild och frågade: ”Vad är det som händer här?”
Idag har Agatha inga kognitiva eller fysiska funktionsnedsättningar och hon tar inte längre medicin mot epilepsi. Hennes skola beskriver henne som ett intellektuellt avancerat barn.
Vi tillskriver Agathas helande till vad min far kallar en ”perfekt triangel”: tro, fasta och bön, och prästadömsvälsignelser från rättfärdiga män. Vi vet att Herren älskar oss, vi vet att han har makt, och vi vet att han ger oss av sin makt att använda här på jorden. Vi är tacksamma att han helade Agatha.