KAPITEL 2
Ett baner för folken, ett ljus för världen
”Detta är en tid att vara stark. Det är dags att gå framåt utan tvekan, väl medveten om avsikten, omfattningen och betydelsen av vår uppgift.”
Ur Gordon B. Hinckleys liv
När Gordon B. Hinckley hade återvänt från sin mission till England utförde han ett sista uppdrag åt sin missionspresident, Joseph F. Merrill. President Merrill var också medlem i de tolv apostlarnas kvorum och han hade bett Gordon ge en rapport till första presidentskapet: presidenterna Heber J. Grant, J. Reuben Clark Jr. och David O. McKay. Gordon kontaktade sekreteraren till första presidentskapet för att bestämma tid.
När Gordon kom in i första presidentskapets ämbetsrum, hälsades han varmt av president Grant och hans rådgivare. Därefter sa president Grant: ”Broder Hinckley, du får femton minuter på dig att berätta för oss vad äldste Merrill vill att vi ska få veta.” En timme och femton minuter senare lämnade Gordon rummet. På de femton minuter han fått presenterade han sin missionspresidents bekymmer – att missionärerna behövde bättre tryckt material till hjälp i missionsarbetet. Hans korta presentation ledde till frågor från första presidentskapet och en timslång diskussion.
När nu Gordon utfört sitt uppdrag tyckte han att ”hans mission nu verkligen var slutförd och att det var dags att gå vidare och planera för framtiden”. Han hade redan tagit sin examen vid University of Utah i engelska och ville nu få en högre examen i journalistik vid Columbia University i New York City. Men ett telefonsamtal två dagar efter hans möte med första presidentskapet ändrade hans planer. Det var president McKay som ringde och sa: ”Broder Hinckley, igår höll presidentskapet och de tolv ett möte där vi diskuterade det som vi talade om under din intervju med oss. Och vi har organiserat en kommitté bestående av sex medlemmar av de tolv, med äldste Stephen L. Richards som ordförande, för att ta hand om de behov du rapporterade om. Vi vill också inbjuda dig att komma och arbeta med den kommittén.”1
Gordon accepterade inbjudan och anställdes som verkställande sekreterare för den nyligen organiserade kommittén för radio, publicitet och missionslitteratur. Han gick aldrig på Columbia University och arbetade aldrig som journalist för att publicera världens nyheter. Istället inledde han ett livslångt arbete med att publicera evangeliets glada budskap. De här ansvaren utökades senare när han verkade som generalauktoritet.
Eftersom Gordon B. Hinckley hade utvecklat förmågan att uttrycka sig klart och tydligt även under svåra situationer fick han ofta i uppdrag att intervjuas av nyhetsreportrar. Som president för kyrkan fortsatte han att välkomna sådana möjligheter, och gjorde sitt bästa för att föra Jesu Kristi Kyrka ”ut ur dunklet” (L&F 1:30). Han förkunnade:
”Jag tror och vittnar om att det är kyrkans mission att stå som ett baner för folken och ett ljus för världen. Vi har fått oss pålagda ett stort och omfattande uppdrag som vi varken kan undfly eller förkasta. Vi accepterar uppdraget och är fast beslutna att utföra det och med Guds hjälp kommer vi att göra det.”2
”Det är kyrkans mission att stå som ett baner för folken och ett ljus för världen.”
Gordon B. Hinckleys lärdomar
1
Som stenen i Daniels syn rullar kyrkan fram för att uppfylla hela jorden.
Denna kyrka började med den enkla bön som Joseph Smith som pojke bad i en lund nära sin fars gård. Ur denna anmärkningsvärda upplevelse, som vi kallar den första synen, växte detta verk fram. … Det är själva förverkligandet av den syn Daniel såg om stenen som revs loss från berget, men inte genom människohänder, och som rullade fram och uppfyllde hela jorden (se Dan. 2:44–45).3
När kyrkan organiserades år 1830 fanns det bara sex medlemmar, bara en handfull troende, och de bodde alla i en i stort sett okänd by. Sions stavar blomstrar i dag i varje stat i Förenta staterna, i varje provins i Kanada, i varje stat i Mexiko, i varje nation i Centralamerika och runt om i Sydamerika.
Församlingar finns överallt på de brittiska öarna och i Europa där många tusen anslutit sig till kyrkan genom åren. Detta verk har nått ut till de baltiska nationerna och vidare ner genom Bulgarien och Albanien och till andra områden i den delen av världen. Det sträcker sig över Rysslands väldiga område. Det når upp till Mongoliet och hela vägen ner genom Asiens nationer till Stilla havets öar, Australien och Nya Zeeland, och till Indien och Indonesien. Det blomstrar i många av Afrikas nationer. …
Och detta är bara början. Detta verk kommer att fortsätta att växa och blomstra över hela jorden.4
2
Tidiga ledare i kyrkan hade en profetisk syn om Herrens verks bestämmelse.
Den 24 juli 1847 kom vårt folks pionjärgrupp till [Saltsjö]dalen. En förtrupp hade anlänt en eller två dagar tidigare. Brigham Young kom fram på lördagen. Följande dag höll man sabbatsgudstjänster på både för- och eftermiddagen. Det fanns inte någon möteslokal att samlas i. Jag antar att de satt i den stekande hettan denna julisöndag på tistelstängerna till sina vagnar eller lutade sig mot hjulen medan ledarna talade. Det var sent på året och de stod inför en väldig och brådskande uppgift om de skulle hinna så inför nästa år. Men president Young vädjade till dem att inte ohelga sabbaten vare sig då eller i framtiden.
Följande morgon delades de i grupper för att utforska omgivningen. Brigham Young, Wilford Woodruff och en handfull andra bröder gick från lägerplatsen. … De klättrade upp på en kupolliknande topp, vilket var mödosamt för president Young då han nyligen varit sjuk.
När bröderna stod på toppen såg de ut över dalen söder om dem. Den var till största delen ofruktbar bortsett från pilträden och säven längs strömfårorna som ledde vatten från bergen till sjön. Ingenstans syntes några byggnader, men Brigham Young hade sagt föregående lördag: ”Detta är platsen.”
Bergstoppen där de stod fick namnet Ensign Peak (Banertoppen) med hänsyftning på Jesajas profetiska ord: ”Han [Gud] reser upp ett baner för hednafolken i fjärran och lockar på dem från jordens ände. Och se, de kommer snabbt och med hast.” (Jes. 5:26.)
”Han skall resa ett baner för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn.” (Jes. 11:12.) …
Jag tror att [bröderna] också vid det tillfället kan ha talat om att bygga templet … i uppfyllelse av Jesajas ord:
”Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit.
Ja, många folk skall gå i väg och säga: ’Kom, och låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar. Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.’” (Jes. 2:2–3.)
Så dåraktigt, kunde någon ha sagt som såg dessa män denna julimorgon år 1847. De såg inte ut som statsmän med stora visioner. De såg inte ut som härskare böjda över kartor planerande ett imperium. De var landsflyktiga, bortdrivna från sin vackra stad på Mississippiflodens strand till denna ökentrakt i väster. Men de hade en vision, hämtad i skrifterna och i uppenbarelsens ord.
Jag förundrar mig över den lilla gruppens förutseende. De var djärva [och frimodiga], ja, nästan otroliga. Här stod de, nästan 160 mil från närmaste bebyggelse österut och nästan 130 mil till Stillahavskusten. De befann sig i ett oprövat klimat. Jordmånen var annorlunda än den svarta jorden i Illinois och Iowa där de senast hade bott. De hade aldrig tidigare skördat någon gröda här. De hade aldrig upplevt en vinter. De hade inte uppfört något slags byggnad. Dessa profeter, klädda i gamla, från resan slitna kläder, med stövlar som de hade haft på fötterna i över 160 mil från Nauvoo till denna dal, talade om en vision av ett tusenårigt rike. De yttrade sig på grundval av en profetisk syn om sin saks underbara framtid. Den dagen steg de ned från bergstoppen och började arbeta på att förverkliga sin dröm.5
Två dagar efter ankomsten till Saltsjödalen besteg Brigham Young och flera andra bröder en kupolliknande topp som fick namnet Ensign Peak (Banertoppen) och såg ut över dalen.
3
Vi får aldrig förlora ur sikte Guds verks gudomliga bestämmelse och den del vi har i det.
Ibland i våra dagar, när vi vandrar på våra smala stigar och uppfyller våra små nischer av ansvar, tappar vi bilden av helheten. När jag var liten pojke var draghästar vanliga. En viktig del av seldonen var tygeln. Vid tygeln var skygglappar fästade, en på var sida. De var placerade så att hästen bara kunde se rakt fram och inte åt någondera sidan. Avsikten med dem var att hästen inte skulle bli skrämd eller distraherad utan hålla uppmärksamheten riktad mot vägen vid sina fötter.
Somliga av oss arbetar som om vi hade skygglappar för ögonen. Vi ser bara vårt eget trånga spår. Vi ser ingenting av den bredare visionen. Vi har kanske en liten uppgift i kyrkan. Det är bra att utföra den uppgiften med flit. Det är också bra att veta hur den uppgiften bidrar till den stora helheten i Guds växande rike.
President Harold B. Lee sa en gång … , när han citerade en okänd författare: ”Överblicka stora åkrar och odla små.”
Min tolkning av detta uttalande är att vi bör se någonting av bredden och djupet och höjden – det stora och underbara, vidsträckta och allomfattande – i Herrens program, och sedan arbeta med all flit för att uppfylla våra skyldigheter gentemot den del av detta program som har anförtrotts oss.
Var och en av oss har en liten åker att odla. Medan vi gör det får vi aldrig förlora ur sikte den större bilden, den stora sammansättningen av detta verks gudomliga bestämmelse. Det har getts oss av Gud, den Evige Fadern, och var och en av oss har en roll att spela i vävandet av denna magnifika bildvävnad. Vårt individuella bidrag kanske är litet, men det är inte oviktigt. …
… Medan ni utför den uppgift ni har kallats till, förlora aldrig ur sikte den storslagna helheten i bilden av avsikten med denna tidernas fullhets evangelieutdelning. Väv vackert er lilla rand i den stora bildvävnaden vars mönster planerades för oss av Gud i himlen. Håll baneret högt under vilket vi går. Var flitiga, var trogna, var dygdiga, var trofasta så att inte något blir fel vävt i baneret.
Visionen om detta rike är inte någon ytlig nattlig dröm som förbleknar i dagsljuset. Den är verkligen Guds, vår Evige Faders, plan och verk. Den berör alla hans barn.
Medan våra förfäder grävde upp salviabuskarna i dessa dalar [i Utah] för att lägga grunden till ett samvälde, medan de gjorde alla dessa världsliga saker de måste göra för att hålla sig vid liv och tillväxa, höll [våra pionjärförfäder] alltid för ögonen storheten i det verk de var engagerade i. Det är ett verk som också vi måste utföra med samma vision för ögonen som de. Det är ett verk som fortsätter när vi har lämnat scenen. Må Gud hjälpa oss att göra vårt allra bästa som tjänare, kallade under hans gudomliga vilja att föra vidare och bygga upp riket med ofullkomliga händer, förenade för att förverkliga ett fullkomligt mönster.6
4
Vi kan bli som ett baner för nationerna från vilket jordens människor kan hämta styrka.
Mina bröder och systrar, … tiden [har] kommit då vi måste stå lite mer rakryggade, höja blicken och utvidga vårt förstånd till en större insikt om denna Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas storslagna tusenårsmission. Detta är en tid att vara stark. Det är dags att gå framåt utan tvekan, väl medvetna om avsikten, omfattningen och betydelsen av vår uppgift. Det är dags att göra det som är rätt oavsett följderna. Det är dags att hålla buden. Det är dags att nå ut med vänlighet och kärlek till dem som är olyckliga och till dem som vandrar i mörker och plåga. Det är dags att vara hänsynsfulla och goda, anständiga och hövliga mot varandra under alla förhållanden. Med andra ord – bli mer kristuslika.7
Om inte världen ändrar sin nuvarande kurs (och det är inte troligt), och om vi å andra sidan fortsätter att följa profeternas lärdomar, ska vi bli ett alltmer besynnerligt och annorlunda folk, som världen kommer att lägga märke till. Till exempel: När familjens integritet vittrar sönder under världsligt tryck, blir vår inställning till familjens helighet, om vi har tro att bibehålla den, mer märkbar och mer avvikande i jämförelse med andras.
Medan den växande slappa attityden till sex fortsätter att sprida sig, kommer kyrkans lärdomar, som konsekvent predikats i mer än ett och ett halvt århundrade, att bli alltmer sällsynta och till och med konstiga för många.
Medan konsumtionen av alkohol och drogmissbruket ökar varje år i vårt samhälle kommer vår inställning, som framsatts av Herren för mer än ett och ett halvt sekel sedan, att bli alltmer ovanlig för världen. …
Medan sabbatsdagen alltmer blir en dag för handel och nöjen, kommer de som lyder den lag, som skrevs av Herrens finger på Sinai och som betonats i nutida uppenbarelser, att betraktas som ovanliga.
Det är inte alltid lätt att leva i världen och inte vara en del av den. Vi kan inte leva helt med våra egna eller för oss själva, inte heller vill vi det. Vi måste blanda oss med andra. När vi gör det, kan vi vara vänliga. Vi kan vara oförargliga. Vi kan undvika all anda eller attityd av självrättfärdighet. Men vi kan vidmakthålla våra normer. …
När vi efterlever dessa och andra normer som kyrkan lär ut, kommer många i världen att respektera oss och finna styrka att följa det som också de tycker är rätt.
Och med Jesajas ord: ”Ja, många folk skall gå i väg och säga: ’Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’” (Jes. 2:3.)
Vi behöver inte kompromissa. Vi får inte kompromissa. Det ljus som Herren har tänt i denna tidshushållning kan bli som ett ljus för hela världen, och andra som ser våra goda gärningar kan ledas till att prisa vår Fader i himlen och i sina egna liv följa de exempel som de har sett i oss.
Om vi börjar med dig och mig kan vi bli ett helt folk som genom dygden i våra liv, i våra hem, i våra yrken, till och med i våra nöjen, kan bli som en stad på ett berg, som människorna kan se upp till och lära sig av, och ett baner för nationerna från vilket jordens människor kan samla styrka.8
Om vi ska hålla upp den här kyrkan som ett baner för folken och ett ljus för världen, måste vi i vårt eget liv efterlikna mer av skönheten i Kristi liv. När vi står för det rätta får vi inte frukta följderna. Vi behöver aldrig vara rädda. Paulus sa till Timoteus:
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.
Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim. 1:7–8).9
Ni kan inte bara ta det här verket för givet, vilket är Kristi verk. Ni kan inte bara stå vid sidlinjen och beskåda spelet mellan det godas och det ondas krafter. …
… Jag uppmanar er av all den kraft jag har att sträcka er ut i en plikt som är större än vad våra dagliga liv kräver, det vill säga, att stå starka, även bli en ledare för att modigt tala för de saker som får vår civilisation att lysa och som ger tröst och frid åt våra liv. Du kan bli en ledare. Du måste bli en ledare, som medlem i denna kyrka, för det som denna kyrka står för. Låt inte fruktan övervinna dina ansträngningar.10
Vi behöver inte vara rädda. Gud står vid rodret. Han griper in till gagn för detta verk. Han välsignar rikligen dem som vandrar i lydnad mot hans bud. Det har han lovat. Hans förmåga att hålla det löftet kan ingen av oss tvivla på.
… Vår Frälsare, som är vår Återlösare, den store Jehova, den mäktige Messias, har lovat: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88).
Han sa: ”Frukta därför inte, du lilla hjord. Gör gott! Låt jord och helvete förena sig mot er, ty om ni är byggda på min klippa kan de inte få överhand. …
Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.
Se såren som stacks i min sida, och även märkena efter spikarna i mina händer och fötter. Var trofasta, håll mina bud, och ni skall ärva himmelriket” (L&F 6:34, 36–37).
Eniga, hand i hand, ska vi arbeta och gå framåt som den levande Gudens tjänare, och utföra hans älskade Sons verk, vår Mästare, som vi tjänar och vars namn vi söker härliggöra.11
Vi måste stå fasta. Vi måste motstå världen. Om vi gör det kommer den Allsmäktige att vara vår styrka och vårt skydd, vår vägledare och vår uppenbarare. Vi kommer då att fyllas med tillförsikten att vi gör det som han vill att vi ska göra. Andra kanske inte håller med oss, men jag är säker på att de respekterar oss. Vi blir inte lämnade ensamma. Det finns många som inte tillhör vår tro som känner som vi gör. De stöder oss. De hjälper oss i vårt arbete.12
Låt oss njuta av denna underbara tid i Herrens verk. Låt oss inte vara stolta eller förmätna. Låt oss vara ödmjukt tacksamma. Och låt oss var och en besluta inom oss att vi ska bidra till lyskraften av den Allsmäktiges storslagna verk, så att det må lysa över jorden som en fyrbåk av styrka och godhet som hela världen kan se.13
”Om vi ska hålla upp den här kyrkan som ett baner för folken och ett ljus för världen, måste vi i vårt eget liv efterlikna mer av skönheten i Kristi liv.”
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
När du läser avsnitt 1, vilka känslor får du när du begrundar kyrkans tillväxt från 1830 till nuvarande tid?
-
Gå igenom president Hinckleys redogörelse för de första pionjärernas ankomst till Saltsjödalen (se avsnitt 2). Vad kan vi lära oss av den här skildringen? Hur har vi välsignats genom kyrkans tidiga ledares profetiska vision? Vad tror du det betyder att vara ”ett baner för nationerna”? (Se Jes. 5:26; 11:12.)
-
I avsnitt 3 uppmuntrade president Hinckley oss att se ”den stora bilden” och ”den bredare visionen” i Guds verk. Varför behöver vi se den här stora bilden? Varför förlorar vi den ur sikte ibland? Hur kan våra små ansträngningar bidra till Guds verks tillväxt?
-
Gå igenom de sätt varpå president Hinckley säger att de sista dagars heliga blir ett mer ”besynnerligt och annorlunda folk” (avsnitt 4). Hur kan vi utveckla större vision och mod att föra Guds verk framåt? Hur kan vi leva i världen utan att vara av världen? Hur kan vi ”efterlikna mer av skönheten i Kristi liv”? Varför är det viktigt för oss att stå för det rätta?
Skriftställen som hör till detta ämne
Matt. 5:14–16; 1 Ne. 14:14; L&F 1:1–6; 65:1–6; 88:81; 115:5–6
Undervisningstips
”Tro inte att det är du som är den ’verklige läraren’. Då tar du helt fel. … Var noga med att inte hindra Andens inflytande. Lärarens viktigaste uppgift är att bereda vägen så att människor får en andlig upplevelse med Herren” (Gene R. Cook, citerad i Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 41).