Endast digitalt

Jag hade gjort allt jag kunde som förälder. Hur kunde mina barn lämna kyrkan trots det?

Rachel Hokanson

Författaren bor i Utah, USA.

När några av mina barn lämnade kyrkans verksamhet undrade jag varför inte jag fick uppleva alla de välsignelser som utlovats tack vare de evangelieaktiviteter vi gjort tillsammans under åren. Tre generalkonferenstal hjälpte mig att gå vidare med tro.

När jag blev förälder kände jag ett stort ansvar att hjälpa mina barn på förbundsstigen och se till att de följde vår himmelske Faders plan.

Från och med tonåren började jag lägga märke till råd till föräldrar under nästan varje generalkonferens, bland annat följande:

President Ezra Taft Benson (1899–1994) berättade för oss att om vi ”börjar studera” Momons bok ”på allvar” så skulle vi ”få större förmåga att motstå frestelser … [och] kraft att förbli på den raka och smala vägen”.¹ Så jag visste att min familj skulle läsa Mormons bok tillsammans varje dag.
Tillkännagivandet för familjer lärde att ”föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet … att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud … Män och hustrur – mödrar och fäder – kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter.”²
President M. Russell Ballard (1928–2023) påminde oss om hur vi ”beskyddar och bevarar och stärker … vår familj och vårt hem i en värld som drar så hårt i motsatt riktning”. Hans råd var: ”Var konsekvent med dagliga familjeböner och familjens hemafton en gång i veckan … undervisa om evangeliet och grundvärderingar i ert hem … skapa meningsfulla familjeband som ger era barn en starkare identitet än den de finner i kamratgruppen, skolan eller någon annanstans.”³

Som ung mor tolkade jag allt detta som att det var mitt ansvar att frälsa mina barn. Jag kände att om jag gjorde allt detta med min familj skulle mina barn skyddas mot frestelser och annat som hotade deras vittnesbörd.

Men under de senaste åren har jag känt mig förrådd när mina barns vittnesbörd har stått inför stora utmaningar och vissa har slutat gå i kyrkan. Jag undrade varför inte vi fick uppleva president Bensons löfte om att mina barn skulle beskyddas med kraft att motstå frestelser och falska läror samt stanna kvar på den trånga och smala stigen.

Mitt hjärta kändes tungt när generalkonferensen närmade sig i april 2022. Ytterligare ett barn hade just berättat att hon kämpade med sitt vittnesbörd. Jag började titta på generalkonferensen och ställde samma fråga som äldste Adrián Ochoa tog upp i sitt tal på lördagseftermiddagen: ”Fungerar planen?”⁴ Jag var rädd för att den inte gjorde det.

Jag bad att få veta vad jag kunde göra för att hjälpa mina barn att vilja återvända till kyrkan. Helst omedelbart. Under generalkonferensen kom svaren. Men svaren var inte vad jag förväntade mig.

Tre lärdomar hjälpte mig att förändra mitt hjärta.

Lärdom 1: Jag kan inte förtjäna mina barns väg till himlen.

På söndagsmorgonen sa Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum:

”Det finns de som felaktigt tror att Guds löften innebär att lydnad mot honom ger en specifik avkastning enligt en fastställd matris. De tänker kanske: ’Om jag flitigt utför en heltidsmission kommer Gud att välsigna mig med ett lyckligt äktenskap och barn’ eller ’om jag avstår från skolarbete på sabbaten kommer Gud att välsigna mig med bra betyg’ eller ’om jag betalar tionde kommer Gud att välsigna mig med det där jobbet jag vill ha’. Om livet inte blir precis på det sättet eller följer den förväntade tidtabellen kan de känna sig svikna av Gud. Men saker och ting är inte så mekaniska i den gudomliga förvaltningen. Vi bör inte tänka på Guds plan som en kosmisk varuautomat där vi 1) väljer önskad välsignelse, 2) stoppar in den summa av goda gärningar som krävs, och 3) varan genast levereras.

Gud håller verkligen sina förbund och löften till var och en av oss. Det behöver vi inte oroa oss för [se Läran och förbunden 82:10]. Jesus Kristus – som steg ner under allt och sedan steg upp i höjden [se Läran och förbunden 88:6] och som har all makt i himlen och på jorden [se Matteus 28:18], – ser med sin försoningsmakt till att Gud kan och kommer att uppfylla sina löften. Det är väsentligt att vi hedrar och lyder hans lagar, men alla löften som baseras på lydnad mot en lag [se Läran och förbunden 130:20–21] är inte utformade, framtagna och tidsinställda efter våra förväntningar. Vi gör vårt bästa men måste överlämna handhavandet av välsignelser, både andliga och timliga, åt honom.”⁵

Jag är säker på att jag har hört liknande lärdomar tidigare, men den här gången slog de rot i mitt hjärta. Den här gången var jag redo att höra det och behövde höra det.

Jag blev också påmind om ett tidigare generalkonferenstal av president Dieter F. Uchtdorf, då andre rådgivare i första presidentskapet:

”Vi kan inte förtjäna att komma till himlen. Rättvisans krav står som en skiljemur som vi omöjligt kan ta oss över själva.

Men allt är inte förlorat.

Guds nåd är vårt stora och eviga hopp …

Frälsningen kan inte köpas för lydnadens lön, den köps genom Guds Sons blod [se Apostlagärningarna 20:28].”⁶

Jag visste det. Jag visste att jag inte kunde förtjäna min väg till himlen. Men av någon anledning trodde jag att min lydnad kunde förtjäna en väg till himlen för mina barn. Ju mer jag studerade äldste Christoffersons och andras tal, desto mer insåg jag att jag hade blivit lurad av djävulens lögn att mina barn inte behövde en Frälsare så länge jag var en ”perfekt förälder”. När jag studerade och reflekterade över detta, hjälpte Anden mig att förstå att allt arbete för att skydda mina barn mot frestelser och falska läror samt stärka deras vittnesbörd är viktigt, men det garanterar inte att mina barn stannar på förbundsstigen.

Handlingsfrihet är en viktig del av vår himmelske Faders plan. Vi får alla gåvan att välja själva, även om det innebär att våra barn väljer att vända sig bort från det de har lärt sig. Ändå försöker Herren alltid nå sina egensinniga barn i kärlek, och som jordiska föräldrar kan vi göra detsamma.

Under generalkonferensen i oktober 2018 lärde äldste Dale G. Renlund följande:

”Även om Gud vill att vi stannar kvar på förbundsstigen är han ädel nog att låta oss välja.

Ja, Gud vill, förväntar sig, och ger instruktion om att vart och ett av hans barn ska välja själv. Han tvingar oss inte. Genom handlingsfrihetens gåva låter Gud sina barn ’verka av sig själva … utan att [låta sig] påverkas’ [2 Nephi 2:26].”

Jag finner stor tröst i vad äldste Renlund sa därefter:

”Hur länge vi än har varit borta från stigen, eller hur långt bort vi än har vandrat, hjälper Gud oss omedelbart att återvända när vi väljer att förändra oss [se Alma 34:31]. Ur Guds perspektiv – genom uppriktig omvändelse och genom att sträva framåt med ståndaktighet i Kristus – blir det, när vi är tillbaka på stigen, som om vi aldrig varit borta. Frälsaren betalar för våra synder och befriar oss från den hotande förminskningen av glädje och välsignelser.”⁷

Jag vet att vi alla behöver Frälsaren. Den sanningen gör mig så lättad. Även om det fortfarande är mitt ansvar att undervisa mina barn och stötta dem på förbundsstigen, så är det inte mitt jobb att frälsa mig själv eller mina barn. Det är Frälsarens verk, och han gör det perfekt. Det är vår himmelske Faders verk och hans härlighet ”att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Han har en frälsningsplan för alla sina barn. Jag måste lita på hans plan, inte min. Och jag försöker komma ihåg att han håller sina löften om att skydda och stärka våra familjer. Jag har tro att han alltid bjuder in mina barn att komma till honom och han kommer att trösta och stärka mig när jag strävar efter att göra detsamma.

Lärdom 2: Att vänta på Herren kan vara en helig plats.

Jag lärde mig en annan sak av syster Amy A. Wright, första rådgivare i Primärs presidentskap, som talade direkt efter äldste Christofferson. Hon lärde:

”Ofta kan vi, liksom den lame tiggaren vid templets port, tålmodigt – eller ibland otåligt – vänta på Herren [Jesaja 40:31]. Vänta på att bli botade fysiskt eller känslomässigt. Vänta på svar som tränger in i den djupaste delen av vårt hjärta. Vänta på ett mirakel.”⁸

Inför generalkonferensen hade jag bett om omedelbara resultat. Jag vet att det var orealistiskt, men jag hade inte förväntat mig en lektion om vikten av att vänta.

Syster Wright fortsatte: ”Att vänta på Herren kan vara en helig plats – en plats för polering och förfining där vi kan lära känna Frälsaren på ett djupt personligt sätt. Att vänta på Herren kan också vara en plats där vi ställer frågan ’O Gud, var är du?’ [Läran och förbunden 121:1] – en plats där andlig uthållighet kräver att vi utövar tro på Kristus genom att avsiktligt välja honom om och om igen.”⁹

Jag har tänkt mycket på det sedan den generalkonferensen. Att lära sig att vänta, att ha tålamod med mina barn och deras val och att lita på att Herren alltid söker efter dem har krävt stor ansträngning från min sida. Jag önskar att det var så enkelt som att bara välja en gång att tro och sedan vara fylld av frid under resten av mina dagar, precis som jag ber att mina barn ska välja att nå ut till Frälsaren och tro på honom. Men så har det inte varit för mig. Vissa dagar har det känts lättare att ge efter för hopplöshet och förtvivlan, att ge upp eftersom det verkar som om ”planen inte fungerar”. Det har krävts stor ansträngning och andlig uthållighet för att utöva tro och behålla hoppet om vår himmelske Faders plan när jag sett mina barn göra val som inte återspeglar de gudomliga sanningar jag lärt dem. Men varje dag jag väljer hoppet i stället för förtvivlan så väljer jag honom. Om och om och om igen.

Denna kamp har fört mig närmare Gud. Den har fått mig att vända mig till honom genom bön. Den har fokuserat mina skriftstudier. Den har gjort att jag vänt mig till templet. Mest av allt har den gjort mig oerhört tacksam för Jesu Kristi försoning. Jag är så tacksam att jag vet att han älskar mina barn och att han gav sitt liv för dem.

Att lära sig att vänta på Herren har blivit en helig plats för mig. Det har blivit en förädlande upplevelse. Att studera dessa generalkonferenstal och koncentrera på mina evangeliestudier har fördjupat min förståelse av läran och stärkt min tro. Jag lär mig rad på rad, bud på bud att lita på Herren och vår himmelske Faders försoningsplan samtidigt som jag ber att mina barn ska välja att följa Jesus Kristus och hans evangelium. Och jag ser fram emot nästa generalkonferens som kan bidra med fler lärdomar och stärka mitt vittnesbörd.

Lärdom 3: Gud har gett oss ett sätt att förvandla stötestenar till språngbrädor.

Ett tredje konferenstal som gav mig hopp var äldste Larry S. Kachers. Jag har lärt mig något mycket kraftfullt när jag har studerat det här talet. Jag har lärt mig att Herren låter oss uppleva livets komplexitet för att hjälpa oss att vända oss till honom. Äldste Kacher lärde att det finns ”enkelhet på andra sidan av livets komplexiteter genom att förbli ’[ståndaktiga] i Kristus, med fullkomligt klart hopp’ [2 Nephi 31:20].

En del av livets syfte är att låta dessa potentiella stötestenar bli till klivstenar när vi klättrar på det som jag kallar ’trons stege’ – en stege, eftersom det visar på att tron inte är statisk. Den kan gå upp eller ner, beroende på de val vi gör.”¹⁰

Jag har vuxit genom denna trosprövning. Med mitt bristfälliga kunnande ville jag skona mina barn från livets svårigheter. Men vill jag förhindra att mina barn utvecklas? Gud har i sin vishet gett oss en väg att följa, det är hans frälsningsplan. När vi vandrar den vägen möter vi utmaningar som prövar vår tro på vår himmelske Fader och Jesus Kristus. Det är upp till oss att använda vår handlingsfrihet och välja att följa Kristus i vår egen trons stege och låter våra prövningar blir språngbrädor snarare än stötestenar. Äldste Kacher påminner oss om att ”vår utveckling är evig”.¹¹

Berättelsen om mina barn är inte slut än. Guds frälsningsplan är verklig och jag måste ha tro på hans plan och lita på hans syfte. När mina barn fortsätter utöva sin handlingsfrihet försöker jag komma ihåg att Herren alltid försöker nå ut till dem och att han kommer att hjälpa dem att återvända om de väljer att göra det. Han är mäktig att frälsa.

Jag finner hopp i Ordspråksboken 3:5–6:

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”

Jag är säker på att det finns andra vars tro prövas. Dina prövningar kanske liknar mina eller så kämpar du med andra problem. Jag föreslår att du talar om dina bekymmer med Herren före generalkonferensen och studerar tal från generalkonferensen och skrifterna. Ansträng dig för att ”höra honom”,¹² och lita sedan på att han lär dig det du behöver lära dig. Jag vet att han älskar oss och att han har kraften att frälsa oss och våra barn när vi – och de – själva väljer att vända sig till honom i tro.