Porträtt av tro

Tacksam över att föra dem hem

Gisèle Vanizette, Alberta, Kanada, berättad för Alison R. Wood, kyrkans tidningar

Min fars trygga hemkomst under andra världskriget hjälpte mig att uppskatta släktforskningens underverk efter att jag blivit medlem i kyrkan.

Ovan: Författaren med sin dotterson Jordan Stanford och dottern Marie-Laure Stanford.

Foton med tillstånd av författaren

Paris var en mörk plats på många sätt 1939. Våra soldaters nederlag hade redan börjat och en ström av parisare började överge staden. Sommaren 1940 hade Tyskland ockuperat Frankrike.

Min far rekvirerades enligt Service du Travail Obligatoire (tvångsarbete) och skickades till Tyskland för att arbeta i en fabrik. Mamma och jag höll ihop och tog småjobb för att få det att gå ihop under ockupationens svåra år.

En dag på väg hem från jobbet sommaren 1944 cyklade jag genom Place de la Concorde och hamnade mitt i en strid. Tyska pansarvagnar trängdes på torget och förvirringen var total när skott kom från alla håll, även från hustak. En tysk soldat tog tag i min arm och knuffade in mig bakom sin stridsvagn, vilket räddade mitt liv.

Efter det förändrades allt snabbt. De allierade styrkorna gick snart in i och återtog Paris. Frankrike firade, men mamma och jag kunde inte delta i det allmänna glädjeutbrottet. Vi hade inte hört något från pappa. Franska fångar återvände sakta, men vi undrade hur det hade gått för dem som hade arbetat i tyska fabriker.

En kväll, utan förvarning, kom pappa hem utmattad och orakad. Han berättade om sin mirakulösa flykt från Tyskland och sin resa till fots, på cykel och med tåg genom Ungern och Tjeckoslovakien.

Vår familj var tillsammans igen och vår glädje var fullständig.

Gisèle som ung kvinna.

Obestridliga svar

Ett antal år senare blev den eviga betydelsen av att ha – och föra samman – vår familj tydlig för mig när jag tog till mig lärdomarna från två unga män som knackade på dörren till min mans chokladfabrik. De presenterade sig som missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Min man Gerard hade bestämt att träffa dem hemma efter jobbet, men han hade glömt att berätta det för mig. När jag såg de här två ungdomarna komma lät jag dem sitta i vardagsrummet och vänta på Gerard. Jag var inte särskilt vänlig mot dem.

Jag var religiös, men min tro krävde inte så mycket av mig. Jag hade glatt levt mitt liv utan behov av att studera eller ställa frågor. Tanken på att ifrågasätta min tro oroade mig, och jag kände mig inte modig nog att ändra min religion.

Gerard gick länge i kyrkan utan mig. Den lilla grenen han gick till höll möten i en husvagn medan kyrkans första möteshus i Frankrike höll på att byggas. Gerard hjälpte faktiskt till att gräva grunden.

Han brukade vara glad när han kom hem och försökte berätta om sina intryck för mig. Till slut tog jag missionärsdiskussionerna och ställde frågor som mest var avsedda att genera de stackars missionärerna. Med stort tålamod och fullkomlig ärlighet erkände de sin okunnighet om vissa lärosatser, erbjöd sig att forska i mina frågor och återvände veckan därpå med obestridliga svar.

När en besökande församlingspräst fick veta att vi tog emot missionärerna försökte han avslöja kyrkans lärdomar som falska. Men hans ansträngningar hade motsatt verkan. Trots att han försökte ställa kyrkans medlemmar i värsta möjliga ljus bestämde jag mig för att acceptera principerna som missionärerna undervisade om och bli döpt.

Gerard hade varit redo för dop länge men ville inte döpas utan mig. I maj 1964 ställde missionärerna upp en bärbar pool mitt i sin lägenhets vardagsrum och fyllde den med vatten ur ett rör som gick från ett handfat. Alla våra vänner i kyrkan var där. Jag var så känslosam att jag var rädd att mina tårar skulle få poolen att rinna över!

Gisèle med sin man Gerard och deras två döttrar vid Berns tempel i Schweiz.

Sammanbundna för evigheten

Ett år senare i Berns tempel i Schweiz beseglades min man och jag till varandra och sedan beseglades våra två döttrar till oss. Medan vi var där utförde vi tempeltjänst för våra förfäder. Jag älskar det som kyrkan lär om släktforskning och beseglingar och Israels insamling. Jag älskar fokuset på att föra samman familjer.

Gisèle med döttrarna Marie-Laure Stanford och Isabelle Horne.

Det var inte lätt att släktforska i Frankrike på den tiden, men jag kände mig inspirerad att göra det. Det fanns inga digitaliserade uppteckningar, så jag reste ofta till en förfaders hemstad för att begära fysiska uppteckningar. Jag fick en så speciell känsla när jag höll i dokument skrivna av ödmjuka människor som hade varit närvarande vid någon av mina förfäders födelse, vigsel eller död.

”Jag älskar det som kyrkan lär om släktforskning och beseglingar och Israels insamling.”

Nu är jag lite begränsad av ålder, men jag är så tacksam för att jag kan fortsätta utföra arbete för mina förfäder genom FamilySearch, både genom att indexera och hitta nya namn. Med de verktyg vi har tillgång till har jag indexerat över 35 000 namn och hittat över 5 000 namn att ta med till templet.

Glädjen vi finner i evangeliet är fullständig när vi kan njuta av den tillsammans med våra familjer. Jag är tacksam för möjligheten att föra dem samman – att föra dem hem för evigt.