”Ge näring åt din själ genom att be ofta”, Liahona, april 2024

Ge näring åt din själ genom att be ofta

Äldste Ulisses Soares

i de tolv apostlarnas kvorum

Vi behöver den andliga näring som kommer av att kommunicera med vår himmelske Fader, en välsignelse som är tillgänglig för oss överallt och alltid.

Vi har alla varit hungriga förut. Hunger är kroppens sätt att tala om för oss att den behöver näring. Och när vi är hungriga vet vi vad vi behöver göra – äta.

Våra andar har också sätt att låta oss veta när vi behöver andlig näring. Men det verkar som om det är lättare för oss att helt enkelt ignorera andlig hunger än fysisk hunger.

Precis som det finns många olika sorters mat vi kan äta när vi är hungriga, finns det olika saker vi kan göra för att stilla vår andliga hunger. Vi kan till exempel ”mätta [oss] med Kristi ord” (2 Nephi 32:3) i skrifterna och genom profeternas ord. Vi kan regelbundet gå i kyrkan och ta del av sakramentet (se Läran och förbunden 59:9). Vi kan tjäna Gud och hans barn (se Mosiah 2:17).

Men det finns en annan källa till andlig näring som alltid finns tillgänglig för oss, i varje ögonblick i livet, oavsett våra omständigheter. Vi kan alltid kommunicera med vår himmelske Fader genom bön.

”Min själ hungrade”

När profeten Enos jagade djur i skogen tänkte han på ”de ord [han] ofta hade hört [sin] far tala om evigt liv och de heligas glädje”. Dessa ord ”sjönk in djupt i [hans] hjärta” (Enos 1:3).

Eftersom Enos var i detta andliga sinnestillstånd kände han ett starkt behov: ”Min själ hungrade”, sa han (Enos 1:4, kursivering tillagd).

Vad gjorde Enos när han kände denna andliga hunger, det här behovet av andlig näring? ”Jag föll på knä inför min Skapare”, sa han, ”och ropade till honom i mäktig bön och vädjan för min egen själ” (Enos 1:4).

Så stor var Enos andliga hunger att han bad ”hela dagen lång … och när kvällen kom höjde [han] fortfarande [sin] röst så högt att den nådde himlarna” (Enos 1:4). Till slut besvarade Gud hans bön och förlät hans synder. Enos kände att hans skuld hade utplånats. Men hans andliga näring slutade inte där.

Han lärde sig om kraften i tron på Jesus Kristus, och han utgöt hela sin själ till förmån för sitt folk – till och med sina fiender. Han slöt förbund med Herren och fick löften av honom. Och efter sin mäktiga bön gick Enos bland sitt folk och profeterade och vittnade om det han hade hört och sett. (Se Enos 1:5–19.)

Alla böner besvaras inte på ett lika dramatiskt sätt, men våra upplevelser av bön kan ändå vara meningsfulla och förändra livet. Vi kan dra några viktiga lärdomar av Enos upplevelse av bön. Här är några exempel:

När vi strävar efter att helt och fullt leva efter evangeliet kan det hjälpa oss att känna vår andliga hunger.
Vår andliga hunger kan och bör föra oss ner på knä för att söka vår himmelske Faders hjälp.
När vi ber till vår himmelske Fader kan vi tillfredsställa vår andliga hunger – och mer därtill.
Vi kan be var som helst, när som helst.
Bön kan hjälpa oss att omvända oss.
Bön kan stärka vår tro på Jesus Kristus.
Vi kan få ett personligt vittnesbörd om att vår himmelske Fader hör oss och är uppmärksam på oss.
Det vittnesbörd och den styrka vi får genom bön kan hjälpa oss att tjäna och stärka andra.

Min erfarenhet av bönens kraft

Liksom Enos lärde jag mig några av de här lärdomarna genom personlig erfarenhet. Mina föräldrar blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga när jag var liten och jag döptes när jag var åtta år. Jag hade alltid en god, varm känsla i hjärtat för min himmelske Fader och för Jesus Kristus, hans återställda evangelium och hans kyrka. Men det var inte förrän jag var nästan 16 år som jag började be för att få veta om allt det här var sant.

Min inspirerade biskop bad mig att undervisa en söndagsskoleklass för ungdomar. Jag skulle hålla en lektion om hur vi kan få ett vittnesbörd om evangeliet genom bön. Det här uppdraget från min biskop fick mig att tänka djupare på mitt eget vittnesbörd. Jag hade tagit mig tid att studera Mormons bok och kände alltid att kyrkan var sann. Jag hade alltid trott på Frälsaren Jesus Kristus, men jag hade aldrig tagit till mig Moronis löfte i Moroni 10:4–5. Jag hade aldrig bett för att få veta om evangeliet var sant.

Jag minns att jag kände i mitt hjärta att om jag skulle undervisa de här ungdomarna om hur man får ett vittnesbörd genom bön så borde jag själv be om ett vittnesbörd. Min själ hungrade – kanske på ett annat sätt än Enos, men jag hade ändå ett andligt behov.

När jag förberedde lektionen knäböjde jag och framförde min innerliga önskan till min himmelske Fader att bekräfta den sanning jag kände inombords. Jag förväntade mig ingen stor manifestation. Men när jag frågade Herren om evangeliet är sant fick jag en mycket ljuvlig känsla i mitt hjärta – den milda, stilla rösten som bekräftade för mig att det var sant och att jag skulle fortsätta göra det jag gjorde.

Känslan var så stark att jag aldrig kunde bortse från det svaret och säga att jag inte visste. Hela den dagen kände jag mig så glad. Mitt sinne var vänt mot himlen och jag begrundade den härliga känslan inombords.

Följande söndag stod jag framför mina tre eller fyra klasskamrater som alla var yngre än jag. Jag vittnade för dem om att deras himmelske Fader skulle besvara deras bön om de hade tro.

Äldste Soares som missionär tillsammans med andra vid en dopgudstjänst. — En besvarad bön som äldste Soares fick som ung man har låtit honom vittna – som missionär (ovan till höger), far och make och apostel – om att vår himmelske Fader besvarar böner som uppsänds i tro.

Sedan dess har det här vittnesbördet följt mig. Det har hjälpt mig att fatta beslut, särskilt i stunder när jag har ställts inför utmaningar. Den bönen den där dagen, tillsammans med ytterligare vittnesbörd som jag har fått genom åren, har gjort det möjligt för mig att med övertygelse vittna för andra om att de kan få svar från sin himmelske Fader om de ber i tro. Så har varit fallet när jag har vittnat som missionär, som ledare i kyrkan, som far och make, och än i dag som apostel.

När och om vad vi bör be

Naturligtvis ber vi inte bara när vi känner ett särskilt starkt andligt behov. Så när bör vi be? Och vad bör vi be om? Det korta svaret är när som helst och om vad som helst.

Gud är vår himmelske Fader. Vetskapen om det här förändrar hur vi ber. Profeten Joseph Smith lärde: ”När vi har kunskap om Gud börjar vi förstå hur vi ska närma oss honom och hur vi ska fråga honom för att få svar … När vi är redo att komma till honom, är han redo att komma till oss.”¹

Vår himmelske Fader är alltid redo att lyssna på oss och vill att vi ska be till honom regelbundet och ofta. Vi bör rådgöra med Herren i allt vi gör (se Alma 37:37) och be morgon, middag och kväll. Vi bör be hemma, på jobbet, i skolan – var vi än befinner oss och för alla våra ansträngningar (se Alma 34:17–26).

Vi bör be i våra familjer (se 3 Nephi 18:21). Vi bör be ”högt och i [vårt] hjärta, offentligt såväl som i enskildhet” (Läran och förbunden 81:3). ”Och när [vi] inte ropar till Herren, [ska våra] hjärtan vara fyllda, vända till honom i ständig bön för [vår] välfärd och för deras välfärd som är omkring [oss]” (Alma 34:27). Och vi måste alltid be till Fadern i Jesu Kristi namn (se 3 Nephi 18:19–20).

Illustration av Joseph Smith, av Walter Rane, kopiering förbjuden

Hur vi närmar oss vår himmelske Fader

Vår Fader i himlen vill välsigna oss. Och det gör han – om vi ber honom göra det. Profeten Joseph Smith lärde: ”Kom ihåg att om vi inte frågar, kan vi inte få någonting. Be därför i tro, så ska ni få de välsignelser som Gud anser bäst för er.”²

Våra regelbundna och ofta förekommande böner är en viktig del av en balanserad diet av andlig näring till våra hungriga själar. Kommunikation med vår himmelske Fader genom bön är tillgänglig och välkommen överallt och alltid.

Ett av mina favoritskriftställen lär oss hur vi bör närma oss vår himmelske Fader när vi knäböjer för att be: ”Var ödmjuk så ska Herren din Gud leda dig vid handen och besvara dina böner” (Läran och förbunden 112:10). När vi är ödmjuka och lydiga är vår himmelske Fader med oss. Han leder oss vid handen. Han inspirerar oss så att vi vet vart vi ska gå och vad vi ska göra. Han besvarar våra böner i enlighet med sin vilja, sitt sätt, sin tidpunkt och sin absoluta kunskap om vad som är bra för oss.

Vi bör minnas detta och värdesätta vår möjlighet att närma oss Guds tron och ta emot välsignelser från hans hand.