Beskyddade i en stenlavin

Dikterad av Raymond G. Cox; författad och redigerad av Karen E. Nelson

Författaren bor i Washington, USA.

När vår bil var på väg mot stupets säkerhetsräcke välsignade Anden mig med en oväntad maning.

Jag besökte Yellowstone National Park med min dotter och hennes familj, och vi hade ägnat dagen åt upptäcktsfärder. Det hade varit en regnig dag, men vi tänkte inte låta det sänka oss. Min dotter hade varit chaufför en stor del av dagen, men mot slutet av kvällen fick jag maningen att det var jag som skulle köra tillbaka till vårt boende.

Jag förstod inte varför jag behövde köra, men jag försöker alltid följa den Helige Andens maningar när jag känner på det sättet. Som Joseph Smith lärde: ”Var försiktiga och avvisa inte den stilla, sakta rösten. Den ska lära [er] vad [ni] ska göra och vart [ni] ska bege [er].”¹

Det hade blivit mörkt och det spöregnade. Utan förvarning dök något upp framför min pickup. Jag visste inte vad det var, men det var nära. Jag visste att vi skulle kollidera med det. Jag insåg att en bit av bergssidan hade brutits loss och fallit ner på vägen. Jag försökte väja för det stora klippblocket så snabbt jag kunde, men det var för nära så vi körde på det.

Pickupens fart drev oss upp på klippan, vilket fick pickupen att stegra sig och köra på två hjul. Jag försökte stanna pickupen, men gaspedalen hade fastnat. Vi fortsatte framåt i hög fart, som en raket som flög längs vägen på två hjul. I det ögonblicket insåg jag att vi var på väg mot ett skyddsräcke vid ett stup som sluttade ner mot floden Yellowstone River. Jag hade tappat kontrollen över fordonet och jag visste vad som fanns på andra sidan räcket om vi åkte över det.

I det ögonblicket bad jag en tyst bön: ”Fader, hjälp mig att rädda min familj!” Plötsligt manade den Helige Anden mig att stänga av motorn. Det skulle kräva att jag tog bort ena handen från ratten, men jag behövde båda händer för att styra pickupen. Jag tänkte: Jag kan inte släppa taget. Jag kände en tröstande viskning från den Helige Anden: ”Det är okej. Jag hjälper dig. Stäng av motorn.” Jag sträckte mig efter tändningslåset och drog ur nyckeln. När pickupen började sakta ner kunde jag än en gång styra den så att vi höll oss kvar på vägen.

Jag vet att det var den Helige Andens maning som fick mig att stänga av motorn. Det var som om änglar höll hårt i ratten så att jag kunde ta bort handen för att stänga av motorn. Jag vet att min himmelske Fader och den Helige Anden hjälpte mig den kvällen. Jag är så tacksam för evangeliet i mitt liv som gjorde det möjligt för mig att vara redo att ta emot maningarna som vägledde oss i säkerhet.