Boken om min uppväxt
Jag drömde om att jag skulle vara en mormor respektive farmor som fick sitta ner med mina barnbarn och berätta för dem saker som jag upplevt och saker som jag kan. Dels för att lära dem om hur livet var då jag växte upp, dels för att dela med mig av mitt vittnesbörd så att de alltid ska komma ihåg att deras mormor/farmor verkligen hade ett vittnesbörd om evangeliet. Jag vill att det skall vara deras bestående minne av mig.
Då vi tjänade i templet i Danmark fick jag en önskan att använda tiden jag hade till eget förfogande åt att skriva. Jag har aldrig skrivit en bok förut och jag har inte heller varit speciellt flitig i att skriva dagbok. När jag började skriva hade jag ingen tanke på att det skulle bli en bok, jag bara kände att jag hade saker jag ville berätta för mina barn och barnbarn. Och jag insåg att kunna få dem alla (28 i dagsläget) att sitta ner i mitt knä och lyssna till mina berättelser, det kommer inte att hända.
Det självklara för mig var att skriva om min uppväxt och om dem som fanns omkring mig under den tiden. Bokens titel talar om att jag föddes i Haga i Göteborg och berättelsen sträcker sig fram tills jag gifte mig och flyttade till Kålltorp, också det i Göteborg.
Jag började med det tidigaste minnet jag har och när jag började så fick jag bilder i huvudet som jag minns det. Då kände jag att jag ville beskriva de minnen jag såg framför mig och när jag gjorde det dök andra minnen upp som jag också ville berätta om. Så fortsatte det och när jag väl började skriva var det som en fors som flödade i mitt minne. Det var som att saker jag inte tänkt på under många år bara pockade på och bad om att få en rad i min uppteckning. Jag skrev och skrev och mer och mer kom till mig. Jag fick än en gång känna doften av luktärterna som mamma odlade i trädgården. Jag fick än en gång uppleva förväntan och dofterna kring julen i vårt hem och minnas de julklappar jag fått. Jag såg min pappa framför mig när han kom hem från jobbet och var trött och lade sig att vila en stund innan maten var klar. Jag upplevde än en gång hur det var att komma till kyrkan första gången efter det att missionärerna introducerat evangeliet för oss. Jag såg framför mig hur mamma och pappa gick upp till kapellbygget på kvällarna för att hjälpa till. Jag hörde än en gång ljudet av tåget som dunkade fram på rälsen på väg till templet i Schweiz när jag försökte sova uppe på hatthyllan. Så mycket gott som jag fick återuppleva! Så påmind jag blev om alla mina välsignelser.
För att strukturera upp mina tankar lite delade jag upp mina noteringar i olika kapitel. När tankar kom som ville vara med skrev jag snabbt ner dem under de olika rubrikerna där de skulle passa in. Det gjorde att jag när jag tömt mina tankar under en rubrik eller kapitel hade jag en massa stödord till nästa kapitel att hantera och det hjälpte mig att inte tappa bort något.
En av de roligaste sakerna som hände var att jag kom ihåg namn och detaljer som helt enkelt bara kom till mig. Hade jag försökt att komma ihåg dem så hade jag inte lyckats, men det kom verkligen till mig. Hur ska man annars förklara att jag mindes namnet på min väns docka som hon hade när vi var ute och gick med våra dockvagnar, eller telefonnumret till både mig och min bästa vän. Det kändes så rätt att skriva ner allt som jag själv kom ihåg det, även om det inte alltid var helt överensstämmande med andras minnesbilder av samma händelse.
När vi kom hem från Danmark fortsatte jag att skriva och min man, Ingvar, föreslog att vi skulle göra en bok av mina anteckningar. Vi satte upp som mål att boken skulle vara klar till kommande jul och bli en julklapp till både barn och barnbarn.
Arbetet med att hitta lämpliga bilder och illustrationer som skulle förstärka berättelsen började, och jag gick igenom alla mina gamla album och även mammas album som jag fått ärva. Jag hittade en påbörjad ”mitt livs historia” från min tid i Bikupan i UK och också en scrapbook. Jag tog fram de få dagböcker jag hade och jag tittade i mina minneslådor där jag samlat saker från skoltiden bland annat. Det visade sig att även här hade jag en skattkista att ösa ur. Det trodde jag inte.
Jag lade alla bilder i tidsordning på ett USB-minne och markerade i texten var de skulle vara för att vår förläggare skulle veta var hon skulle placera in dem. Ingvar gick igenom det jag skrivit och var en stor hjälp i att objektivt se på hur jag uttryckt mig. Han rättade också en del grammatik. Sedan skickade vi in allt. Nu var det bara att vänta på att få se första utkastet av min bok. Vilken känsla när den kom! Tänk att lilla jag har skrivit en bok.
Ingvar blev också inspirerad att skriva sin bok och det gjorde han så att barn och barnbarn fick den i somras. Nu har vi påbörjat en bok som vi skriver gemensamt om vårt 50-åriga liv tillsammans. Jag hoppas att vi hinner få den klar, för där finns också mycket att berätta för barnbarnen.
Den bestående känslan av att ha skrivit boken är tacksamhet – tacksamhet till min Himmelske Fader då jag kan se hans omsorg och kärlek till mig genom hela livet. Jag ser hur han gav mig goda föräldrar som älskade mig över allt annat, hur han ledde missionärerna till oss och hur han på andra sett gett mig så många goda förutsättningar. Jag känner också stor tacksamhet till mina föräldrar och till mina förfäder som gjort det möjligt att vara där jag är idag.