Gordon B. Hinckleys liv och verksamhet
Den 16 februari 1998 samlades omkring 6 700 sista dagars heliga i Independence Square i Accra, Ghana. De kom för att hälsa sin profet Gordon B. Hinckley välkommen.1 Han stod framför dem och med ett glatt leende tillkännagav han den länge efterlängtade nyheten att ett tempel skulle byggas i deras hemland. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sa att när president Hinckley gjorde det här tillkännagivandet ”stod folket upp och hurrade, grät och dansade, höll om varandra och fällde tårar”.2 Många år senare, efter att templet hade byggts och invigts, mindes en kvinna sina glädjekänslor den dagen och berättade hur templet hade välsignat henne.
”Jag ser fortfarande klart för mig när profeten Gordon B. Hinckley kom på besök till Ghana och tillkännagav att ett tempel skulle byggas i vårt fädernesland. Jag minns fortfarande så tydligt hänförelsen i allas ansikten, deras glädje och jubelrop. …
Tack vare att vi har ett tempel i vårt land är jag idag vigd och beseglad till min man för tid och all evighet. Välsignelsen att få leva med min familj bortom dödligheten ger mig stort hopp när jag strävar efter att göra allt jag kan för att få vara tillsammans med min familj för evigt.”3
Över hela världen hjälpte president Hinckley människor att finna detta ”stora hopp” i deras strävan att leva efter Jesu Kristi evangelium. Som det framgår av besöket i Ghana betjänade han ofta tusentals människor på en och samma gång. Han visade också omsorg om människor, en i taget. Äldste Adney Y. Komatsu i de sjuttio berättade om sina känslor som missionspresident när president Hinckley besökte hans mission:
”Inte en enda gång under mina tre år kritiserade han mig, trots alla mina svagheter. … Och det sporrade mig vidare. … Varje gång han steg av planet grep han tag i min hand med stor entusiasm som om han pumpade vatten från en källa. ’Nå, president Komatsu, hur står det till med allt? … Du utför ett sådant stort arbete.’ Han uppmuntrade mig på det sättet … och när han reste iväg kändes det som om jag borde arbeta till 105 procent, inte bara 100 procent.”4
Människor kände sig uppmuntrade av president Hinckley, inte bara tack vare hans inspirerande ord utan också på grund av hans sätt att leva. President Russell M. Nelson i de tolvs kvorum berättade:
”Medan [president och syster Hinckley] var på väg från ett kapell till en flygplats i Centralamerika blev deras fordon inblandat i en olycka. Syster Nelson och jag åkte bakom dem och såg det hända. En lastbil som var lastad med lösa metallstänger kom emot dem i en korsning. För att undvika en kollision stannade lastbilens förare plötsligt, vilket fick järnstängerna att slungas ut som spjut och genomborra president och syster Hinckleys bil. Fönster krossades, kofångare och dörrar bucklades in. Olyckan kunde ha blivit mycket allvarlig. Medan man tog bort glasskärvorna från deras kläder och hud sa president Hinckley: ’Tacka Herren för att han välsignade oss. Låt oss nu fortsätta i en annan bil.’”5
De här orden som uttalades spontant i en kritisk stund representerar president Hinckleys liv och verksamhet som en Jesu Kristi lärjunge. Han var, som äldste Holland iakttog, ”alltid fylld av tro på Gud och framtiden”.6
Familjearvet – En grund av tro och uthållighet
När Gordon Bitner Hinckley föddes den 23 juni 1910 var han sin mors första barn, men åtta äldre syskon välkomnade honom in i familjen. Gordons far, Bryant Stringham Hinckley, hade gift sig med Ada Bitner efter hans första hustru Christines död. Ada och Bryant fick ytterligare fyra barn efter Gordon och de fostrade sin stora familj med kärlek – och utan att kalla barnen halvbröder och halvsystrar. Gordon lärde sig värdesätta sin familj från sina tidigaste år.
Gordons efternamn och mellannamn påminde honom om hans ädla arv. Bland hans förfäder på Hinckleysidan fanns det pilgrimer i det land som senare skulle kallas Förenta staterna. En del av dem hade utvisats till det landet på 1600–talet på grund av sin kristna tro. Andra hade varit passagerare år 1620 på skeppet Mayflower, ett av de första skeppen som transporterade emigranter från Europa till Nordamerika. Mer än två hundra år senare var Gordons farfar Ira Nathaniel Hinckley en av de tidiga sista dagars heliga pionjärerna. Den fjortonårige Ira, som nyligen blivit föräldralös, blev medlem i kyrkan 1843 i Nauvoo, Illinois, efter att ha hört Joseph och Hyrum Smith predika. Gordons morfars mor Anna Barr Musser Bitner Starr var också pionjär. Hennes son Breneman Barr Bitner, Gordons morfar, berättade senare om sin resa till Saltsjödalen 1849: ”Jag, [elva år], körde en tungt lastad vagn dragen av två oxspann genom hetta och köld över öknar och floder och berg till den här dalen.”7
Bryant Hinckley påminde ofta sina barn och barnbarn om deras rika arv. När han en gång berättade om pilgrimernas farliga resa på skeppet Mayflower och den långa, bittra vintern de stod inför när de kom fram, sa han: ”När det var dags för skeppet Mayflower att segla tillbaka på våren, hade endast 49 [av 102] människor överlevt. Men ingen reste tillbaka [till England]. Den andan finns i er mina barn – andan att aldrig vända tillbaka.”8 När Gordon var trogen den här principen, fick han möjligheter att lära och tjäna och vittna som han aldrig skulle ha kunnat föreställa sig.
Barndom – lärde sig vara optimistisk, flitig och trofast
När Gordon Hinckley var liten var han inte den energiska, robusta person som människor lärde känna när han var äldre. Han var en ”spinkig och klen pojke” mottaglig för sjukdomar.9 När Gordon vid två års ålder ”drabbades av svår kikhosta, … sa en läkare till Ada att enda botemedlet var klar, lantlig luft. Bryant bestämde sig då för att köpa en gård på två hektar … och bygga ett litet sommarhus.”10 Gården som låg i ett område i Saltsjödalen som hette East Mill Creek, var en välsignelse för hela familjen för det gav barnen en plats att ströva omkring och leka och att lära sig värdefull kunskap genom att arbeta tillsammans.
Ada och Bryant Hinckley var optimistiska, flitiga föräldrar som såg till att det fanns möjligheter för barnen att växa och gå framåt. De höll familjens hemafton så snart programmet infördes 1915. De använde ofta berättelser från skrifterna som godnattsagor. De gjorde om ett rum i hemmet till ett bibliotek där barnen kunde läsa goda böcker. De inspirerade barnen till gott uppförande genom att uppmuntra dem och förvänta sig det bästa av dem.
När Gordon växte upp växte också hans tro, som gavs näring genom det ständiga inflytandet från hans föräldrars tro. Så en dag hade han en upplevelse som formade grunden till hans vittnesbörd om profeten Joseph Smith:
”När jag var en pojke på ungefär tolv år tog min far med mig till ett prästadömsmöte i staven där vi bodde. Jag satt på bakersta raden medan han, i egenskap av stavspresident, satt på förhöjningen. I början av mötet, som var det första i sitt slag jag någonsin deltagit i, reste sig tre eller fyra hundra män upp. De hade skiftande bakgrund och olika yrken, men de hade alla samma övertygelse i sitt hjärta, och utifrån den sjöng de tillsammans dessa underbara ord:
Pris åt den man som av Herren blev utvald,
smord till profet genom Frälsarens ord.
Heliga, furstar och folk skola vörda
yttersta tidens profet på vår jord.
Något hände inom mig när jag hörde dessa trosvissa män sjunga. I mitt unga hjärta ingöts en kunskap, som nedlagts där av den Helige Anden, att Joseph Smith verkligen var den Allsmäktiges profet.”11
Gordon B. Hinckley som ung man
Fortsatt utbildning och svåra tider
Under barnaåren tyckte Gordon inte om att gå i skolan, för han föredrog naturen framför väggar och bänkar i ett klassrum. Men när han blev äldre, lärde han sig uppskatta böcker, skolor och biblioteket hemma lika mycket som ängarna där han sprungit barfota som ung pojke. Han tog sin examen från high school år 1928 och började studera vid University of Utah samma år.
Hans fyra år vid universitetet innebar nästan överväldigande utmaningar. 1929 rasade börsmarknaden i USA och den stora depressionen rullade fram över landet och världen. Arbetslösheten låg på omkring 35 procent i Salt Lake City, men Gordon hade turen att få ett arbete som underhållsarbetare och kunde därigenom betala sina skolavgifter och sitt skolmaterial. Bryant som arbetade som chef för kyrkans Deseret Gym, sänkte sin egen lön så att andra anställda kunde behålla sina arbeten.12
Men upptäckten att Gordons mor drabbats av cancer ställde dessa ekonomiska svårigheter i skuggan. Hon dog 1930 vid 50 års ålder, när Gordon var 20 år. Såren som hans mors död förorsakade ”var djupa och smärtsamma”, sa Gordon.13 Den här personliga prövningen tillsammans med inflytandet av världsliga filosofier och tidens cynism fick honom att ställa svåra frågor. ”Det var en tid av förskräcklig modfälldhet”, mindes Gordon, ”och det kändes starkt på universitetet. Jag kände själv av detta. Jag började ifrågasätta en del, bland annat kanske i viss mån mina föräldrars tro. Det är inget ovanligt bland universitetsstuderande, men atmosfären var särskilt intensiv just då.”14
Fastän Gordons frågor besvärade honom försvagade de inte hans tro. ”Det fanns för mig en underliggande grund av kärlek som kom från storartade föräldrar och en god familj, en underbar biskop, hängivna och trofasta lärare och skrifterna som jag kunde läsa och begrunda”, mindes han. När han talade om de utmaningar som den tiden innebar för honom och andra i hans ålder, sa han: ”Fastän vi i vår ungdom hade svårt att förstå många saker, fanns i våra hjärtan en kärlek till Gud och hans verk som bar oss över tvivel och fruktan. Vi älskade Herren och vi älskade goda och redbara vänner. Genom den kärleken fick vi stor styrka.”15
Missionärstjänst och personlig omvändelse
Gordon tog examen vid University of Utah i juni 1932 med engelska som huvudämne och klassiska språk som biämne. Ett år senare stod han vid ett vägskäl. Han såg fram emot att fortsätta sin utbildning så att han kunde bli journalist. Fastän det var mitt under depressionen hade han lyckats skrapa ihop ett blygsamt sparkapital för att betala sin utbildning. Han tänkte också på att gifta sig. Han och Marjorie Pay, en ung kvinna som bodde tvärs över gatan, hade börjat tycka mycket om varandra.
Då, strax före sin 23:e födelsedag träffade Gordon sin biskop, John C. Duncan, som frågade om han tänkt på att gå ut som missionär. Detta tyckte Gordon var ”ett chockerande förslag”,16 eftersom det var så få unga män som kallades på mission under depressionen. Familjerna hade helt enkelt inte pengar till att underhålla dem.
Gordon sa till biskop Duncan att han ville tjäna men att han oroade sig över hur hans familj skulle klara det ekonomiskt. Hans oro ökade när han fick veta att banken där han hade sitt sparkonto hade gått bankrutt. ”Ändå”, sa han, ”minns jag att min far sa: ’Vi ska göra allt vi kan för att se till att du får det du behöver’, och han och min bror lovade att hjälpa mig ekonomiskt under min mission. Det var då som vi upptäckte ett litet sparkonto som min mor lämnat efter sig – växelpengar som hon sparat när hon handlat mat eller gjort andra inköp. Tack vare denna extra lilla hjälp visade det sig att jag kunde åka på min mission.” De slantar som hans mor samlat betraktade han som heliga. ”Jag vaktade dem med min heder”, sa han.17 Han kallades att verka i den europeiska missionen.
Bryant Hinckley kände på sig att hans son fortfarande kände sig ängslig, så han skrev på ett kort en enkel påminnelse om styrkans sanna källa. ”När jag åkte iväg som missionär”, berättade Gordon senare, ”gav min gode far mig ett kort med fem ord på … : ’Var inte rädd, tro endast’ (Mark. 5:36).”18 De orden skulle inspirera äldste Gordon B. Hinckley till att trofast utföra en hedervärd mission, särskilt i kombination med sex ord till som hans far skrev till honom flera veckor senare.
Äldste Hinckley fick de andra sex orden under en period av djup modfälldhet, som börjat den 29 juni 1953, hans första dag i Preston, England. När han anlände till sin lägenhet berättade hans kamrat för honom att han skulle predika på torget den kvällen. ”Jag är fel man att göra dig sällskap”, svarade äldste Hinckley, men några timmar senare stod han ändå på en förhöjning och sjöng och talade till en skara ointresserade åskådare.19
Äldste Hinckley upptäckte att många människor inte ville lyssna till budskapet om det återställda evangeliet. Fattigdomen som orsakats av den världsomfattande ekonomiska depressionen tycktes ha genomträngt själen hos människorna som trängdes med honom på spårvagnarna, och han fann inte mycket som drog honom till dem. Dessutom kände han sig fysiskt bedrövlig. Han mindes: ”I England pollineras och fröar sig gräset i slutet av juni och början på juli vilket var exakt tiden för min ankomst.”20 Detta satte igång hans allergier vilket gjorde allting värre. Han saknade sin familj. Han saknade Marjorie. Han saknade det välbekanta i sitt eget land. Arbetet var besvärligt. Han och hans missionärskamrater fick nästan inga tillfällen att undervisa undersökare, men de undervisade och talade i de små grenarna varje söndag.
Eftersom äldste Hinckley tyckte att han slösade bort sin tid och sin familjs pengar skrev han ett brev till sin far och berättade om sin olyckliga situation. Bryant Hinckley svarade med ett råd som hans son skulle följa i hela sitt liv. ”Käre Gordon”, skrev han, ”jag har fått ditt senaste brev. Jag har bara ett förslag.” Och sedan skrev han de sex orden som skulle göra de fem orden han skrivit tidigare ännu mer betydelsefulla: ”Glöm dig själv och börja arbeta.”21 Detta råd var ett eko av ett skriftställe som äldste Hinckley hade läst med sin kamrat tidigare den dagen: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark. 8:35).
Med sin fars brev i handen knäböjde den unge äldste Hinckley och gav ett heligt löfte att han skulle ge sitt liv åt Herren. Dess inverkan var nästan omedelbar. ”Hela världen förändrades”, sa han. ”Dimman lättade. Solen började skina i mitt liv. Jag hade fått ett nytt intresse. Jag såg hur vackert detta land var. Jag såg folkets storhet. Jag började känna mig hemmastadd i detta underbara land.”22
Äldste Gordon B. Hinckley predikar i Hyde Park i London som heltidsmissionär
Gordon förklarade när han tänkte tillbaka på den tiden att han också fick hjälp från sin mor. Han kände hennes tröstande närvaro, särskilt under de mörka och modfällda tiderna. ”Jag försökte då, som jag har gjort sedan dess, att inrätta mitt liv och utföra min plikt på ett sådant sätt som skulle hedra hennes namn”, sa han. ”Tanken att inte infria min mors förväntningar har varit smärtsam, och har gett mig en disciplin som jag annars inte skulle ha haft.”23
Han blev missionär med ändamål och iver. Uppteckningar från de första åtta månaderna av hans mission visar att fastän han inte döpte någon, gav han ut 8 785 broschyrer, använde 440 timmar på medlemsbesök, gick på 191 möten, hade 220 samtal om evangeliet och konfirmerade en person.24
I mars 1934 förflyttades äldste Hinckley från Preston till London för att arbeta som assistent till äldste Joseph F. Merrill i de tolv apostlarnas kvorum, som presiderade över den brittiska och den europeiska missionen.25 Han tillbringade resten av sin mission där med att arbeta på kontoret under dagen och undervisa om evangeliet på kvällarna. Omvändelsedopen var få men i hjärtat hos Bryant och Ada Hinckleys son blev omvändelsens gnista en ständig låga.
En ny möjlighet att tjäna Herren
När Gordon återvände hem från missionen, sa han: ”Jag vill aldrig resa igen. Jag har rest så långt jag någonsin vill resa.”26 Han och hans två missionärskamrater hade rest omkring i Europa och Förenta staterna på vägen hem, vilket var vanligt på den tiden och han var trött. När hans familj åkte på semester strax efter hans hemkomst, stannade han hemma. Trots att han kände sig så uttröttad, njöt han av att tänka tillbaka på sina resor: Han kände att han delvis sett uppfyllelsen på sin patriarkaliska välsignelse. Många år senare sa han:
”Jag fick min patriarkaliska välsignelse som pojke. I den välsignelsen sas det att jag skulle höja min röst i ett vittnesbörd om sanningen för jordens nationer. Jag hade arbetat i London en lång tid och gett mitt vittnesbörd många gånger där. Vi [reste till Amsterdam] och där på ett möte fick jag säga några ord och bära mitt vittnesbörd. Vi reste därefter till Berlin där jag fick tillfälle att göra samma sak. Vi reste därefter till Paris där jag fick tillfälle att göra samma sak. Vi reste därefter till Förenta staterna, till Washington D.C. och på en söndag där fick jag ett liknande tillfälle. När jag kom hem var jag trött. … Jag sa: ’… Jag har slutfört den fasen i min välsignelse. Jag har höjt min röst i de stora städerna i världen. …’ Och jag tyckte verkligen att jag hade gjort det.”27
Innan Gordon kunde betrakta sin mission som slutförd, hade han ett uppdrag till att utföra. Äldste Joseph F. Merrill hade bett honom bestämma tid för ett möte med kyrkans första presidentskap för att rapportera om behov som fanns i den brittiska och den europeiska missionen. Morgonen den 20 augusti 1935, mindre än en månad efter sin hemkomst, visades Gordon in i ämbetsrummet i kyrkans administrationsbyggnad. När han skakade hand med alla i första presidentskapet – president Heber J. Grant, president J. Reuben Clark Jr. och president David O. McKay – kände han sig plötsligt överväldigad av uppdraget han fått. President Grant sa: ”Broder Hinckley, du får femton minuter på dig att berätta för oss vad äldste Merrill vill att vi ska få veta.”28
På de femton minuter han fått presenterade den nyligen återvände missionären äldste Merrills bekymmer: Missionärerna behövde bättre trycksaker till hjälp i missionsarbetet. President Grant och hans rådgivare började då ställa fråga efter fråga och mötet blev en timme längre än vad som planerats.
På vägen hem efter mötet kunde Gordon inte ha föreställt sig hur dessa 75 minuter skulle påverka hans liv. Två dagar senare ringde president McKay som erbjöd honom arbetet som verkställande sekreterare för den nyligen organiserade kommittén för radio, publicitet och missionslitteratur. Den kommittén bestod av sex medlemmar från de tolv apostlarnas kvorum och de skulle arbeta för att tillmötesgå behoven som Gordon hade rapporterat om till första presidentskapet.29
Gordon B. Hinckley som anställd för kyrkans kommitté för radio, publicitet och missionslitteratur
Återigen lade han planerna för vidare universitetsstudier och en karriär som journalist åt sidan. Han började arbeta med att skriva manuskript för radioprogram och bildband, skriva broschyrer för missionärer, utveckla professionella relationer till mediapionjärer och forska och skriva om kyrkans historia. Han bidrog med budskap avsedda att bygga upp tron hos kyrkans medlemmar och få kontakt med människor utanför kyrkan. En vän skickade honom en gång ett brev med komplimanger för ett radioprogram och frågade honom hur han utvecklat en sådan gåva att skriva och tala. Gordon svarade:
”Om jag har någon talang för att kunna tala eller skriva, så är jag oerhört tacksam till min Fader i himlen. Jag tycker att mycket lite av det är en medfödd kunnighet, men om jag har någon kunnighet så har den kommit genom möjligheter som öppnats för mig.”30
Gordons arbete med kommittén skärpte hans färdigheter som författare. Det gav honom också en värdefull möjlighet att lära av apostlar och profeter. När Gordon såg de sex medlemmarna i de tolv avväga beslut och undervisa varandra, förstod han bättre dessa färgstarka mäns heliga kallelse och uppenbarelseprocessen som skedde när de rådgjorde tillsammans.
Äldste Stephen L. Richards, som senare verkade som förste rådgivare i första presidentskapet, var kommitténs ordförande. Gordon beskrev honom som ”tankfull, betänksam, noggrann och klok. Han rusade aldrig in i något utan såg sig försiktigt för innan han satte igång. Jag lärde mig att det är bäst om man handlar försiktigt i det här verket, för vilka beslut man än fattar har de långtgående följder som påverkar många människors liv.”31
De andra fem kommittémedlemmarna var äldsterna Melvin J. Ballard, John A. Widtsoe, Charles A. Callis, Alonzo A. Hinckley (Gordons farbror) och Albert E. Bowen. Rörande dem, sa Gordon:
”Jag kom underbart bra överens med dessa stora män, som var mycket vänliga mot mig. Men jag insåg att de var vanliga människor. De hade svagheter och problem, men det besvärade mig inte. Faktum är att det höjde min uppfattning om dem för jag såg att det fanns ett mått av gudomlighet som var större än deras dödlighet, eller åtminstone ett mått av hängivenhet för en enorm sak som kom först i deras liv. Jag såg inspirationen i verksamhet i deras liv. Jag hyste inga tvivel om deras profetiska kallelse eller om det faktum att Herren talade och handlade genom dem. Jag såg deras mänskliga sida, deras svagheter – och alla hade några. Men jag såg också den stora överskuggande styrkan i deras tro och kärlek till Herren, och deras absoluta lojalitet mot arbetet och ansvaret som de hade fått.”32
Äktenskap, familj och tjänst i kyrkan
Naturligtvis tänkte inte Gordon bara på arbete. Hans uppvaktning av Marjorie Pay fortsatte när han återvände från England. Hans avresa hade varit lika svår för Marjorie som den hade varit för honom. ”Fastän jag var så angelägen om att han skulle verka som missionär”, sa Marjorie senare, ”så glömmer jag aldrig tomheten och ensamheten jag kände när det där tåget rullade iväg från stationen.”33
På hösten 1929, fyra år innan Gordon reste till England, hade Marjorie registrerat sig på kurser vid University of Utah, men en kort tid senare förlorade hennes far sitt arbete på grund av den stora depressionen. Hon slutade genast sina kurser och tog arbete som sekreterare för att hjälpa till att försörja sina föräldrar och sina fem yngre syskon – ett arbete hon fortsatte med efter Gordons hemkomst från mission år 1935. Hon fick aldrig mer möjlighet att skaffa sig en formell utbildning, men hon var fast besluten att fortsätta lära, så hon utbildade sig själv genom att läsa.
Marjories glada sinnelag, arbetsmoral och djupa hängivenhet mot evangeliet vann Gordons tillgivenhet, och hans godhet och tro gjorde intryck på henne. ”När tiden för vårt giftermål närmade sig”, sa hon, ”kände jag mig fullständigt övertygad om att Gordon älskade mig. Men jag visste på något sätt också att jag aldrig skulle komma först för honom. Jag visste att jag skulle vara näst viktigast i hans liv och att Herren skulle vara viktigast. Och det var okej.” Hon fortsatte: ”Det tycktes mig att om man förstår evangeliet och ändamålet för att vi är här, vill man ha en make som sätter Herren först. Jag kände mig trygg i kunskapen om att han var en sådan man.”34
Gordon och Marjorie gifte sig i Salt Lake-templet den 29 april 1937 och flyttade till Hinckleys sommarhem i East Mill Creek. De installerade värmepanna, gjorde andra nödvändiga förbättringar för att kunna bo där året om, tog hand om fruktträdgården och trädgården och började bygga sitt eget hem på en tomt som låg bredvid. Och på så vis blev lantområdet som Gordon älskat under sin barndoms somrar den plats där han och Marjorie skulle skapa sitt hem och uppfostra sina barn – Kathleen, Richard, Virginia, Clark och Jane.
Marjorie Pay
Gordon och Marjorie skapade ett hem där det fanns kärlek, ömsesidig respekt, hårt arbete och efterlevnad av evangeliet. Dagliga familjeböner gjorde det möjligt för barnen att se sina föräldrars tro och kärlek. När familjen bad tillsammans kände barnen också att deras himmelske Fader var nära.
Hinckleys hem var en plats med få regler men stora förväntningar. Marjorie talade om sådant som det inte var värt att bråka om. När hon beskrev en föräldrametod som hon och hennes man var överens om, sa hon: ”Jag lärde mig att jag måste lita på mina barn, så jag försökte att aldrig säga nej om jag möjligtvis kunde säga ja. I vår fostran av familjen handlade det om att ta sig igenom varje dag men också att ha lite roligt på samma gång. Eftersom jag kunde se att jag ändå inte skulle kunna fatta alla mina barns beslut, försökte jag att inte oroa mig över varenda liten sak.”35 Förtroendet från föräldrarna gjorde att barnen kände sig respekterade och fick därigenom erfarenhet och tillförsikt. Och när svaret blev nej, förstod barnen att det inte var en nyckfull restriktion.
Hinckleys hem var också fullt av skratt. Marjorie sa en gång: ”Enda sättet att klara sig igenom livet är att skratta sig igenom det. Man måste antingen skratta eller gråta. Jag föredrar att skratta. Jag får huvudvärk av att gråta.”36 Med föräldrar som kunde skratta åt sig själva och finna humorn i vardagslivet, såg barnen sitt hem som en härlig tillflykt.
Tjänandet i kyrkan var alltid en del av livet för Gordon och Marjorie. Gordon verkade som söndagsskolans stavsledare och kallades sedan till söndagsskolans generalstyrelse, där han verkade i nio år. Senare verkade han som rådgivare i ett stavspresidentskap och som stavspresident, medan Marjorie hade ämbeten i Primär, Unga kvinnor och Hjälpföreningen. Deras barn såg att tjänandet i kyrkan var en glädjande förmån – och den förebilden skulle de var och en ta efter i sina vuxenår.
Förberedelse genom yrkesarbete
Under de första sex åren av Marjorie och Gordons äktenskap fortsatte Gordon med att arbeta för kyrkans kommitté för radio, publicitet och missionslitteratur. Han var hängiven sitt arbete, och projekt och tidsramar tog honom ofta till randen av hans kunnighet och erfarenhet – och ibland bortom den. I ett brev till en vän skrev han:
”Mycket att göra. Arbetet i den här kommittén med ett långt namn blir allt större och mer komplicerat och intressantare. …
Radio, filmer och litteratur av alla de slag … tjänar till att hålla mig bedjande, ödmjuk, upptagen och på arbetet under långa timmar. … Allt detta har tjänat till att göra mig lite mer beroende av mina glasögon … lite mer rundaxlad, lite mer stadgad och lite mer full av förundran över vart allt detta ska leda.”37
I tidigt 1940–tal förde andra världskriget med sig en förändring i arbetet för Gordon. Kyrkans heltidsmissionärsprogram avstannade nästan helt på grund av kriget och därför blev hans arbete med att ombesörja missionsmaterial mindre angeläget. Han kände ansvaret att bidra till krigsinsatsen och därför ansökte han till kadettskolan i Förenta staternas flotta. Men hans ansökan avslogs eftersom han led av allergi. ”Jag kände mig deprimerad över det avslaget”, bekände han senare. ”Kriget härjade och alla gjorde något för att hjälpa till. Jag kände att jag ville bidra på något sätt.”38 Hans önskan ledde honom till att ansöka om ett jobb som biträdande chef för Denver and Rio Grande Railroad. Eftersom tåg spelade en kritisk roll i att förflytta trupper och krigsförråd tyckte Gordon att han kunde tjäna sitt land genom det här arbetet. Bolaget anställde honom 1943 och han arbetade på deras tågstation i Salt Lake City tills han och hans familj förflyttades till Denver, Colorado år 1944.
Cheferna för järnvägen var imponerade av Gordons arbete och när kriget tog slut 1945 erbjöd de honom permanent anställning med som det tycktes lovande framtidsutsikter. Samtidigt ringde äldste Stephen L. Richards och bad Gordon återvända till heltidsarbete i kyrkan. Fastän järnvägen erbjöd en avsevärt högre lön än kyrkan, följde Gordon sitt hjärta och återvände till Salt Lake City.39
Gordon B. Hinckley, 1951
Gordon B. Hinckleys anställning vid kyrkans huvudkontor kom snart att innebära mycket större ansvar än han hade haft förut. År 1951 utsågs han till verkställande sekreterare för kyrkans missionärskommitté med ansvar för den nyligen bildade missionärsavdelningens dagliga arbete. Avdelningen hade överinseende över allt som hade att göra med att sprida evangeliet, däribland produktion, översättning och distribution av material som användes av missionärerna, utbildning för missionärer och missionspresidenter och mediekontakter som användes för att bygga relationer och rätta till missförstånd om kyrkan.40
På hösten 1953 kallade president David O. McKay in Gordon till sitt kontor och bad honom begrunda en fråga som inte direkt avsåg arbetet inom missionärsavdelningen. ”Broder Hinckley”, började han, ”som du vet bygger vi nu ett tempel i Schweiz och det kommer att skilja sig från våra andra tempel på grund av att det måste betjäna medlemmar som talar många olika språk. Jag vill att du finner ett sätt att presentera templets undervisning på de olika språken i Europa medan vi på samma gång använder ett minimum av tempeltjänare.”41
President McKay såg till att Gordon fick ett rum där han kunde vara för att söka inspiration och komma ifrån kraven i arbetsbördan på missionärsavdelningen. På vardagskvällar, lördagar och ibland några söndagar arbetade Gordon i ett litet rum på femte våningen i Salt Lake-templet. På många söndagsmorgnar gjorde president McKay honom sällskap för att dela med sig av idéer, noggrant fundera över presentationen av tempelbegåvningen och be om vägledning.
Efter att ha begrundat, bett och sökt uppenbarelse rekommenderade Gordon att presentationen av begåvningen skulle filmas med den heliga texten dubbad på flera språk. President McKay och andra godkände hans rekommendation och gav honom i uppdrag att producera filmen. Gordon arbetade med en grupp begåvade och trofasta yrkesmän som avslutade projektet i september 1955. Han tog själv med sig filmerna till templet i Bern, Schweiz och övervakade de tekniska förberedelserna för de första begåvningssessionerna.42
Gordon rördes av att se sitt arbete ge så stor glädje till de heliga i Europa. ”När jag såg dessa människor komma från tio nationer för att delta i tempelförrättningar; när jag såg äldre människor komma från länder bakom järnridån som hade förlorat sina familjer under krigen som svept över dem, och bevittnade den lycka och de glädjetårar som kom från deras hjärtan som ett resultat av möjligheterna de fått; när jag såg unga män och hustrur med sina familjer – deras glada och vackra barn – och såg dessa familjer förenas med eviga familjeband, visste jag med ännu större säkerhet än jag hade gjort förut att [president McKay] inspirerats och vägletts av Herren att föra de här dyrbara välsignelserna till dessa trofasta män och kvinnor som kommit från Europas nationer.”43
Tjugo år hade gått sedan Gordon återvänt från sin mission, och han hade inte uppfyllt sin dröm att få en högre examen och bli journalist. Istället hade han lärt sig använda ny teknik för att sprida Guds ord, utvecklat positiva relationer till människor av andra trosåskådningar, studerat och skrivit böcker om kyrkans historia och hjälpt till med att bereda väg för tusentals sista dagars heliga att få templets välsignelser. De här upplevelserna skulle tjäna som en grund för det tjänande som han skulle ge under resten av sitt liv.
Verksamhet som assistent till de tolv
Lördagen den 5 april 1958 svarade Gordons och Marjories son Richard på telefonen. Den som ringde presenterade sig inte, men Richard kände igen president David O. McKays röst och skyndade sig att informera sin far. Efter att kortfattat ha talat med president McKay, duschade Gordon snabbt, satte på sig kostym och körde till kyrkans presidents ämbetsrum. Eftersom han hade fått uppdrag från president McKay förut, förväntade han sig att bli ombedd att hjälpa till med något i förberedelse för nästa dags generalkonferens. Han blev chockad när han hörde att president McKay hade något annat i åtanke. Efter en vänlig hälsning bad president McKay Gordon att tjäna som assistent till de tolv. Bröder som verkade i det här ämbetet, som upphörde 1976, var generalauktoriteter i kyrkan. Gordon verkade som president för East Mill Creek stav när president McKay kallade honom.
Nästa dag inröstades äldste Gordon B. Hinckley under generalkonferensen. Fastän han bekände i sitt första konferenstal att han var ”fylld med en känsla av otillräcklighet” tog han upp sitt nya ansvar med karakteristisk tro och vigör.44
Ett stort ansvar som äldste Hinckley fick som assistent till de tolv var att övervaka kyrkans arbete i hela Asien. Han visste knappt något om folket där och talade inget av deras språk, men han kom snabbt att älska dem och de kom att älska honom. Kenji Tanaka, en japansk sista dagars helig, berättade om äldste Hinckleys första möte i Japan: ”Vi kunde se äldste Hinckleys glädje i hans glittrande ögon. Hans första ord till oss var Subarashii! [Underbart!] Stämningen i det mötet förändrades från stelhet och formalitet till vänlighet och närhet till honom och en varm känsla rådde.”45
Det var den känslan som han förde med sig överallt på sina besök i Asien. Han hjälpte folket inse att de med tro på Herren kunde uträtta stora ting och hjälpa kyrkan växa i sina hemländer. Han höll sig också nära heltidsmissionärerna för han visste att deras flit skulle ha direkt inverkan på folket de tjänade.
Ett särskilt vittne om Kristi namn
Ett annat livsförändrande telefonsamtal kom en annan lördag, den 30 september 1961. Den här gången var det Marjorie som hörde president McKays välkända röst på telefonen. Återigen skyndade Gordon B. Hinckley iväg till kyrkans presidents ämbetsrum. Återigen blev han överraskad och överväldigad när han fick höra orsaken till besöket. När han anlände sa president McKay till honom: ”Jag känner mig manad att nominera dig till att fylla vakansen i de tolv apostlarnas kvorum och vi vill inrösta dig idag på konferensen.”46 Återigen gick äldste Hinckley framåt med tro och entusiasm trots känslor av otillräcklighet.
Som apostel fick äldste Hinckley ytterligare ansvar. Han sammanträffade ibland med regeringsämbetsmän och andra dignitärer. Han ombads ofta att tala offentligt för kyrkan för att bemöta kritik och kulturella oroligheter i Förenta staterna. Han stod i främsta ledet i arbetet att stärka kyrkans möjligheter till utsändning och att använda teknik till att sprida evangeliet över hela världen. Trots en allt större arbetsbörda förlorade han aldrig ur sikte sitt ansvar att stärka tron hos enskilda och familjer. Vare sig han talade till en eller tiotusen, hade han en personlig prägel som blev utmärkande för hans verksamhet: att föra människor, en efter en, till Kristus.
Äldste Hinckley fortsatte att överinse arbetet i Asien under de kommande sju åren och han gladde sig över sina vänners tillväxt där. Han sa: ”Det är en inspirerande upplevelse … att bevittna hur Herrens storslagna design växer fram i väven i den här delen av världen.”47
Uppdragen i de tolvs kvorum växlade och äldste Hinckley fick många tillfällen att tjäna i andra delar av världen. Vart han än kom, visade han omtanke om den enskilde. År 1970, när han övervakade kyrkans arbete i Sydamerika, reste han till Chile efter att ha presiderat över en stavskonferens i Peru. Två dagar efter sin ankomst till Chile fick han veta att en ödeläggande jordbävning hade drabbat Peru och att fyra missionärer saknades. Han ändrade genast sina planer och återvände till Peru fastän det skulle fördröja hans hemresa. ”Jag kan inte med gott samvete åka hem när det finns missionärer som saknas”, sa han.48
Han kom fram till Lima, Peru följande morgon. När de saknade missionärerna fick tag på en radioamatör lyckades de ringa till Lima och äldste Hinckley talade med dem. Missionärerna befann sig i ett litet rum fyllt med andra överlevande och deras samtal kunde höras på en högtalare. ”När äldste Hinckleys röst hördes i högtalaren i detta rum fullproppat med människor som också ville använda radion, blev det genast tyst i rummet. Fastän han talade på engelska och alla dessa människorna talade spanska, började de lågmält prata med varandra och undra: ’Vem är den mannen?’ Även mitt i detta kaos förnam de att den rösten tillhörde en ovanlig människa.”49
Under de första två åren som äldste Hinckley hade överinseende över kyrkan i Sydamerika reste han runt i varje mission. Han skapade nya missioner i Colombia och Ecuador, hjälpte till med att skapa nya stavar i Lima i Peru och São Paulo i Brasilien samt bidrog till att lösa problem med visum för missionärer som kallats att verka i Argentina. Han var mitt uppe i mer arbete när han i maj 1971 fick i uppdrag att överinse åtta missioner i Europa.50
Äldste Hinckley kände ofta tröttheten i sitt hektiska schema. Han kände sig alltid glad över att återvända hem och vara med Marjorie och barnen. Men Marjorie kunde se att han blev rastlös när han var borta för länge från arbetet. Hans kallelse som apostel – ett av de ”särskilda vittnen om Kristi namn i hela världen” (L&F 107:23) – var aldrig långt borta från tankarna.
Tunga ansvar som rådgivare i första presidentskapet
Den 15 juli 1981, efter att ha verkat i de tolv apostlarnas kvorum i nästan 20 år, fick äldste Hinckley ännu en överraskande kallelse. President Spencer W. Kimball, som då var president för kyrkan, kallade honom att verka som rådgivare i första presidentskapet förutom president N. Eldon Tanner och president Marion G. Romney. Det här var ett ovanligt men inte ett exempellöst undantag från den vanliga ordningen att ha två rådgivare. President Kimball och hans rådgivare upplevde avtagande hälsa och behövde extra stöd i presidentskapet.51
På sin första generalkonferens i sitt nya ämbete, sa president Hinckley: ”Min enda önskan är att vara lojal i mitt tjänande. … Denna heliga kallelse har gjort mig medveten om mina svagheter. Om jag någon gång har förorättat någon, så ber jag om ursäkt och hoppas att ni vill förlåta mig. Oavsett om denna uppgift blir långvarig eller kortvarig lovar jag i kärlek och i tro att göra mitt allra bästa.”52
Hans allra bästa behövdes eftersom hälsan avtog för president Kimball, president Tanner och president Romney. Det mesta av det dagliga arbetet i första presidentskapet föll nu på president Hinckley. Han tog också på sig det mesta av ansvaret för större uppdrag som invigningen av Jordan River-templet i Utah. Han bemötte dessutom offentlig kritik om kyrkan och dess ledare, både tidigare och nuvarande. På generalkonferensen i april 1982 sa han:
”Vi lever i ett samhälle som drivs av kritik. … Jag uppmanar er att se till helheten och sluta oroa er för små skönhetsfläckar. … Dessa är småsaker jämförda med omfattningen av [kyrkans ledares] tjänande och de stora ting som uträttats.”53
President Tanner gick bort den 27 november 1982 och president Kimballs och president Romneys hälsa hade försämrat så pass att på generalkonferensen i april 1983 satt president Hinckley, som vid det här laget kallats som andre rådgivare i första presidentskapet, ensam bredvid tomma stolar på förhöjningen. På ett djupt och personligt sätt upplevde han det som han en gång kallat ”ledarskapets ensamhet”.54
President Gordon B. Hinckley på generalkonferensen då han var den enda medlemmen i första presidentskapet som var frisk nog att närvara
President Hinckley ville inte på något sätt överskugga profeten och arbetade därför vidare med försiktighet och under bön. Han bad om hjälp från seniormedlemmar i de tolv – särskilt äldste Ezra Taft Benson, kvorumpresidenten – med att ta hand om kyrkans dagliga ärenden. President Hinckley arbetade hand i hand med de tolvs kvorum med ständig vägledning från president Kimball. Trots detta kändes bördan tung.
Fastän president Hinckleys ansvar i första presidentskapet höll honom kvar i Salt Lake City den mesta tiden, reste han ibland för att betjäna medlemmar och missionärer i andra delar av världen. 1984 återvände han till Filippinerna. Arton år tidigare hade han invigt det första kapellet där, nu skulle han inviga det första templet. I invigningsbönen sa han:
”Den filippinska nationen är ett land bestående av många öar vars folk älskar frihet och sanning, vars hjärtan är känsliga för dina tjänares vittnesbörd och som är mottagliga för det eviga evangeliets budskap. Vi tackar dig för deras tro. Vi tackar dig för deras uppoffringar. Vi tackar dig för ditt verks förunderliga framgång i det här landet.”55
Det var tydligt att kyrkan gjorde goda framsteg när president Hinckley i juni 1984 på första presidentskapets vägnar tillkännagav kallelsen av områdespresidentskap – medlemmar av de sjuttio som skulle bo runt om i världen för att överinse kyrkans arbete i tilldelade geografiska områden. Under ledning av första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum ombesörjer dessa bröder mycket av det ledarskap och den utbildning som behövs i dessa områden. ”Vi kan inte fatta alla beslut i Salt Lake City”, sa han. ”Vi måste göra något för att decentralisera auktoriteten.”56 Omkring ett år senare talade president Hinckley till kyrkans ledare från hela världen och sa: ”Jag är övertygad om att det är ett inspirerat och stort steg framåt som vi har tagit under de senaste månaderna. Jag är övertygad om att den regelbundna närvaron av dessa goda män ibland er ger er stor trygghet. I allt väsentligt består dessa bröders arbete av att binda samman kyrkan.”57
Efter att ha lett kyrkan genom tolv år av anmärkningsvärd tillväxt avled president Spencer W. Kimball den 5 november 1985. Som seniorapostel avskildes president Ezra Taft Benson till kyrkans president. Han kallade Gordon B. Hinckley att verka som förste rådgivare i första presidentskapet och Thomas S. Monson att verka som andre rådgivare. När det nu fanns tre friska medlemmar i första presidentskapet lättades bördan för president Hinckley och han fick större möjligheter att besöka de heliga runtom i världen.
President Ezra Taft Benson (mitten) med sina rådgivare president Gordon B. Hinckley (vänster) och president Thomas S. Monson (höger), på en generalkonferens.
Efter några år började president Bensons hälsa avta och de dagliga plikterna att handha kyrkans angelägenheter vilade återigen på president Hinckley. Men den här gången var han inte ensam i första presidentskapet. Med vitalitet och energi höll president Hinckley och president Monson kyrkan på en stadig kurs men respekterade alltid president Bensons ämbete som profet, siare och uppenbarare. De utvecklade en stark och bestående vänskap och kompanjonskap.
President Benson avled den 30 maj 1994 och president Howard W. Hunter blev kyrkans president. Återigen verkade president Hinckley och president Monson som rådgivare. I juni gjorde president och syster Hinckley sällskap med president Hunter och hans hustru Inis och äldste M. Russel Ballard och hans hustru Barbara till Nauvoo för att fira 150-årsdagen av Joseph och Hyrum Smiths martyrdöd. Det här skulle bli den enda resan som president Hunter och president Hinckley gjorde tillsammans. President Hunter hade kämpat med hälsoproblem i många år och hans hälsa avtog snabbt efter den här resan. 27 februari 1995 bad han president Hinckley om en prästadömsvälsignelse. I välsignelsen vädjade president Hinckley om president Hunters liv men sa också att han var i Herrens händer.58 Några dagar senare, den 3 mars 1995, avled president Hunter.
Profet, siare och uppenbarare och president för kyrkan
President Hunters bortgång vägde tungt på paret Hinckley även om det inte hade varit oväntat. Som seniorapostel stod president Hinckley näst i tur att bli kyrkans president. Syster Hinckley minns stunden de fick meddelandet att president Hunter hade gått bort: ”President Hunter var borta och vi hade lämnats att gå vidare. Jag kände mig så sorgsen, så ensam. Det gjorde Gordon också. Han kände sig förlamad. Och han kände sig mycket, mycket ensam. Det fanns ingen kvar som kunde förstå det han gick igenom.”59
Efter president Hunters begravning fann president Hinckley tröst i templet. Där i mötesrummet för första presidentskapet och det tolvs kvorum, bakom stängda dörrar, läste han ur skrifterna och reflekterade över det han läste. Han reflekterade över Jesu Kristi liv, verksamhet och försoning. Därefter betraktade han noggrant porträtten på väggen av alla kyrkans presidenter från Joseph Smith till Howard W. Hunter. Han beskrev den upplevelsen i sin dagbok:
”Jag gick runt i rummet framför dessa porträtt och tittade in i ögonen på männen som de föreställde. Det kändes nästan som att jag kunde tala med dem. Det kändes nästan som om de talade till mig och gav mig ny tillförsikt. … Jag satte mig ner på stolen som hade varit min plats som förste rådgivare till presidenten. Jag använde en hel del tid på att titta på dessa porträtt. Det var nästan som om de alla blev levande för mig. Deras ögon verkade vila på mig. Det kändes som om de uppmuntrade mig och lovade mig sitt stöd. De tycktes säga till mig att de talat för min skull på ett råd i himlarna, att jag inte behövde frukta, att jag skulle bli välsignad och stöttad i min verksamhet.
Jag föll på knä och vädjade till Herren. Jag talade länge med honom i bön. … Jag är övertygad om att jag genom Andens kraft hörde Herrens ord, inte som en röst, utan som en varm känsla i mitt hjärta angående de frågor som jag framställt i min bön.”60
Efter den här upplevelsen skrev han återigen ner sina tankar: ”Jag mår bättre och har en mycket starkare förvissning i mitt hjärta om att Herren genomför sin vilja med sitt verk och rike, att jag kommer att få stöd som kyrkans president och som profet, siare och uppenbarare, och att verka som sådan så länge som Herren vill. Med Andens bekräftelse i mitt hjärta är jag nu redo att gå framåt och göra mitt allra bästa. Det är svårt för mig att tro att Herren ålagt mig detta ytterst höga och heliga ansvar. … Jag hoppas att Herren har utbildat mig till att göra det som han förväntar sig av mig. Jag ger honom min totala lojalitet och jag ska sannerligen söka hans vägledning.”61
President Gordon B. Hinckley avskildes som kyrkans president den 12 mars 1995 och nästa dag talade han på en presskonferens och besvarade reportrars frågor. Äldste Jeffrey R. Holland berättade att ”frågor och svar under presskonferensen var hjärtliga, ibland slagfärdiga, men hela tiden vänliga och omfattade många ämnen” och mot slutet ställde en reporter frågan: ”Vad kommer ni att lägga tonviken på?” Vad kommer att bli mottot under ert ledarskap?”
”Instinktivt svarade han: ’Gå vidare. Ja, vårt motto ska vara att gå vidare i det stora verk som befrämjats av våra föregångare.’”62
President Hinckley höll det löftet. Med respekt för profeterna som gått före honom fortsatte han med verket de hade arbetat på. Och med tro på Gud Fadern och Jesus Kristus använde han sig av uppenbarelse för att utföra det verket på nya sätt.
President Gordon B. Hinckley vid talarstolen på en generalkonferens
För kyrkan ”ut ur dunklet” (L&F 1:30)
I början av president Hinckleys verksamhet, observerade äldste Neal A. Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum: ”President Hinckley bidrar till att föra kyrkan ut ur dunklet. Kyrkan kan inte gå framåt som den borde om vi gömmer oss under skäppan. Någon måste stiga fram och president Hinckley är villig att göra det. Han är på en och samma gång det förgångnas och nutidens man, och han har en enastående förmåga att uttrycka sig som gör det möjligt för honom att presentera vårt budskap på ett sätt som tilltalar människor överallt.”63
President Hinckleys omfattande bakgrund inom media och utsändningar bidrog till att förbereda honom för den här uppgiften. Som president för kyrkan lät han sig ofta intervjuas av journalister runt hela världen, och han besvarade frågor om kyrkans lära och policy och bar sitt vittnesbörd om Frälsaren och det återställda evangeliet. Varje gång ökade förståelsen och vänskapskontakter utvecklades.
Särskilt anmärkningsvärd var en intervju 1996 med chefsreportern Mike Wallace för televisionsprogrammet 60 Minutes. Wallace var känd för att vara en tuff intervjuare och president Hinckley erkände att han kände sig tveksam före programmets sändning på nationell television i Förenta staterna. ”Om det visar sig vara fördelaktigt blir jag tacksam”, sa han. ”Om inte lovar jag att jag aldrig mer ska sätta min fot i en sådan fälla.”64
Intervjun var fördelaktig och många positiva aspekter av kyrkan framstod i den. Ett annat resultat var att Mike Wallace och president Hinckley blev vänner.
År 2002 var Salt Lake City värdstad för vinterolympiaden och kyrkan kom i rampljuset över hela världen. President Hinckley och hans rådgivare rådfrågades om en del av planeringen. ”Vi fattade ett medvetet beslut att vi inte skulle använda den tiden till att utföra missionärsarbete”, sa han, ”men vi var säkra på att detta framstående evenemang skulle ge någonting underbart till kyrkan.”65 Han hade rätt. Tiotusentals människor besökte Saltsjödalen och hälsades av vänliga värdar – sista dagars heliga och andra som arbetade tillsammans för att skapa en lyckad vinterolympiad. Dessa besökare gick omkring på tempelområdet, lyssnade på tabernakelkören och besökte släkthistoriska biblioteket. Miljarder människor såg Salt Lake-templet på television och såg kyrkan presenteras på ett fördelaktigt sätt av reportrar. Det gav, som president Hinckley sa: ”någonting underbart till kyrkan”.
Förutom användningen av sedan länge etablerade kommunikationsmönster, gick president Hinckley in för nymodigheter. Han såg till exempel internet som ett medel att föra kyrkan närmare dess medlemmar och dela det återställda evangeliet med människor som hade en annan trosåskådning. Under hans administration skapade kyrkan LDS.org, FamilySearch.orgoch Mormon.org.
Den 23 juni 2004, då president Hinckley fyllde 94 år, fick han ta emot utmärkelsen Presidential Medal of Freedom, den högsta civila utmärkelsen som ges i Förenta staterna. I sitt tacktal sa han: ”Jag är djupt hedrad över att få ta emot denna prestigefyllda utmärkelse av presidenten för Förenta staterna. Jag är djupt tacksam. I en vidare bemärkelse erkänner och hedrar den också kyrkan, som har gett mig så många möjligheter och vars intressen jag har försökt fullfölja.”66 Han såg på den här utmärkelsen som symbolisk för kyrkans växande positiva anseende och som bevis på att den verkligen höll på att föras ut ur dunklet.
Resor bland de sista dagarnas heliga
President Hinckley tyckte inte om att resa, men hans önskan att tjäna bland de sista dagars heliga var större än hans önskan att stanna hemma. Han sa att han ville ”komma ut bland vårt folk för att visa uppskattning och ge uppmuntran och vittna om Herrens gudomliga verk.”67 I början av sin verksamhet hade han sagt: ”Jag har bestämt mig för att jag, medan jag är stark nog, ska komma ut bland folket hemma och borta. … Jag tänker förbli rörlig och energisk så länge jag kan. Jag önskar umgås med de människor jag älskar.”68
Under sin tid som president för kyrkan företog han många resor inom Förenta staterna och besökte över 90 länder utanför Förenta staterna. Sammanlagt reste han över etthundrasextio tusen mil som president för kyrkan och besökte heliga i alla delar av världen.69
President Hinckley älskade att ”komma ut bland folket hemma och borta”.
I somliga områden måste folket göra ännu större ansträngningar för att få träffa honom än han gjorde för att träffa dem. När han och syster Hinckley till exempel besökte Filippinerna hade kyrkans medlemsantal där vuxit till över 375 000. President och syster Hinckley skulle tala en kväll på ett möte i den stora amfiteatern Araneta i Manila. Redan på eftermiddagen den dagen var amfiteatern ”fullsatt. Folk hade börjat köa klockan 7 på morgonen för ett möte som inte skulle börja förrän om tolv timmar. Den officiella summan på de församlade visade att ungefär 35 000 medlemmar trängt in sig på amfiteaterns 25 000 sittplatser, så väl som i gångarna och korridorerna. Många heliga hade rest i tjugo timmar med båt och buss för att komma till Manila. För en del kostade den resan lika mycket som flera månaders lön. …
”När president Hinckley fick höra att amfiteatern var fullsatt och att fastighetschefen undrade om det var möjligt att börja mötet tidigare än planerat, sa han genast: ’Då åker vi.’ Han och syster Hinckley steg in i den ofantligt stora amfiteatern. … Som på ett tecken reste sig de församlade, applåderade och började därefter känslosamt sjunga ’Tack, Gud att profeter du sänder’.”70
President Hinckley visste att han och hans bröder inte kunde resa överallt och därför ivrade han för att använda tekniken för att undervisa ledare runt om i världen. Genom att använda satellitutsändning presiderade han över världsomfattande ledarutbildningsmöten som hölls för första gången i januari 2003.
Betonar vikten av lärande och undervisning om andliga och sekulära sanningar
President Hinckley sa: ”Ingen av oss … vet tillräckligt. Lärandeprocessen är oändlig. Vi måste läsa, vi måste iaktta, vi måste ta till oss, och vi måste begrunda det som vi matar vårt sinne med.”71 Han sa också: ”Effektiv undervisning är det centrala i kyrkans ledarskap. Evigt liv uppnås enbart i den mån som män och kvinnor undervisas med sådan effektivitet att de förändrar och disciplinerar sitt liv. De kan inte tvingas till rättfärdighet eller till himlen. De måste ledas, och det innebär undervisning.”72
President Hinckley önskade ge mer andlig näring åt sista dagars heliga över hela världen. År 1995 godkände han entusiastiskt en plan att ge ut en ny serie böcker som skulle ge kyrkans medlemmar ett evangeliebibliotek. Kyrkan började snart ge ut den här serien, som kallades Kyrkans presidenters lärdomar och den här boken är en av dem.
Sekulär lärdom var också viktig för president Hinckley. Han var bekymrad över medlemmar i kyrkan som bodde i djupt fattiga länder i världen som inte hade råd med högre utbildning eller yrkesutbildning. Utan sådan utbildning och yrkesutbildning skulle de flesta av dem stanna kvar i fattigdomen. På prästadömsmötet under generalkonferensen i april 2001 sa president Hinckley:
”I ett försök att åtgärda denna situation föreslår vi en plan, en plan som vi tror är inspirerad av Herren. Kyrkan upprättar nu en fond med medel till större delen från trofasta sista dagars heliga som bidragit och kommer att bidra till denna fond. Vi är dem djupt tacksamma. … Vi [ska] kalla den Ständiga utbildningsfonden.”73
President Hinckley förklarade att de som kan dra nytta av det här programmet ges lån ur fonden som kyrkans medlemmar bidragit till, för skol– eller yrkesutbildning. När de sedan avslutat sin skolutbildning eller yrkesutbildning förväntas de betala tillbaka sina lån så att pengarna från fonden kan användas till att hjälpa andra. President Hinckley förklarade också att Ständiga utbildningsfonden skulle ”baseras på liknande principer som Ständiga emigrationsfonden”, som kyrkan upprättade på 1800–talet för att hjälpa behövande heliga emigrera till Sion.74
Inom sex månader hade sista dagars heliga donerat miljontals dollar till Ständiga utbildningsfonden.75 Ett år efter att ha introducerat planen, meddelade president Hinckley: ”Denna strävan står nu på fast grund. … Unga män och kvinnor i de mindre privilegierade delarna av världen, unga män och kvinnor som i de flesta fall är återvända missionärer, får chansen till en bra utbildning som kommer att lyfta dem upp ur det fattigdomens träsk som deras förfäder har kämpat med under generationer.”76 Det här programmet fortsätter att välsigna sista dagars heliga, både dem som tar emot och dem som ger.
Vittnar om äktenskapets och familjens helighet
När president Gordon B. Hinckley talade till systrarna under Hjälpföreningens allmänna möte den 23 september 1995 sa han:
”Då det finns så många spetsfundigheter framställda som sanning, så mycket bedrägeri angående normer och värderingar, så många lockbeten och frestelser till att långsamt befläckas av världen, har vi känt oss manade att varna och förvarna er. Därför utfärdar vi i första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd nu en kungörelse till kyrkan och till världen som ett klargörande och en ytterligare bekräftelse av normer, lärdomar och förfaringssätt angående familjen som profeter, siare och uppenbarare i denna kyrka gång på gång under dess historia tillkännagett.”77
Därefter läste president Hinckley för första gången offentligt: ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen.”
”Vi råder föräldrar och barn att högt prioritera familjebön, familjens hemafton, studier av och undervisning om evangeliet samt sunda familjeaktiviteter.”
Äktenskapets och familjens helighet var ett ständigt tema i president Hinckleys undervisning. Han fördömde övergrepp av varje slag och uppmanade föräldrar och barn att visa tålamod med varandra, att älska varandra, att undervisa varandra och att tjäna varandra. I ett brev daterat den 11 februari 1999 sa han och hans rådgivare i första presidentskapet:
”Vi uppmanar föräldrar att göra sitt allra bästa för att undervisa och fostra sina barn i evangelieprinciper som kan hjälpa dem hålla sig nära kyrkan. Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion i att fullgöra detta gudagivna ansvar.
Vi råder föräldrar och barn att högt prioritera familjebön, familjens hemafton, studier av och undervisning om evangeliet samt sunda familjeaktiviteter. Hur värdiga och lämpliga andra krav och aktiviteter än må vara, får de inte tillåtas ersätta de gudomligt tilldelade ansvar som endast föräldrar och familjer kan fullgöra på rätt sätt.”78
Når ut till nyomvända
President Hinckley älskade att se stora antal människor bli medlemmar i kyrkan, men han var också angelägen om den enskilde som dessa siffror representerade. Tidigt i sin administration sa han:
”Med ett ständigt ökande antal omvända, måste vi avsevärt öka våra ansträngningar att hjälpa dem att finna sig till rätta. Alla behöver tre saker: en vän, ett ansvar och näring genom ‘Guds goda ord’ (Moro. 6:4). Det är vår plikt och vår möjlighet att få ombesörja dessa saker.”79
Att hjälpa nya medlemmar bli starka var ett ständigt tema i president Hinckleys undervisning. Äldste Jeffrey R. Holland berättade följande om hans föresats att behålla nya medlemmar: ”Med en glimt i ögat och en hand som smällde till bordet framför honom sa han nyligen till de tolv apostlarna: ’Bröder, när jag levt mitt liv och begravningsgudstjänsten är över så kommer jag att sätta mig upp medan jag förs ut och se er i ögonen och säga: ”Hur går det med att behålla våra nya medlemmar?”’”80
Tempelbyggande
President Hinckley fäster murbruk under hörnstensceremonin före invigningen av templet i Nauvoo, Illinois år 2002.
År 1910, året då Gordon B. Hinckley föddes, fanns det 4 tempel i drift i världen och alla fanns i Utah. År 1961, när han ordinerades till apostel hade antalet ökat till 12. Den här framgången var betydande, men äldste Hinckley uttryckte ofta bekymmer över att många människor runt om i världen hade begränsad tillgång till templets välsignelser. Då han 1973 verkade som ordförande för kyrkans tempelkommitté skrev han i sin dagbok: ”Kyrkan kunde bygga [många mindre] tempel för den kostnad som det tar att bygga templet i Washington [som då höll på att byggas]. Templen skulle då komma till folket istället för att folket måste resa långa avstånd för att komma till dem.”81
När han inröstades som president för kyrkan år 1995 hade antalet tempel i drift ökat till 47 men hans önskan att bygga fler tempel var fortfarande stark. Han sa: ”Det har varit min brinnande önskan att ha ett tempel varhelst det behövs så att vårt folk, varhelst de befinner sig utan alltför stora uppoffringar kan komma till Herrens hus för sina egna förrättningar och för att få möjligheten att utföra ställföreträdande arbete för de döda.”82
På generalkonferensen i oktober 1997 tillkännagav president Hinckley en historisk nyhet: Kyrkan skulle börja bygga mindre tempel runt om i världen.83 Senare sa han: ”Byggandet av små tempel anser jag kom genom en direkt uppenbarelse.”84 1998 tillkännagav han att med 30 nya mindre tempel, tillsammans med andra tempel under planering eller uppförande, ”blir det totalt 47 nya tempel utöver de 51 som nu är i drift.” Till åhörarnas förtjusning tillade president Hinckley: ”Jag tror det är bäst vi bygger två till så att det blir jämnt 100 vid sekelskiftet, som är 2000 år ’efter vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, ankomst i köttet’ (L&F 20:1).” Därefter lovade han: ”Det kommer ännu fler.”85
Den 1 oktober 2000 invigde president Hinckley templet i Boston, Massachusetts, det 100:e templet i bruk. Före årets slut invigde han ytterligare två tempel. När han dog den 27 januari 2008 hade kyrkan 124 tempel i bruk med ytterligare 13 tillkännagivna. President Hinckley hade deltagit i planeringen och uppförandet av de flesta av dem och hade personligen invigt 85 av dem och hade återinvigt 13 (8 av dem var tempel som han tidigare hade invigt).
Konferenscentret
Konferenscentret som president Hinckley invigde under generalkonferensen i oktober 2000
Vid generalkonferensen i oktober 1995 gjorde president Hinckley en antydan om en idé han haft i tankarna. Han talade från tabernaklet på tempelplatsen och sa: ”Detta stora tabernakel tycks bli mindre för varje år. Vi samlas nu i mycket större grupper under ett tak vid vissa regionkonferenser.”86 På generalkonferensen i april 1996 berättade president Hinckley mer om sin idé:
”Jag beklagar att många som ville vara med oss i tabernaklet denna morgon inte får plats här. Det finns också många här utanför. Denna unika och märkliga möteslokal, byggd av våra föregångare pionjärerna och invigd för gudsdyrkan, rymmer bekvämt omkring 6000. En del av er som sitter på dessa hårda bänkar i två timmar kanske inte håller med om ordet bekvämt.
Mitt hjärta ömmar för dem som ville komma in men inte fick plats. För omkring ett år sedan föreslog jag för bröderna att tiden kanske kommit då vi borde studera möjligheten att bygga ett nytt hus för gudsdyrkan, ett mycket större, som skulle rymma tre eller fyra gånger så många som får plats i denna byggnad.”87
Den 24 juli 1997, då hundrafemtioårsjubileet av pionjärernas ankomst till Saltsjödalen firades, togs första spadtaget för den nya byggnaden – som skulle kallas konferenscentret – i kvarteret omedelbart norr om tempelområdet. Mindre än tre år senare, i april 2000, hölls de första sessionerna av generalkonferensen där, fastän byggnaden inte var helt färdigställd. President Hinckley invigde konferenscentret under generalkonferensen i oktober 2000. Innan han bad invigningsbönen, stod han vid talarstolen som hade tillverkats av ett svart valnötsträd, som han planterat för många år sedan på sin egen tomt, och sa:
”Idag ska vi inviga den som ett hus där vi ska dyrka Gud, den evige Fadern, och hans enfödde Son, Herren Jesus Kristus. Vi hoppas och ber att det från denna talarstol ska fortsätta att till världen utgå tillkännagivanden om vittnesbörd och lärosatser, om tro på den levande Guden och om tacksamhet för vår Återlösares stora försoningsoffer.”88
Vittnesbörd om Jesus Kristus
Den 1 januari 2000 gav president Hinckley, hans rådgivare i första presidentskapet, och de tolv apostlarnas kvorum ut ett tillkännagivande som hette: ”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd.” De förkunnade om Frälsaren: ”Ingen annan har haft ett så djupgående inflytande på alla som har levt och som kommer att leva på jorden.”89
Och ingen annan hade ett så stort inflytande på president Gordon B. Hinckleys liv. I över 46 år verkade han som ett särskilt vittne om Jesu Kristi namn. Några månader efter det att han och hans bröder gett ut ”Den levande Kristus”, stod president Hinckley inför de sista dagars heliga och sa: ”Av allt det jag är tacksam för denna morgon står en sak framför alla andra. Det är ett levande vittnesbörd om Jesus Kristus, den Allsmäktige Gudens Son, Fridsfursten, den Helige.”90
Prövningar och hopp
I slutet av generalkonferensen i april 2004 sa president Hinckley: ”Motvilligt önskar jag nämna en personlig angelägenhet för ett ögonblick. En del av er har lagt märke till syster Hinckleys frånvaro. För första gången på fyrtiosex år sedan jag blev generalauktoritet är hon inte närvarande vid en generalkonferens. … Vi var på väg hem [från Afrika i januari] när hon kollapsade av trötthet. Hon har haft det jobbigt alltsedan dess. … Det verkar som om klockan börjar gå saktare och vi vet inte hur vi ska dra upp den igen.
Det här är en dyster tid för mig. Vi har varit gifta i sextiosju år den här månaden. Hon är mor till våra fem begåvade och duktiga barn, mormor och farmor till tjugofem barnbarn och ett ökande antal barnbarnsbarn. Vi har vandrat tillsammans, sida vid sida, genom alla dessa år, som jämlikar och kamrater, genom storm och solsken. Hon har burit sitt vittnesbörd om detta verk vida omkring, förmedlat kärlek, uppmuntran, uppskattning och tro vart hon än har rest.”91
Två dagar senare, den 6 april 2004, avled Marjorie Pay Hinckley. Miljontals människor, som älskade henne för hennes omtänksamma hjärta, hennes slagfärdighet och stadiga tro, sörjde med president Hinckley. Han var tacksam för kärleksfulla brev som strömmade in från hela världen. Dessa ord, sa han: ”skänkte en mjuk lyster av tröst över vår sorg”.92 Många människor gav donationer i syster Hinckleys namn till Ständiga utbildningsfonden.
Trots att det var så svårt för president Hinckley att förlora Marjorie, fortsatte han med kyrkans arbete, fastän hans egen hälsa började svikta något. Han började gå med käpp. Ibland använde han den till att stödja sig på, men oftare använde han den till att vinka till kyrkans medlemmar. President Thomas S. Monson erinrade sig ett samtal med president Hinckleys läkare, som var orolig över det sätt som president Hinckley använde – eller inte använde – sin käpp på. Doktorn sa: ”Det sista vi vill är att han ska ramla och bryta höften, eller ännu värre. Men han vinkar bara med den och använder den inte när han går. Säg till honom att hans läkare sa åt honom att använda käppen och att den ska användas på rätt sätt.” President Monson svarade. ”Jag är president Hinckleys rådgivare. Du är hans läkare. Du får säga till honom!”93
Tidigt 2006 när president Hinckley var 95 år fick han veta att han hade cancer. På generalkonferensen det året sa han: ”Herren har låtit mig leva vidare, jag vet inte hur länge till. Men hur länge det än blir, ska jag fortsätta ge mitt bästa i det uppdrag jag fått. … Jag känner mig frisk, min hälsa är hygglig. Men när det blir dags för en efterträdare blir övergången smidig och enligt hans vilja vilkens kyrka detta är.94
Ett år senare i oktober 2007 avslutade president Hinckley sin sista generalkonferens med att säga: ”Vi ser fram emot att få träffa er igen i april. Jag är 97 år, men jag hoppas att jag kan vara med. Må himlens välsignelser vara med er fram till dess är min ödmjuka och uppriktiga bön, i vår Återlösares, ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.95
President och syster Hinckleys dotter Virginia beskrev de fyra åren efter syster Hinckleys bortgång som ”kronan på verket” i president Hinckleys liv. Hon nämnde därefter en bön som han uppsänt den 20 januari 2008, en vecka före sin bortgång, när han invigde ett renoverat kapell i Salt Lake city:
”I den bönen bönföll han Herren på ett mycket ovanligt sätt angående sig själv som profet. Han sa med tacksamhet att ’från Joseph Smiths dagar till i dag har du utvalt och tillsatt en profet åt detta folk. Vi tackar dig och bönfaller dig om att du ska trösta och bistå honom och välsigna honom enligt hans behov och dina underbara avsikter’.”96
Torsdagen den 24 januari 2008 kände president Hinckley för första gången att han inte orkade delta med bröderna på deras veckomöte i templet. Följande söndag den 27 januari gav president Monson honom en prästadömsvälsignelse assisterad av president Henry B. Eyring och president Boyd K. Packer. Senare den dagen gick president Gordon B. Hinckley stilla bort i sitt hem, omgiven av sina fem barn och deras makar.
Några dagar senare tog tusentals sörjande farväl av president Hinckley när de defilerade förbi hans kista i konferenscentrets Hall of the Prophets. Ledare från andra kyrkor och ledare från regeringar och affärsvärlden skickade också sina hyllningar och uttryckte sin tacksamhet för president Hinckleys inflytande och lärdomar.
Begravningsgudstjänsten hölls i konferenscentret och sändes ut till kyrkans byggnader runt om i världen. Tabernakelkören sjöng en ny psalm under mötet som heter ”Vad är väl det man kallar död?” Orden i psalmen skrevs av president Hinckley – hans sista vittnesbörd om Jesus Kristus till sina vänner som hade sett upp till honom som en profet:
Vad är väl det man kallar död,
då dagen stilla blir till natt?
Det är en början, ej ett slut,
en ljusets värld, en evig skatt.
O Fader, stärk min sorgsna själ
och lugna du mitt hjärtas slag.
Giv mig din tröst, att allt går väl,
och skänk mig kraft när jag är svag.
I döden får jag liv igen
och blir belönad tusenfalt
av Herrens kärlek, god och ren,
han som för oss har sonat allt.97