Nu kändes allt så rätt
Vid ett besök i Jakobsbergs församling blev jag nyfiken på en ung familj med två jättesöta pojkar, Thiago och Matheo. Pappan ledde mötet som rådgivare i biskopsrådet. Jag visste att mamman hade en koppling till min svärfar Lars Nilsson som gick bort 2020, men jag visste inte riktigt hur. I efterhand fick jag en pratstund med Karol Dayana Valderas och kunde reda ut begreppen.
Karol blev medlem i kyrkan i Märsta gren som 20-åring, en gren som senare uppgick i Jakobsbergs församling och som även min svärfar och hans Astrid tillhörde. ”Lars och Astrid betydde så mycket för mig”, säger Karol. ”De gjorde allt det som änglar gör.” Med tiden blev rollerna ombytta och när Lars och Astrids hälsa sviktade fick Karol möjlighet att vara ängel tillbaka.
Karol kom till Sverige med sin familj från Colombia när hon var fem år. Vägen till sin nuvarande roll som rådgivare i Hjälpföreningens presidentskap i Stockholms stav och yrket som grundskollärare var inte helt självklar. I tonåren började hon må dåligt och kämpade bland annat med ångest och panikattacker. Hon valde att söka sig till en kyrka, men inte till pojkvännens kyrka. (Den kändes för konstig. Han trodde på någon som hette Joseph Smith …) I stället började hon gå till den katolska kyrkan, som hennes familj tillhörde. Där kände hon efter en tid att det var något som saknades, så hon sökte sig vidare till en frikyrka som hennes mormor tillhörde. Där fick hon vänner och hon valde också att gå på deras ettåriga bibelskola. Men trots att hon till och med döpte sig i den kyrkan var det något som inte kändes rätt.
Karols pojkvän reste i väg på mission. Han tjänade som spansktalande missionär i Las Vegas i USA. Nu började Karol ändå trots sina fördomar lära sig mer om kyrkan genom kyrkans egna webbplatser. Hon fick en bättre bild av kyrkan och tog emot missionärerna. Hon läste också Mormons bok. Hon kände Anden starkt och tilltalades speciellt av tanken på eviga familjeband. För Karol stod det nu klart att hon ville döpa sig. Den unge mannen som hon fortfarande kallade sin pojkvän (och som senare skulle bli hennes man) kom tillbaka från sin mission. Men det var inte han som Karol ville skulle utföra dopet. Det var den vän som hon samtalat så mycket om evangeliet med, Lars Nilsson. Och så blev det. Dopet utfördes i möteshuset i Västerhaninge och blev en andlig fest. ”Nu kändes allt så rätt”, förklarar Karol. ”Jag hade hittat mitt andliga hem.” Även Karols mamma var med på dopet och berördes starkt av Anden hon kände.
Efter dopet välsignades Karol med frid och lugn. Hennes ångestattacker försvann. Livet för Karol och hennes familj har ändå inneburit en del motgångar och svårigheter. Både Karol och hennes man har exempelvis behövt möta allvarlig sjukdom. Men de är så tacksamma för det ankare de har i sin tro på det återupprättade evangeliet.
Vi låter Karol själv knyta ihop med en dikt hon skrivit:
Älskade Gud, tack för en ny dag som jag får
och för att du alltid bredvid mig går.
Min kropp är inte alltid på topp, men du ger mig hopp.
Du är min styrka och dina ord är mina fötters lykta.
Jag tackar dig under jordelivets alla stunder
för att du i mitt liv alltid gjort stora under.
Vid din sida vill jag alltid vandra
och snälla Gud, hjälp mig att finnas där för andra.