Hur vi tar emot uppenbarelse tills vår tro blir orubblig

Mark A. Mathews

Seminarier och institut

”Jag uppmanar dig att ta de nödvändiga stegen för att höra Herren bättre och oftare så att du kan få den insikt som han vill ge dig.”¹ – president Russell M. Nelson

Berättelsen om Enos i Mormons bok är en utmärkt resurs för att lära sig ”höra Herren bättre och oftare”, som president Russell M. Nelson har uppmanat oss.² Den här vackra, korta redogörelsen i skrifterna visar oss hur vi kan kvalificera oss för uppenbarelse, hur uppenbarelse vanligtvis kommer och varför vi bör söka uppenbarelse. Vi kan också lära oss av Enos hur vår tro på Herren blir orubblig (se Enos 1:11) och vi vet att vi kommer att vila hos vår Återlösare (se v. 27).

Söka uppenbarelse

”Den kamp jag hade inför Gud” (v. 2). Enos beskriver sina ansträngningar att ta emot uppenbarelse som en ”kamp”. Det här tyder på en kraftansträngning och bekräftar vad president Nelson har sagt: ”Att få uppenbarelse kräver arbete.”³ Vi kan inte förvänta oss att få det av tillfälliga eller minimala ansträngningar (se Läran och förbunden 9:7–8).

”Jag gick för att jaga vilda djur i skogarna” (v. 3). Enos uppenbarelse kom när han var ensam i skogen, vilket visar att ”tid i tysthet är helig tid – tid som underlättar personlig uppenbarelse och ger frid”.⁴ President M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, var bekymrad över att vår tids brist på stillhet begränsar vår förmåga att ta emot uppenbarelse: ”Människor förr i tiden upplevde avskildhet på ett sätt som vi inte kan föreställa oss i vår överfulla och upptagna värld. I dag kan vi även när vi är ensamma vara uppkopplade med våra mobila enheter, bärbara datorer och tv-apparater för att hålla oss underhållna och sysselsatta. Som apostel ställer jag nu en fråga till dig: Har du någon personlig tyst tid?”⁵

”De ord jag ofta hade hört min far tala om evigt liv … sjönk in djupt i mitt hjärta” (v. 3). Under denna tysta stund började Enos begrunda, vilket betyder ”att meditera och tänka djupt, ofta på skrifterna eller annat som rör Gud”.⁶ Enos upplevelse bekräftar det som president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”När vi begrundar … inbjuder vi till uppenbarelser genom Anden.”⁷

”Min själ hungrade” (v. 4). Liksom en som känner sig hungrig efter mat hade Enos en intensiv önskan eller djup längtan att få veta och uppleva det som hör Gud till. Denna önskan motiverade och kvalificerade Enos att söka och ta emot personlig uppenbarelse. President Nelson har lovat: ”När du sträcker dig ut mot Herrens kraft med samma intensitet som en drunknande som kippar efter luft, får du kraft från Jesus Kristus. När Frälsaren vet att du verkligen vill nå fram till honom – när han känner att ditt hjärtas största önskan är att föra in hans kraft i ditt liv – blir du ledd av den Helige Anden till att veta exakt vad du bör göra.”⁸

”Jag … ropade till [min Skapare] i mäktig bön … hela dagen lång … och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna” (v. 4). Enos upplevelse visar att intensiv, ihärdig bön inbjuder uppenbarelse. Detta behöver dock inte ske genom en enda lång bön. Som äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har förklarat: ”En spurt kan verka imponerande på kort sikt, men stabilitet över tid är mycket mer effektivt, mycket mindre farligt och ger långt bättre resultat … Ett försök att be en gång i flera timmar leder troligtvis inte till samma andliga resultat som meningsfull morgon- och kvällsbön som regelbundet uppsänds under flera veckor.”⁹

Liksom för Enos kommer det tillfällen i våra liv när den uppenbarelse vi söker inte kommer omedelbart. När det händer bör vi följa hans exempel och fortsätta be i tro och trofast vänta på Herren.

Att känna igen uppenbarelse

”Herrens röst [kom] … till mitt sinne” (v. 10). Enos visste att hans bön ”nådde himlarna” (v. 4) eftersom han fick ett svar från Herren. Han skriver: ”Det kom en röst till mig som sa: ’Enos, dina synder är dig förlåtna’” (v. 5). Även om Enos beskriver att han hörde en röst, förtydligade han senare att det inte var en röst som kunde höras med öronen utan en andlig röst till hans sinne. Han skriver: ”Herrens röst [kom] återigen till mitt sinne” (v. 10).

President Boyd K. Packer (1924–2015), president för de tolv apostlarnas kvorum, förklarade att ”dessa spröda, förfinade andliga kontakter kan inte ses med våra ögon eller höras med våra öron. Och även om känslan beskrivs som en röst, så är det en röst man känner snarare än en röst man hör.”¹⁰

Enos upplevelse visar att den vanligaste formen av uppenbarelse inte är när Herren hörbart talar till våra öron eller visuellt visar sig för våra ögon, utan när han subtilt talar till vårt sinne och hjärta genom sin Ande (se Läran och förbunden 8:2–3).

Uppenbarelsens välsignelser

”Enos, dina synder är dig förlåtna” (v. 5). Genom personlig uppenbarelse fick Enos en försäkran om att hans synder var förlåtna. Det här är en av de största välsignelserna vi kan få genom uppenbarelse. Faktum är att varje gång vi får uppenbarelse genom den Helige Anden är det ett bevis på att våra hjärtan förändras och att vi närmar oss Gud. President Eyring har förklarat: ”Om du har känt den Helige Andens inflytande i dag … kan du ta det som bevis på att försoningen är verksam i ditt liv.”¹¹

”Min tro [blev] … alltmer orubblig” (v. 11). Efter att ha fått den välsignelse han sökte vändes Enos önskningar utåt – mot andras andliga välfärd och eviga frälsning. Han bad för sin familj bland nephiterna och sedan för lamaniterna. När han bad upplevde han något heligt. Han förklarade: ”Och sedan jag, Enos, hört dessa ord blev min tro på Herren alltmer orubblig” (v. 11).

En av välsignelserna med att få personlig uppenbarelse från Herren är att de här andliga upplevelserna stärker vår tro på honom. Varje gång vi hör Jesus Kristus växer vår tro på honom. Med tiden kan ständig uppenbarelse göra vår tro på honom orubblig.

President Joseph F Smith (1838–1918) delgav sin egen erfarenhet av det här: ”När jag som gosse först erhöll prästadömet, gick jag ofta ut och bad Herren visa mig underbara ting, så att jag skulle få ett vittnesbörd. Men Herren undanhöll mig dessa underverk. Han visade mig sanningen rad på rad, bud på bud, litet här och litet där, tills han fått mig att känna sanningen från hjässan till fotabjället och till dess att jag var helt renad från tvivel och fruktan. Han behövde inte sända en ängel från himlarna för att utföra detta, inte heller behövde han tala med en ärkeängels basun. Genom viskningar från den levande Gudens andes stilla, milda röst, gav han mig det vittnesbörd jag äger och genom denna princip och kraft ger han alla människobarn en kunskap om sanningen som ska förbli hos dem.”¹²

”Deras tro var som din” (v. 18). När Enos fick förlåtelse för sina synder förklarade Herren att det var ”tack vare din tro på Kristus som du aldrig förut har hört eller sett” (v. 8). Efter att ha fått många fler uppenbarelser fick Enos så småningom samma tro som hans fäder hade: ”Deras tro var som din” (v. 18). Enos tro på Kristus liknade Lehis, Jakobs och Nephis, som alla hade sett Herren i en syn. Även om hans vittnesbörd bara kom genom personlig uppenbarelse genom den Helige Anden, var det lika säkert som om han hade sett Herren. Enos upplevelser illustrerar en princip som äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum lärde om aposteln Tomas vittnesbörd om Frälsaren: ”Man kan ha samma tro eller vittnesbörd som Tomas hade utan att ha rört vid eller sett honom [se Johannes 20:29].”¹³

I slutet av sin bok skriver Enos att han snart kommer att dö och ”då ska jag se hans ansikte” (v. 27). Hans avslutande vittnesbörd påminner oss om det sista vittnesbördet som äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum gav. På generalkonferensen i april 1985, bara några dagar innan han dog, sa han om Frälsaren:

”Jag är ett av hans vittnen, och en dag får jag känna märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter och väta hans fötter med mina tårar.

Men min vetskap är inte större då än den är nu om att han är Guds Allsmäktige Son, att han är vår Frälsare och Återlösare.”¹⁴

”Jag går snart till min viloplats, som är hos min Återlösare, för jag vet att hos honom får jag vila” (v. 27). Enos visste genom personlig uppenbarelse att han skulle bli frälst av Jesus Kristus i det celestiala riket. En del antar att det här är något vi aldrig kan få veta i det här livet. Andra tror att den här kunskapen kräver något dramatiskt som ett besök av Frälsaren. Men Herren har lärt att den Helige Anden kan ge människor löftet om evigt liv genom deras konsekventa trofasthet i att hålla sina förbund.¹⁵ Denna andliga försäkran är beroende av vår trofasthet: den Helige Anden upphäver godkännandet när förbund bryts.¹⁶

När vi ”strävar framåt” på förbundsstigen och strävar efter att hålla ut intill änden ger Herren oss andlig förvissning längs vägen tills vi med tillförsikt vet att ”[vi] ska få evigt liv” (2 Nephi 31:20). ”I skrifterna kallas denna process att befästa vår kallelse och utkorelse.”¹⁷

När vi, liksom Enos gjorde, kämpar inför Gud, när själen hungrar och hjärtat begrundar, när vi ber kraftfullt för oss själva och andra, får vi uppenbarelse på uppenbarelse i våra tysta stunder, tills vår tro på Jesus Kristus blir orubblig och vi vet att vi en dag kommer att vila hos honom.