Vi är här för att hjälpa varandra

Leonard Singer, Navajoreservatet, USA

Intervjuad av David Olsen

Herren tar hand om mina behov. Han har välsignat mig med mitt hem och allting i det.

Leonard: Jag hade blivit alkoholist. Jag hade inget hem. Jag hade på mig samma kläder dag ut och dag in. Jag sov i buskar och åt ur soptunnor. Jag hade inte någonting eller någon.

Äldste Olsen: Hur förändrades du?

Leonard: Jag bestämde mig för att be. Jag bad Herren om hjälp, och på något sätt fick jag styrka att sluta dricka. Tankar på Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kom hela tiden tillbaka till mig. Jag hade känt mig hemma där förut. Jag tänkte att jag kanske skulle finna hopp där igen.

Äldste Olsen: Du har sagt att du började få maningar.

Leonard: Ja, Herren manade mig framåt, och när jag följde honom började han välsigna mig.

Äldste Olsen: Hur fick du hjälp av lokala ledare i kyrkan?

Leonard: Jag hade blivit utesluten, men de hjälpte mig förstå vad jag behövde göra, och att göra det jag behövde göra för att komma tillbaka till full gemenskap. Bit för bit tog jag mig dit. Dagen när jag döptes på nytt var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Äldste Olsen: I dag bor du precis nedanför kullen vid vårt möteshus [Dennehotso grens möteshus i Kayenta, Arizona, USA]. Ditt hem är en liten husvagn utan elektricitet och rinnande vatten, men du säger att du anser dig själv vara lyckligt lottad?

Leonard: Herren tar hand om mina behov. Han har välsignat mig med det här hemmet och allting i det. Jag älskar att ha en lugn plats där jag kan studera skrifterna och be. Min syster bor i närheten och det är där jag hämtar vatten. Ibland när jag behöver elektricitet låter hon mig dra en förlängningssladd från hennes hus.

Äldste Olsen: På vilka andra sätt har evangeliet välsignat dig?

Leonard: Herren visade mig att det finns en mening med det här livet. Det var något jag hade saknat i åratal. Nu vill jag hjälpa andra, precis som han har hjälpt mig.

Äldste Olsen: Jag ser dig hjälpa andra hela tiden. Häromdagen hjälpte du en kvinna vars bil hade fastnat i sanden.

Leonard: Jag fick tag på ett par andra medlemmar i kyrkan och ett par spadar. Vi började gräva och skjuta på bilen. Ganska snart var hon på väg igen.

Äldste Olsen: Hur var det med den där gången när du fick återkommande maningar om att besöka din brorsdotter som bor 20 mil bort i Farmington, New Mexico?

Leonard: Jag visste inte varför det var meningen att jag skulle åka, men jag visste att Herren ville att jag skulle vara där.

Äldste Olsen: Så du följde maningen, du hittade ett sätt att komma dit, och du anlände precis i tid för att ge henne brådskande hjälp.

Leonard: Herren visste att hon behövde hjälp, och han visste att jag kunde hjälpa henne.

Äldste Olsen: I ditt ämbete i grenspresidentskapet hjälper du mig med stöduppdrag, möten, grensaktiviteter och kyrkans program för tillfrisknande från beroende. Vad skulle du säga om någon frågade dig: ”Hur älskar du din nästa?”

Leonard: Av hela mitt hjärta.

Äldste Olsen: Hur visar du den kärleken?

Leonard: Jag ger bara tillbaka till dem det som Herren har gett mig. Människor behöver känna sig älskade. De behöver känna sig tröstade. De behöver vägledning. De behöver förstå vad Herren kan ge dem. När du befinner dig längst ner på botten behöver du känna att om du sträcker dig upp så finns någon där.

Äldste Olsen: Du bor i en liten husvagn, men ditt hjärta är lika stort som himlavalvet. Du lever enkelt, utan världsliga ägodelar. Men du är kristuslik och hjälper alltid behövande.

Leonard: Det är därför vi är här, eller hur? För att hjälpa varandra.

man som sitter vid ingången till sin husvagn — Leonard bor i en liten husvagn utan elektricitet eller rinnande vatten, men han anser sig vara välsignad.