KAPITEL 19

Prästadömets ledarskap i Jesu Kristi Kyrka

”Herren vakar över detta verk. Detta är hans rike. Vi är inte som får utan herde. Vi är inte som en armé utan ledare.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

President Gordon B. Hinckley har sagt: ”Min första uppgift i kyrkan, det första ämbete jag innehade, var som rådgivare till den pojke som presiderade över vårt diakonkvorum. Vår biskop kallade in mig och talade med mig om detta kall. Det gjorde djupt intryck på mig. Jag blev orolig och bekymrad. Jag var av naturen, tro det eller ej, en ganska skygg och tillbakadragen gosse, och jag tror att detta kall att verka som rådgivare i ett diakonernas kvorum berörde mig lika djupt, i förhållande till ålder och erfarenhet, som mitt nuvarande ansvar jämfört med nuvarande ålder och erfarenhet.”¹

President Hinckley hade liknande känslor 1961 när han kallades att verka som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. På sin första generalkonferens som apostel sa han:

”Jag tror att jag känner något av bördan i detta ansvar att stå som ett vittne om Herren Jesus Kristus inför en värld som är ovillig att acceptera honom. ’Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.’ Jag är överväldigad över det förtroende Herrens profet har för mig, och den kärlek som dessa mina bröder har uttryckt. … Jag ber om styrka, jag ber om hjälp, och jag ber om tron och viljan att vara lydig.”²

Den 1 april 1995, då president Hinckley inröstades av kyrkans medlemmar, talade han på generalkonferensens prästadömsmöte för första gången som deras profet och president. Under de föregående fjorton åren hade han verkat som rådgivare till tre av kyrkans presidenter. Han hade upprepade gånger vittnat om deras gudomliga kallelser och uppmanat de sista dagars heliga att följa deras råd. När han nu själv befann sig i det ämbetet, kände han sig lika beroende av Herren som han hade gjort som diakon eller nybliven apostel. Ja, han hade blivit ännu mer medveten om sitt behov av Herrens stöd och styrka. Han sa:

”Era uppräckta händer i den högtidliga församlingen i morse blev ett uttryck för er villighet och önskan att stödja oss, era bröder och tjänare, med er tillit, tro och böner. Jag är djupt tacksam för detta uttryck. Jag tackar er var och en. Jag försäkrar er det som ni redan vet, att i Herrens organisation finns inga aspirationer till ett ämbete. Som Herren sa till sina lärjungar: ’Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och [ordinerat] er’ (Joh. 15:16). Det här ämbetet är inte något man söker. Rätten att utse ligger hos Herren. Han är herre över liv och död. Han har makten att kalla. Han har makten att ta bort. Han har makten att behålla. Allt är i hans händer.

Jag vet inte varför det finns plats för en sådan som jag i hans stora plan. Men då nu denna mantel lagts på mig, vill jag ägna allt vad jag har av styrka, tid, förmåga och liv åt min Mästares verk i tjänandet av mina bröder och systrar. Återigen tackar jag er … för era handlingar i dag. Min högsta bön är att jag ska vara värdig. Och jag hoppas att jag må bli ihågkommen i era böner.”³

Första presidentskapet, 1995. President Gordon B. Hinckley *(i mitten),* president Thomas S. Monson, förste rådgivare *(till vänster)* och president James E. Faust, andre rådgivare *(till höger).*

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Herren kallar varje president för kyrkan efter att ha prövat, förädlat och polerat honom.

Jag har samarbetat med kyrkans presidenter från president Heber J. Grant och framåt. … Jag har känt alla dessa mäns rådgivare, och jag har känt medlemmarna i de tolvs råd under dessa presidenters ämbetstid. Alla dessa har varit djupt mänskliga personligheter. De har haft mänskliga karaktärsdrag och kanske vissa mänskliga svagheter. Men framför allt har i vars och ens liv en överväldigande gudomlig inspiration visat sig. De som varit presidenter har varit verkliga profeter. Jag har på nära håll bevittnat uppenbarelsens ande över dem. Var och en av dem blev president efter många års erfarenhet som medlem i de tolvs råd och i andra ämbeten. Herren förädlade var och en, lät honom känna nedstämdhet och misslyckanden, lät honom uppleva sjukdom och i några fall djup sorg. Allt detta blev en del av en omfattande förädlingsprocess och dess verkan framstod på ett vackert sätt i deras liv.

Mina kära vänner i evangeliet, detta är Guds verk. Detta är hans kyrka och hans älskade Sons kyrka, vilkens namn den bär. Gud låter aldrig en bedragare stå i dess ledning. Han utnämner sina profeter, han inspirerar och leder dem.⁴

Till dem som uttrycker sitt bekymmer för att kyrkans president troligen alltid kommer att vara en ganska gammal man, vill jag säga: ”Vilken välsignelse!” … Han behöver inte vara ungdomlig. Han har, och han kommer även fortsättningsvis att ha yngre män som färdas över jorden i verkets tjänst. Han är den presiderande högprästen, innehavaren av alla de heliga prästadömets nycklar och är uppenbarelsens röst från Gud till hans folk. …

För mig känns det oerhört tryggt att veta att … vi kommer att ha en president som disciplinerats och fostrats, rannsakats och prövats, vars trohet till verket och vars redbarhet för Guds sak härdats i tjänandets ässja, vars tro har mognat och vars närhet till Gud odlats i många år.⁵

Jag talar … i tacksamhet över en profet som leder oss i dessa sista dagar. Jag vädjar om lojalitet mot honom som Herren har kallat och smort. Jag vädjar om uthållighet, då ni stöder honom och uppmärksammar hans undervisning. Jag har … sagt, att om vi har en profet, har vi allt. Om vi inte har en profet, har vi ingenting. Vi har en profet. Vi har haft profeter sedan denna kyrka grundades. Vi kommer aldrig att vara utan profet, om vi förtjänar en profet.

Herren vakar över detta verk. Detta här är hans rike. Vi är inte som får utan herde. Vi är inte som en armé utan ledare.⁶

När kyrkans president dör, blir den främste aposteln näste president.

Detta överförande av auktoritet [till en ny president för kyrkan] som jag har deltagit i ett antal gånger är vackert i all sin enkelhet. Det visar hur Herren arbetar. På hans sätt utväljs en man av profeten att bli medlem av de tolvs råd. Han väljer det inte som yrke. Han blir kallad, som apostlarna på Jesu tid, till vilka Herren sa: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och [ordinerat er].” (Joh. 15:16.) Åren går. Han blir skolad och disciplinerad i sitt ämbetes plikter. Han reser över hela världen för att uppfylla sin apostoliska kallelse. Det är en lång väg av förberedelse i vilken han lär känna de sista dagars heliga överallt, och de lär känna honom. Herren prövar hans hjärta och hans fasthet. På ett naturligt sätt uppstår vakanser i detta råd och nya utnämningar görs. Genom denna process blir en person seniorapostel. Latent hos honom och hans bröder finns alla prästadömets nycklar som ges vid varje ordination. Men myndigheten att använda dessa nycklar är begränsad till kyrkans president. Vid hans bortgång blir denna myndighet verksam i senioraposteln som därefter namnges, avskiljes och ordineras som profet och president av sina bröder i de tolvs råd.

Det sker inget val. Det förekommer ingen kampanj. Det är bara det lågmälda och enkla utförandet av en gudomlig plan som skänker ett inspirerat och beprövat ledarskap.

Jag har varit vittne, personligt vittne, till denna förunderliga process. Jag ger er mitt vittnesbörd om att det är Herren som [väljer profeten].⁷

När president [Howard W.] Hunter gick bort upplöstes första presidentskapet. Broder Monson och jag som verkat som hans rådgivare, återtog våra platser i de tolvs kvorum, som då blev kyrkans presiderande auktoritet.

… Alla levande, ordinerade apostlar [samlades] i en anda av fasta och bön i det övre rummet i templet. Vi sjöng en helig psalm och bad tillsammans. Vi deltog i Herrens heliga nattvard och förnyade med detta heliga, symboliska testamente våra förbund och vårt förhållande till honom som är vår gudomlige Återlösare.

Första presidentskapet organiserades sedan på nytt enligt ett genom generationer väl etablerat mönster.

Det förekom ingen valkampanj, ingen strid, ingen ärelystnad för ämbetet. Det var tyst, fridfullt, enkelt och heligt. Det följde det sätt som Herren själv har fastställt.⁸

Herren har gett oss principer och tillvägagångssätt för hur hans kyrka ska ledas om presidenten inte längre kan fungera helt.

President Hinckley gjorde följande uttalande 1992 när han verkade som förste rådgivare i första presidentskapet: Kyrkans överhuvud är Herren Jesus Kristus. Det är hans kyrka. Men det jordiska överhuvudet är vår profet. Profeter är män som fått en gudomlig kallelse. Trots gudomligheten i kallelsen är de mänskliga. De är underkastade jordelivets svårigheter.

Vi älskar och respekterar och ärar och ser upp till vår tids profet, president Ezra Taft Benson. Han har varit en stor och begåvad ledare, en man vars röst genljudit i hela världen i ett vittnesbörd om detta verk. Han innehar alla prästadömets nycklar på jorden i vår tid. Men han har uppnått en ålder, då han inte kan utföra så mycket av det som han en gång gjorde. Detta förringar inte hans kallelse som profet, men det begränsar hans fysiska verksamhet.⁹

President Hinckley gjorde följande uttalande 1994 när han verkade som förste rådgivare i första presidentskapet: Människor i hela kyrkan är naturligtvis angelägna om att få reda på hur det står till med president Benson. Han är nu i sitt nittiofemte år. … Han lider allvarligt av följderna av ålder och sjukdom och har inte kunnat fullgöra viktiga åligganden i sin heliga kallelse. Detta är ingen situation som saknar motstycke. Andra presidenter i kyrkan har också varit sjuka eller oförmögna att verka till fullo de sista månaderna eller åren av sina liv. Det är möjligt att detta kommer att hända igen i framtiden.

De principer och tillvägagångssätt som Herren har inrättat för att leda sin kyrka tar hänsyn till alla sådana omständigheter. Det är viktigt att det inte finns något tvivel eller oro om kyrkans ledning och utövandet av de profetiska gåvorna, däribland rätten till inspiration och uppenbarelse vid administreringen av kyrkans angelägenheter och program, när presidenten är sjuk eller inte kan verka till fullo.

Första presidentskapet och de tolvs råd, som är kallade och ordinerade att inneha prästadömets nycklar, har myndigheten och ansvaret att leda kyrkan, att utföra dess förrättningar, förklara dess lärdomar och upprätthålla och ta hand om dess formaliteter. En man som ordinerats till apostel och inröstats som medlem i de tolvs kvorum stöds som profet, siare och uppenbarare. Liksom presidenterna före honom var president Benson seniorapostel vid tiden för sin kallelse till kyrkans president. Hans rådgivare togs från de tolvs råd. Därför har alla sittande medlemmar i första presidentskapets kvorum och de tolvs råd fått ta emot nycklar, rättigheter och den auktoritet som tillhör det heliga apostlaskapet.

Jag citerar ur Läran och förbunden:

”Tre presiderande högpräster i det melkisedekska prästadömet, utvalda av kvorumet, utsedda och ordinerade till detta ämbete samt upprätthållna genom kyrkans förtroende, tro och böner, bildar kyrkans presidentskaps kvorum” (L&F 107:22).

När presidenten är sjuk eller inte kan fungera till fullo i alla de uppgifter som hör till hans ämbete, utgör hans båda rådgivare tillsammans det första presidentskapets kvorum. De tar hand om presidentskapets dagliga arbete. Undantagsvis, när endast en man har möjlighet att arbeta, kan han handla med auktoriteten i sitt ämbete i presidentskapet som det framgår i Läran och förbunden, kapitel 102, verserna 10–11. …

… Rådgivarna i första presidentskapet fullgör det regelmässiga arbetet som hör till detta ämbete. Alla större frågor om policy, tillvägagångssätt, program eller lärosatser beaktas emellertid efter moget övervägande och under bön av första presidentskapet och de tolvs kvorum tillsammans. I sådana gemensamma möten för dessa två kvorum, första presidentskapets kvorum och de tolvs kvorum, och där varje person har fullständig frihet att uttala sig, övervägs varje större fråga.

Nu citerar jag Herrens ord igen: ”Och varje beslut som fattas av något av dessa kvorum måste ske genom detsammas enhälliga röst, det vill säga: Varje medlem av varje kvorum måste vara överens om dess beslut för att deras inbördes beslut skall ha denna kraft eller giltighet” (L&F 107:27). …

… Låt nu detta bli klart för alla att Jesus Kristus står som ledare för denna kyrka som bär hans heliga namn. Han vakar över den. Han styr den. Han står vid sin Faders högra sida, han leder detta verk. … Han har friheten att kalla människor på sitt sätt till höga och heliga ämbeten och avlösa dem enligt sin vilja genom att kalla hem dem. Han är Mästaren över liv och död. Jag bekymrar mig inte över de omständigheter vi befinner oss i. Jag accepterar dessa omständigheter som ett uttryck av hans vilja. Jag accepterar också ansvaret att arbeta tillsammans med mina bröder, och vi gör allt vi kan för att föra detta heliga verk framåt i en anda av helgelse, kärlek, ödmjukhet, plikt och lojalitet.¹⁰

De tolv apostlarna är särskilda vittnen om Kristi namn i hela världen.

Efter det att de har blivit ordinerade till det heliga apostlaämbetet och avskilts som medlemmar av de tolvs råd, förväntas [apostlarna] huvudsakligen ägna sig åt ämbetets uppgifter. De ska i första rummet – över allt annat – sätta ansvaret att stå som särskilda vittnen inför världen om Kristi namn. …

I likhet med oss är de mänskliga. De har sina starka och sina svaga sidor. Men hädanefter, under resten av deras liv, så länge som de förblir trofasta, blir deras främsta uppgift att främja Guds verk på jorden. De måste intressera sig för vår Faders barns välgång, både dem inom och utanför kyrkan. De måste göra allt de kan för att trösta dem som sörjer, stärka dem som är svaga, uppmuntra dem som vacklar, bli vän med de ensamma, ge de utblottade näring, välsigna de sjuka, bära vittnesbörd, inte av tro utan av säker kännedom om Guds Son, deras Vän och Mästare, vars tjänare de är. …

… Jag vittnar om deras broderskap, deras hängivenhet, deras tro, deras flit och deras oerhörda arbete i att främja Guds rike.¹¹

de tolv apostlarnas kvorum — De tolv apostlarnas kvorum 1965. *Sittande, från vänster till höger:* Ezra Taft Benson, Mark E. Petersen (på armstödet), Joseph Fielding Smith (kvorumpresident) och LeGrand Richards. *Stående, från vänster till höger:* Gordon B. Hinckley, Delbert L. Stapley, Thomas S. Monson, Spencer W. Kimball, Harold B. Lee, Marion G. Romney, Richard L. Evans och Howard W. Hunter.

Första presidentskapet och de tolv söker uppenbarelse och total enighet innan de fattar beslut.

Inget beslut utgår från första presidentskapets och de tolvs överläggning utan total enighet bland de inblandade. När en fråga börjar behandlas, kan det finnas olika åsikter. Sådant är att vänta. Dessa män har olika bakgrund. Det är män som tänker självständigt. Men innan det slutliga beslutet fattas, uppstår en enighet i tanke och tal.

Detta förväntas om Herrens uppenbarade ord följs [se L&F 107:27, 30–31]. …

… [När] jag verkat som medlem i de tolvs råd och … [när] jag verkat i första presidentskapet, har det aldrig vidtagits någon större åtgärd utan att dessa tillvägagångssätt har följts. … Under processens gång, då människor säger vad de tycker, har det sållats och tröskats fram idéer och åsikter. Jag har emellertid aldrig märkt någon allvarlig oenighet eller personlig ovänskap bland bröderna. Jag har snarare lagt märke till en förträfflig och anmärkningsvärd sak – enandet, under direkt inflytande av den Helige Anden och under uppenbarelsens kraft, från skilda åsikter tills fullständig harmoni och enighet råder. …

Jag känner inte till någon annan organisation av något slag om vilket detta kan sägas.¹²

En stavspresident kallas genom inspiration till att tjäna som rådgivande till biskopar och som ledare för folket.

Stavspresidenten är den ämbetsman som kallats under uppenbarelse att stå mellan församlingarnas biskopar och kyrkans generalauktoriteter. Han har ett mycket viktigt ansvar. Han utbildas av generalauktoriteterna och utbildar i sin tur biskoparna. …

Stavspresidenterna tjänar som rådgivande till biskoparna. Varje biskop vet att när han ska ta itu med något svårt problem, finns det en man till hands som han kan gå till för att dela bördan och få råd.

Han är en extra säkerhet när det gäller att avgöra vilka som är värdiga att komma till Herrens hus. … Presidenten gör likaså en andra sållning när det gäller värdighet för dem som ska gå ut och representera kyrkan på missionsfältet. Också han intervjuar kandidaten, och först sedan han är övertygad om vederbörandes värdighet godkänner han rekommendationen. Han har även fått myndighet att avskilja dem som kallats på mission och att avlösa dem när de fullgjort sitt tjänande.

En mycket viktig uppgift är att vara stavens disciplinära ämbetsman. … Han bär det mycket tunga ansvaret att se till att läran som undervisas i staven hålls ren och obefläckad. Det är hans plikt att se till att inga falska lärdomar lärs ut och att inga falska handlingar utförs. Om sådant görs av en bärare av melkisedekska prästadömet eller annan person under några omständigheter, ska han samtala med dem, och om personen fortsätter att handla fel, så är presidenten förpliktad att vidta åtgärder. Han kallar den felande att inställa sig inför ett disciplinråd där åtgärd kan vidtas, så att vederbörande ges en prövotid eller berövas gemenskapen, eller utesluts ur kyrkan.

Detta är ett ytterst otrevligt och ovälkommet uppdrag, men presidenten måste åta sig det utan fruktan eller favorisering. Allt detta sker i harmoni med Andens ledning, så som framläggs i kapitel 102 i Läran och förbunden.

Därefter måste han göra allt han kan för att arbeta med och så småningom föra tillbaka den som tillrättavisats.

Allt detta och mycket mer ingår i hans ansvar. Därav följer att hans liv måste vara ett föredöme för hans folk. …

Eftersom vi har så stort förtroende för dem, uppmanar vi lokala medlemmar att inte söka upp generalauktoriteter för att rådfråga dem och få välsignelser av dem. Deras stavspresidenter har kallats med samma inspiration som generalauktoriteterna.¹³

Biskopar är herdar för flocken.

[Kyrkan] kan tillväxa och öka i antal, och ska förvisso göra så. Detta evangelium måste föras till varje nation, släkte, tungomål och folk. Vi får aldrig stå stilla eller underlåta att sträcka oss utåt, gå framåt, bygga och förstora Sion över hela världen. Men samtidigt måste det fortsätta att finnas ett nära förhållande mellan varje medlem och en vis och omtänksam biskop eller grenspresident. Dessa är hjordens herdar vars ansvar det är att se efter folket i relativt små antal, så att ingen blir bortglömd, förbisedd eller försummad. Jesus var den sanne herden som räckte ut handen till de nödställda, en i taget, och gav dem personliga välsignelser.¹⁴

Kyrkans biskopar … är i verklig mening Israels herdar. Alla [i kyrkan] är ansvariga inför en biskop eller grenspresident. Oerhörda är de bördor de bär, och jag uppmanar varje medlem i kyrkan att göra allt i sin makt för att lätta den börda som våra biskopar och grenspresidenter dignar under.

Vi måste be för dem. De behöver hjälp att bära sin tunga börda. Vi kan vara mer stödjande och mindre beroende av dem. Vi kan bistå dem på alla möjliga sätt. Vi kan tacka dem för allt de gör för oss. Vi sliter ut dem på kort tid genom de bördor vi lägger på dem.

… [Varje biskop] är en man som har kallats genom profetians och uppenbarelsens ande och avskilts och ordinerats genom handpåläggning. Var och en av dem innehar nycklarna till att leda sin församling. Var och en är en högpräst, den presiderande högprästen i sin församling. Var och en bär ett väldigt ansvar för sitt förvaltarskap. Var och en står som en far för sitt folk.

Ingen av dem får pengar för sitt tjänande. Ingen församlingsbiskop får betalt av kyrkan för sitt arbete som biskop.

Fordringarna på en biskop i dag är desamma som de var på aposteln Paulus tid som skrev till Timoteus [se 1 Tim. 3:2–6]. …

I sitt brev till Titus tillägger Paulus att ”församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. …

Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna” (Tit. 1:7, 9).

De här orden beskriver träffande en biskop i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i dag.¹⁵

Jag uppmanar kyrkans folk, varhelst ni befinner er, att först försöka lösa era problem själva, när ni råkar ut för sådana. Fundera över era problem, rannsaka de alternativ ni har, be om det, och sök Herrens ledning. Om ni inte klarar av att lösa problemen själva, tala då med er biskop eller grenspresident. Han är en Guds man kallad under det heliga prästadömets myndighet såsom herde för flocken.¹⁶

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Varför behöver vi levande profeter? Vad gör intryck på dig om Herrens ”förädlande process” för att förbereda och kalla en president för kyrkan? (Se avsnitt 1.)
Vad gör intryck på dig när du begrundar president Hinckleys beskrivning av hur en ny president för kyrkan väljs? (Se avsnitt 2.) Varför är det viktigt att veta att presidenten väljs enligt ”en gudomlig plan som skänker ett inspirerat och beprövat ledarskap”?
Vilka principer och tillvägagångssätt har Herren upprättat för att styra kyrkan om presidenten inte längre kan fungera till fullo i alla sina plikter? (Se avsnitt 3.)
Hur visar sista dagars apostlar sitt intresse för alla Guds barn ”både dem inom och utanför kyrkan”? (Se avsnitt 4.) Hur visar de senaste konferenstalen detta intresse? Hur har du haft nytta av levande profeters och apostlars lärdomar?
Studera president Hinckleys undervisning om hur första presidentskapet och de tolvs råd fattar beslut (se avsnitt 5). Vad kan vi lära oss av sättet de når sina beslut på? Hur kan vi tillämpa dessa principer i våra familjer och i kyrkan?
När du går igenom avsnitten 6 och 7, vad lär du dig om stavspresidentens och biskopens ämbeten? Hur kan vi bättre stödja våra ledare i kyrkan?

Skriftställen som hör till detta ämne

Ef. 2:19–20; 4:11–14; L&F 1:38; 21:1–6; Abr. 3:22–23; TA 1:5–6

Undervisningstips

”Vittna närhelst Anden manar dig att göra det, inte bara i slutet av varje lektion. Ge möjlighet till dem du undervisar att bära vittnesbörd” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 45).