KAPITEL 11

Hemmet – grunden till ett rättfärdigt liv

”Ju tydligare ni fostrar era barn enligt Jesu Kristi evangelium, med kärlek och höga förväntningar, desto troligare är det att de känner frid i sitt liv.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

Sent på året 1973 beslutade sig Gordon och Marjorie Hinckley motvilligt för att flytta från sitt hem i East Mill Creek, Utah så att de kunde bo närmare kyrkans huvudkontor i Salt Lake City. President Hinckley, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, tog sig tid på nyårsaftonen det året att skriva om sitt hem. Hans ord röjer hans känslor om platsen, men ännu mer röjer de hans känslor om en kärleksfull familj.

”Så sentimentalt sorgsna vi är över att lämna vårt gamla hem”, skrev han. Han berättade om familjens arbete med att bygga hemmet och plantera tomten runt omkring. Därefter gick hans tankar till relationer – till varandra och till Gud:

”Här lekte vi tillsammans med våra barn när de växte upp, och här bad vi tillsammans. Här lärde vi och våra barn känna vår himmelske Fader, att han lever och lyssnar och svarar på böner.

Jag skulle kunna skriva en hel bok … inte för världen, men för våra fem barn, deras makar och avkomlingar. Och om jag kunde omsätta i ord berättelsen om det hemmet skulle där finnas tårar och skratt, och en stor, stillsam och genomträngande anda av kärlek som skulle röra vid läsarnas hjärtan, ty de som levde och växte upp där älskade varandra, de älskade sina medmänniskor, de älskade sin Gud och Herren Jesus Kristus.”¹

Genom hela sin verksamhet vittnade president Hinckley om vikten av kärleksfulla och trofasta familjer. I september 1995 utfärdade första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum: ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, som äldste M. Russell Ballard i de tolv beskrev som ”ett upprop om att skydda och stärka familjen”.² När president Hinckley hade läst tillkännagivandet på Hjälpföreningens allmänna möte i september 1995, förkunnade han: ”Varje nations styrka har sin grund inom dess hems väggar. Vi uppmanar vårt folk överallt att stärka sina familjer i enlighet med dessa hävdvunna värderingar.”³

ett par med ett litet barn — ”Vi uppmanar föräldrar att göra sitt allra bästa för att undervisa och fostra sina barn.”

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Familjen utgör den heligaste av alla relationer.

Familjen är gudomlig. Den instiftades av vår himmelske Fader. Den utgör den heligaste av alla relationer. Guds syften kan bara uppnås genom denna organisation.⁴

Vi är en kyrka som vittnar om familjens betydelse – fadern, modern, barnen – och om det faktum att vi alla är barn till Gud vår Evige Fader. Föräldrar som sätter barn till världen har ett ansvar att älska dessa barn, att fostra dem och ta hand om dem, att lära dem de värderingar som välsignar deras liv på ett sådant sätt att de växer upp till att bli goda medborgare. … Jag vill betyga något som ni redan känner till, och det är vikten av att binda familjen samman med kärlek och vänlighet, genom uppskattning och respekt, och genom att undervisa om Herrens sätt så att era barn växer upp i rättfärdighet och undviker de tragedier som drabbar så många familjer över hela världen.⁵

Det är absolut nödvändigt att ni inte försummar er familj. Inget ni har är dyrbarare.⁶

Fäder och mödrar har förmånen att ta hand om sina barn och undervisa dem om Jesu Kristi evangelium.

Vi uppmanar föräldrar att göra sitt allra bästa för att undervisa och fostra sina barn med evangelieprinciper som kan hjälpa dem hålla sig nära kyrkan. Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion i att fullgöra detta gudagivna ansvar.⁷

Jag är övertygad om att det inte finns någonting som tillförsäkrar större framgång i det svåra företaget att vara föräldrar än det familjelivsprogram som evangeliets underbara lärdomar ger: att fadern i hemmet kan utrustas med Guds prästadöme; att det är hans förmån och plikt som förvaltare av vår himmelske Faders barn att sörja för deras behov; att han ska leda i hemmet i prästadömets anda genom ”överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek” (L&F 121:41); att modern i hemmet är en Guds dotter, en intelligent, hängiven, kärleksfull själ som kan ha Guds ande hos sig; att det är hennes förmån och plikt som förvaltare av vår himmelske Faders barn att fostra och vårda barnen efter deras dagliga behov; att hon tillsammans med maken ska undervisa sina barn att ”förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning … [och] att be och att vandra rättrådigt inför Herren”. (L&F 68:25, 28.)

I ett sådant hem är barnen inte rädda för föräldrarna utan älskar dem. De uppskattar dem och fruktar dem inte. Och föräldrarna betraktar barnen som gåvor från Herren. De tar hand om dem, fostrar dem, uppmuntrar och leder dem.

Kanske finns det ibland meningsskiljaktigheter och smågräl. Men om man ber i familjen och det finns kärlek och omtanke, kommer det alltid att finnas en återstod av tillgivenhet som kommer att sammanbinda i evighet, och en lojalitet som alltid kommer att vara ledstjärna.⁸

Nu har jag ett ord att säga till ensamstående föräldrar. … [Ni] bär utmattande bördor i den dagliga kampen som hör ihop med att fostra barn och se till att deras behov uppfylls. Det är en ensam plikt. Men ni behöver inte vara helt ensamma. Det finns många, ja, så väldigt många i den här kyrkan som gärna vill nå ut till er med känslighet och medkänsla. De vill inte tränga sig på där de inte är välkomna. Men deras intresse är äkta och uppriktigt, och de välsignar sina egna liv när de välsignar ert liv och era barns liv. Ta emot deras hjälp. De behöver ge den för sin egen skull såväl som för er skull.

Vi har tusentals goda biskopar i den här kyrkan. Vi har tusentals goda kvorumämbetsmän. Vi har tusentals underbara systrar i Hjälpföreningen. Vi har hemlärare och besökslärare. De är era vänner, satta på sin plats av Herren för att ge er av sin styrka för att hjälpa er. Och glöm aldrig att Herren själv är en källa till styrka större än någon annans. Jag rördes av en berättelse från en ensamstående förälder till sju barn, när hon bönföll sin Fader i himlen om att få komma till honom, om så bara för en enda kväll, för att få tröst och styrka för morgondagens prövningar. Milt var svaret som kom till henne nästan som en uppenbarelse: ”Du kan inte komma till mig, men jag kan komma till dig.”⁹

Ju tydligare ni fostrar era barn enligt Jesu Kristi evangelium, med kärlek och höga förväntningar, desto större är sannolikheten att de känner frid i sina liv.¹⁰

Genom familjebön kan barnen tillväxa i tro på den levande Guden.

Se era små. Be med dem. Be för dem och välsigna dem. Den värld de har kommit till är invecklad och svår. De kommer att stöta på stora svårigheter. De kommer att behöva all den styrka och all den tro ni kan ge dem medan de fortfarande är hos er. De kommer också att behöva en större styrka som kommer från en högre makt. De måste göra mer än att bara följa med strömmen. De måste lyfta världen, och den enda hävstång de har är sitt eget livs exempel och den övertalningskraft som deras vittnesbörd och kunskap om det som tillhör Gud kan ge dem. De kommer att behöva Herrens hjälp. Be med dem medan de är små, så att de lär känna den styrkekälla som alltid finns till hands när vi än behöver den.¹¹

Jag vet ingen annan vana som kan få ett så välgörande inflytande på ert liv som vanan att tillsammans falla på knä i bön. Själva orden ”Fader vår, som är i himlen”, har en oerhörd inverkan. Ni kan inte uttala dem i uppriktighet utan att känna att ni är ansvariga inför Gud. …

Era dagliga samtal med honom kommer att skänka er frid i hjärtat och en glädje i livet ni inte kan få från någon annan källa. … Er kärlek kommer att växa. Ni får allt större uppskattning för varandra.

Era barn kommer att välsignas med den trygghet som finns i hem där Herrens Ande bor. De kommer att känna och älska föräldrar som respekterar varandra, och en anda av respekt kommer att växa i deras egna hjärtan. De får uppleva den trygghet som råder där vänliga ord uttalas lågmält. De beskyddas av en far och mor som är ärliga mot Gud, ärliga mot varandra och sin nästa. De får växa upp med en känsla av uppskattning över att ha fått höra sina föräldrar i bön uttrycka tacksamhet för både stora och små välsignelser. Deras tro på den levande Guden kommer att tillta.¹²

Familjens hemafton kan bidra till att föräldrar och barn närmar sig varandra när de lär sig om Herrens sätt.

Jag minns när jag var ung, fem år gammal, att president Joseph F. Smith förkunnade för hela kyrkan att de skulle samla sina familjer på familjens hemafton. Min far sa: ”Kyrkans president har bett oss göra det och vi ska göra det.”

Så vi samlades allihopa på familjens hemafton. Det blev lite komiskt. Han sa: ”Vi ska sjunga en sång.” Men vi var inte särskilt bra på att sjunga. … Vi försökte sjunga och skrattade åt varandra. Vi gjorde likadant med mycket annat. Men från den upplevelsen kom så småningom något underbart – en vana som hjälpte oss, som förde oss närmare varandra som familj, som stärkte oss, och i våra hjärtan växte det en övertygelse om värdet i familjens hemafton.¹³

Jag är tacksam för att vi som en kyrka har som en grundläggande del av vårt program vanan att hålla familjens hemafton. Det är betydelsefullt att tusentals familjer över hela världen gör sitt bästa i dessa bråda dagar för att avsätta en kväll i veckan till att sjunga tillsammans, instruera varandra i Herrens sätt, knäböja tillsammans i bön för att tacka Herren för hans barmhärtighet och för att nedkalla hans välsignelser över sitt liv, sitt hem, sitt arbete och sitt land. Jag tror att vi kanske underskattar det oändligt goda som kommer från det här programmet.¹⁴

Om ni hyser några tvivel om värdet i att hålla familjens hemafton, så pröva på det. Samla era barn omkring er, undervisa dem, bär vittnesbörd för dem, läs i skrifterna tillsammans och ha roligt tillsammans.¹⁵

Föräldrar bör börja med att undervisa sina barn när de är mycket små.

Strax efter det att vi hade gift oss, byggde vi vårt första hus. Vi hade ont om pengar, så jag gjorde mycket arbete själv. Tomten var helt och hållet mitt ansvar. Det första av de många träd jag planterade var en falsk akacia utan törnen, och jag såg framför mig den dag då skuggan från trädet skulle hjälpa till att hålla huset svalt under sommaren. Jag planterade trädet i ett hörn, där vinden från dalgången i öst blåste hårdast. Jag grävde ett hål, stack ner den bara roten, fyllde på med jord runt omkring, hällde på vatten och glömde i stort sett bort det. Det var bara ett embryo till ett träd med en stam på kanske två centimeter i diameter. Det var så smidigt att jag med lätthet kunde böja det åt alla håll. Jag ägnade föga uppmärksamhet åt trädet under de följande åren. Så en vinterdag när trädet fällt sina löv, råkade jag titta på det genom fönstret. Jag märkte att det lutade åt väster, missformat och ur balans. Jag kunde knappt tro det. Jag gick ut och lutade mig mot det som om jag ville knuffa det upprätt. Men stammen var nu nästan 30 centimeter i diameter. Min styrka var inget emot den. Jag hämtade block och talja från redskapsboden, fäste ena änden vid trädet och den andra vid en stadig påle och drog sedan i repet. Taljan rörde sig bara lite, och trädstammen darrade en smula. Men det var allt. Trädet tycktes säga: ”Du kan inte räta upp mig. Det är för sent. Jag har växt så här på grund av din försummelse, och jag tänker inte räta på mig.”

Till slut tog jag i förtvivlan min såg och sågade av den stora, tunga grenen på västra sidan. Jag tog ett steg bakåt och beskådade mitt verk. Jag hade sågat av större delen av trädet och lämnat efter mig ett stort ärr på drygt 20 centimeter och en enda liten gren som växte uppåt.

… Häromdagen tittade jag på trädet igen. Det är stort, formen är bättre och det är en stor tillgång för huset. Men vilken allvarlig chock jag utsatte trädet för när det var ungt, och hur smärtsam var inte den behandling jag använt mig av för att räta upp det. När trädet först planterades hade ett rep kunnat hålla det på plats mot vinden. Jag kunde och borde ha försett det med det repet med mycket liten ansträngning, men gjorde det inte. Och trädet böjde sig för de krafter det utsattes för.

Barn är som träd. När de är unga kan deras liv formas och styras, vanligtvis med väldigt liten ansträngning. Författaren till Ordspråksboken sa: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal” [Ords. 22:6]. Denna träning har sitt upphov i hemmet.¹⁶

familj som studerar skrifterna — ”Samla barnen omkring er, undervisa dem, bär ert vittnesbörd för dem, läs i skrifterna tillsammans och ha roligt tillsammans.”

Jesaja sa: ”Dina barn skall alla bli Herrens lärjungar, och deras frid skall vara stor” (Jes. 54:13).

Vägled därför era söner och döttrar, visa dem vägen från det de är mycket små, undervisa dem om Herrens vägar så att friden blir deras ledsagare genom hela livet.¹⁷

Om barnen gör uppror, bör föräldrar fortsätta be för dem, älska dem och nå ut till dem.

Jag vet att det finns föräldrar som, trots att de överflödar av kärlek och hängivet och trofast anstränger sig att undervisa sina barn, ser dem växa upp på motsatt sätt och sörjer när de ser sina vilsegångna söner och döttrar medvetet slå in på vägar som får tragiska följder. Jag hyser stor medkänsla med dem och jag vill citera Hesekiel för dem: ”En son skall inte bära sin fars missgärning, och en far skall inte bära sin sons missgärning” (Hes. 18:20).¹⁸

Ibland händer det, trots allt ni försöker göra, att ett barn blir upproriskt. Men fortsätt göra ert bästa. Ge aldrig upp. Ni har inte misslyckats så länge ni fortsätter försöka. Försök om och om igen.¹⁹

Om någon av er har ett barn eller någon ni älskar som gör uppror, ge inte upp. Be för dem och älska dem och nå ut till dem och hjälp dem.²⁰

Ibland kan det verka för sent. … Men kom ihåg min akacia [se s. 171–172]. Ett operativt ingrepp och lidande åstadkom något vackert, som senare i livet har gett välkommen skugga från dagens hetta.²¹

Vi stärker våra familjer när vi söker himlens hjälp och ger näring åt en anda av kärlek och respekt för varandra.

[Att uppfostra en familj] kanske inte blir lätt. Ni kanske får uppleva besvikelse och svårigheter. Det kommer att krävas mod och tålamod. … Kärleken är nyckeln – kärlek som frikostigt visas i barndomen och under de svårhanterliga ungdomsåren. Det kommer att åstadkomma det som ett överflöd av pengar till barnen aldrig kan göra.

Det kommer att krävas tålamod och en tyglad tunga och behärskning av vreden. …

Det krävs uppmuntran … att vi är snara att ge beröm och sena att kritisera.

Dessa egenskaper, tillsammans med bönen, kommer att uträtta underverk. Förvänta er inte att klara det på egen hand. Ni behöver himlens hjälp med att fostra himlens barn – ert barn, som också är vår himmelske Faders barn.²²

Varje barn är, med några få möjliga undantag, en produkt av ett hem, antingen det är ett gott, dåligt eller liknöjt hem. När barnen under åren växer upp blir deras liv till stor del en förlängning och en återspegling av det de lärt i familjen. Om det finns råhet, misshandel, okontrollerad ilska och trolöshet blir frukterna bestämda och skönjbara, och de kommer med all säkerhet att upprepas i kommande generationer. Om det å andra sidan finns överseende, förlåtelse, respekt, omtanke, barmhärtighet och medlidande kommer frukterna åter att bli skönjbara, och de kommer att ge belöning för evigt. De kommer att vara verkliga, ljuvliga och underbara. Och när föräldrar ger och undervisar om barmhärtighet kommer den att upprepas i nästa generations liv och handlingar.

Jag talar till fäder och mödrar överallt med en vädjan om att lägga ovänligheter bakom oss, tygla vår vrede, sänka våra röster och handla med barmhärtighet och kärlek och respekt mot varandra i våra hem.²³

Det har av gammalt sagts att ”ett mjukt svar stillar vrede”. (Ords. 15:1.) Om vi talar mjukt till varandra råkar vi sällan ut för bekymmer. Det är först när vi höjer rösten så att gnistorna yr som små mullvadshögar blir till stora berg av svårigheter. … Himlens röst är en stilla, sakta röst [se 1 Kung. 19:11–12]; på samma sätt är husfridens röst en stilla röst.²⁴

Naturligtvis behövs disciplin i familjer. Men disciplin med hårdhet och grymhet leder aldrig till förbättring utan snarare till avsky och bitterhet. Den botar ingenting utan förvärrar problemet. Den är destruktiv.²⁵

Det finns ingen uppfostran i världen som går upp mot kärleksfull fostran. Den har en särskild, undergörande kraft.²⁶

Låt oss arbeta oavbrutet med att stärka våra familjer. Låt män och hustrur utveckla fullständig lojalitet mot varandra. Låt oss inte ta varandra för givna, utan låt oss ständigt arbeta på att ha kärlek och respekt för varandra.²⁷

O Gud, vår evige Fader, välsigna föräldrarna, så att de med kärlek och tålamod och uppmuntran undervisar dem som är mest dyrbara, de barn som kommit från dig, så att de tillsammans må vara beskyddade och vägledda till det som är gott, och att de under denna tillväxtprocess må vara till välsignelse för den värld de utgör en del av.²⁸

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Hinckley lärde att familjen ”utgör den heligaste av alla relationer” (avsnitt 1). Hur kan den sanningen påverka våra relationer till familjen? Hur kan det påverka det sätt vi prioriterar vår tid och våra aktiviteter på?
Varför bör föräldrar ”göra sitt allra bästa för att undervisa och fostra sina barn med evangeliets principer”? (Se avsnitt 2.) Hur har undervisning i evangeliet i ditt hem välsignat din familj? Hur kan föräldrar förbättra sina ansträngningar att hjälpa sina barn leva efter evangeliet?
Gå igenom president Hinckleys lärdomar om välsignelserna av familjebön (se avsnitt 3). Varför tror du att familjebön för med sig välsignelser? Vilka välsignelser har du fått genom att regelbundet ha familjeböner? Vad förlorar vi om vi försummar våra familjeböner?
Vad kan vi lära oss från Gordon B. Hinckleys upplevelser med familjens hemafton när han var en ung pojke? (Se avsnitt 4.) Vilka välsignelser har din familj fått genom familjens hemafton?
Gå igenom president Hinckleys berättelse om akaciaträdet (se avsnitt 5). Hur kan den berättelsen tillämpas på dig?
Hur kan president Hinckleys undervisning i avsnitt 6 hjälpa föräldrar om de har ett barn som gått vilse? Hur kan föräldrar och andra nå ut till dem i kärlek?
Varför är det viktigt för föräldrar att tillrättavisa sina barn med kärlek istället för med vrede? Hur kan föräldrar tillrättavisa med kärlek? Hur kan familjen ge näring åt en anda av kärlek och respekt för varandra? (Se avsnitt 7.)

Skriftställen som hör till detta ämne

1 Mos. 11:19; Enos 1:1–5; Mosiah 4:14–15; Alma 56:45–48; 3 Ne. 18:21; se också: ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, nov. 2010, s. 129

Undervisningstips

”Du kanske känner att du saknar kunskap om en viss princip som du förbereder dig för att lära ut. Men när du under bön studerar den, strävar efter att leva enligt den, förbereder dig för att undervisa om den, och sedan berättar om den för andra, kommer ditt eget vittnesbörd att stärkas och fördjupas” (Undervisning: Den största kallelsen [2000], s. 19).