KAPITEL 9

Vittnesbördets dyrbara gåva

”Vi talar olika språk. Vi lever under varierande omständigheter. Men i vars och ens hjärta bultar ett gemensamt vittnesbörd.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

”Mitt tidigaste minne av en andlig upplevelse”, sa president Gordon B. Hinckley, ”var när jag var omkring fem år, en mycket liten pojke. Jag grät av smärta på grund av öroninflammation. … Min mor gjorde i ordning en påse bordssalt som hon ställde på spisen för värmning. Min far lade mjukt händerna på mitt huvud och gav mig en välsignelse där han avvisade smärtan och sjukdomen med det heliga prästadömets kraft och i Jesu Kristi namn. Sedan tog han mig i famnen och höll påsen med varmt salt mot mitt öra. Smärtan avtog och försvann. Jag somnade i min fars trygga famn. Medan jag somnade hörde jag inom mig orden i hans välsignelse. Det är mitt tidigaste minne av prästadömet, utövat i Herrens namn.

Senare i min ungdom sov min bror och jag i ett sovrum som på vintern var utan värme. … Innan vi kröp ner i den varma sängen, knäföll vi och bad våra böner. Det var uttryck för enkel tacksamhet. … Jag minns att jag hoppade upp i sängen när jag hade sagt amen och drog upp täcket till hakan och tänkte på vad jag just gjort, då jag talat till min himmelske Fader i hans Sons namn. Jag hade ingen större kunskap om evangeliet. Men där fanns ett slags kvardröjande frid och trygghet i att kommunicera med himlarna i och genom Herren Jesus. …

Det vittnesbördet växte i mitt hjärta som missionär medan jag läste Nya testamentet och Mormons bok, som bar ytterligare vittne om honom. Den kunskapen blev mitt livs grund, stående på det fäste som bildats genom min barndoms besvarade böner. Sedan dess har min tro vuxit mycket mer. Jag har blivit hans apostel, utsedd att göra hans vilja och undervisa om hans ord. Jag har blivit hans vittne för världen.”¹

Herren Jesus Kristus — Som sista dagars heliga är vi förenade i vårt vittnesbörd om Jesus Kristus.

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Vittnesbörd är kyrkans stora styrka och källan till tro och aktivitet.

Vi har blivit en stor familj, spridd över denna väldiga värld. Vi talar olika språk. Vi lever under varierande omständigheter. Men i vars och ens hjärta bultar ett gemensamt vittnesbörd: Ni och jag vet att Gud lever och står vid rodret för sitt heliga verk. Vi vet att Jesus är vår Återlösare som står i ledningen för den kyrka som bär hans namn. Vi vet att Joseph Smith var en profet och är en profet som står i ledningen för denna tidernas fullbordans utdelning. Vi vet att prästadömet återgavs på hans huvud och att det har kommit till oss i vår tid i en obruten linje. Vi vet att Mormons bok är ett sant vittne om att Herren Jesus Kristus är verklig och gudomlig.²

Detta som vi kallar vittnesbörd är kyrkans stora styrka. Det är källan till tro och aktivitet. … Det [är] lika verkligt och mäktigt som vilken kraft som helst på jorden. Herren beskrev det då han talade till Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden” (Joh. 3:8). Detta som vi kallar vittnesbörd är svårt att definiera, men dess frukter är uppenbara. Det är den Helige Anden som vittnar genom oss.³

Vittnesbördet är en stilla, uppmuntrande röst som uppehåller oss när vi vandrar i tro och som manar oss till handling.

Ett personligt vittnesbörd är den faktor som får människor att ändra sitt liv då de kommer in i denna kyrka. Det är detta som ger medlemmarna en önskan att uppoffra allt för att tjäna Herren. Det är den stilla, uppmuntrande rösten som ständigt uppehåller dem som vandrar i tro, livet ut.

Det är något gåtfullt och underbart, en gåva från Gud till människan. Den överskuggar rikedom och fattigdom då man kallas att verka. Detta vittnesbörd som finns i våra medlemmars hjärtan får dem att ivrigt vilja uppfylla sin plikt. Det finns hos gamla och unga. Det finns hos seminarieeleven, hos missionären, hos biskopen och stavspresidenten, hos missionspresidenten, hos systern i Hjälpföreningen, hos varje generalauktoritet. Det hörs från dem som inte har något annat ämbete än sitt medlemskap. Det är kärnan i detta verk. Det är det som för Herrens verk framåt över hela världen. Det manar till handling. Det kräver att vi gör vad vi fått i uppgift att göra. Det för med sig förvissningen om att livet har en mening, att vissa saker är mycket mer betydelsefulla än andra, att vi är på en evig resa, att vi är ansvariga inför Gud. …

Det är denna faktor, svag och något matt i början, som driver varje undersökare i riktning mot omvändelse. Den leder varje omvänd mot trygghet i tron. …

Varhelst kyrkan är organiserad känner vi dess kraft. Vi ställer oss upp och säger att vi vet. … Det enkla faktumet är att vi vet att Gud lever, att Jesus är Kristus, att detta är deras verk och deras rike. Orden är enkla, de kommer från hjärtat. Det gör verkan varhelst kyrkan är organiserad, varhelst det finns missionärer som undervisar om evangeliet, varhelst det finns medlemmar som berättar om sin tro.

Det är något som inte kan motbevisas. Motståndare kan citera skrifter och diskutera lärosatser i oändlighet. De kan vara kloka och övertalande. Men när man säger: ”Jag vet”, finns det inga fler argument. Människor kanske inte accepterar det som sägs, men vem kan motbevisa eller förneka den stilla röst från själens inre som talar med personlig övertygelse?⁴

”Ljus in i vårt liv”

[David Castañeda], hans hustru Tomasa och deras barn bodde på en uttorkad, liten nedsliten gård i närheten av Torreón [i Mexiko]. De ägde trettio höns, två grisar och en mager häst. Hönsen försåg dem med några ägg som höll dem vid liv och gav dem möjlighet att tjäna en peso då och då. De levde i fattigdom. Då besökte missionärerna dem. Syster Castañeda sa: ”Äldsterna tog bort skygglapparna från våra ögon och förde ljus in i våra liv. Vi visste inget om Jesus Kristus. Vi visste inget om Gud förrän de kom.

Hon hade gått två år i skolan, hennes make inte alls. Äldsterna undervisade dem och de blev så småningom döpta. … De byggde gradvis upp en blomstrande verksamhet i vilken fadern och hans fem söner arbetade. Med enkel tro betalade de sitt tionde. De litade på Herren. De levde efter evangeliet. De tjänade var de än kallades till det. Fyra av deras söner och tre av deras döttrar har varit ute som missionärer. … De har smädats av sina kritiker. Deras svar är ett vittnesbörd om Herrens kraft i deras liv.

Omkring 200 av deras släkt och vänner har blivit medlemmar i kyrkan tack vare deras inflytande. Över 30 söner och döttrar till släkt och vänner har verkat som missionärer. De donerade marken där ett kapell nu står.

Barnen, som nu är vuxna, och föräldrarna turas om att åka till Mexiko City varje månad, för att tjäna i templet där. De står som ett levande vittnesbörd om den stora kraften i detta Herrens verk att lyfta och förändra människor. De är typiska för tusentals och åter tusentals världen över som upplever miraklet med mormonismen när ett vittnesbörd om gudomligheten i detta verk kommer in i deras liv.⁵

”Det är sant, eller hur? Har då något annat någon betydelse?”

Jag träffade en sjöofficer från ett land långt borta, en lysande ung man som hade kommit till Förenta staternas flotta för att få högre utbildning. Några av hans kamrater i Förenta staternas flotta, vilkas uppförande hade tilltalat honom, berättade på hans begäran om sin religiösa tro. Han var inte kristen, men han var intresserad. De berättade för honom om världens Frälsare, om Jesus Kristus som föddes i Betlehem, som gav sitt liv för alla människor. De talade med honom om hur Gud, den evige Fadern, och den uppståndne Herren visade sig för den unge Joseph Smith. De talade om nutida profeter. De undervisade honom om Mästarens evangelium. Anden rörde vid hans hjärta, och han blev döpt.

Han presenterades för mig strax innan han skulle återvända till sitt hemland. Vi talade om de här sakerna, och jag sa: ”Ditt folk är inte kristet. Vad kommer att hända när du återvänder hem som kristen, dessutom som kristen mormon?”

Han ansikte mörknade och han svarade: ”Min familj blir besviken. De kanske kastar ut mig och betraktar mig som död. Vad min framtid och min karriär beträffar, kan alla möjligheter vara stängda för mig.”

Jag frågade: ”Är du villig att betala ett så högt pris för evangeliet?”

Hans mörka ögon, som var fuktiga av tårar, lyste i hans vackra bruna ansikte när han svarade: ”Det är sant, eller hur?”

Jag skämdes över min fråga och svarade: ”Ja, det är sant.”

Då svarade han: ”Har då något annat någon betydelse?”

De frågorna vill jag ställa till er: ”Det är sant, eller hur? Har då något annat någon betydelse?”⁶

En ny syn på livet

En gång lyssnade jag till en ingenjörs upplevelse. Han hade nyligen blivit medlem i kyrkan. Missionärerna hade kommit hem till honom, och hans hustru hade inbjudit dem. Hon hade lyssnat ivrigt till deras budskap, medan han själv tyckte att han drogs med mot sin vilja. En kväll sa hon att hon ville bli döpt. Han blev rasande. Insåg hon inte vad det skulle betyda? Det skulle betyda tid. Det skulle betyda tiondebetalning. Det skulle betyda att de fick avstå från sina vänner. Det skulle betyda att de fick sluta röka. Han kastade på sig överrocken och gick ut i natten och slängde igen dörren efter sig. Han gick på gatorna och svor över sin hustru, svor över missionärerna, svor över sig själv, för att han tillåtit dem att undervisa dem. När han blev trött började hans vrede avta, och på något sätt fick han bönens anda i hjärtat. Han bad medan han gick. Han bönföll om svar på sina frågor. Då fick han en förnimmelse, klar och otvetydig, nästan som om en röst hade talat till honom med orden: ”Det är sant.”

”Det är sant”, sa han till sig själv om och om igen. ”Det är sant.” Han fick frid i hjärtat. När han gick hemåt började begränsningarna, fordringarna, kraven som han varit så rasande över, att te sig som möjligheter. När han öppnade dörren, fann han sin hustru knäböjande i bön.

Inför församlingen, som han berättade detta för, talade han sedan om den glädje som kommit in i deras liv. Tionde blev inte något problem. Att dela sina inkomster med Gud, som gett dem allting, kändes enkelt. Tiden att tjäna Herren utgjorde inget problem. De måste bara omsorgsfullt planera veckans timmar. Ansvaret var inte något problem. Ur det uppstod tillväxt och en ny syn på livet. Därpå bar denne intellektuelle, bildade man, denne ingenjör som var van att handskas med fakta i den materiella värld vi lever i, högtidligt vittnesbörd, med tårar i ögonen, om det underverk som hade skett i hans liv.⁷

man som ber — ”Vem kan motbevisa eller förneka den stilla röst från själens inre som talar med personlig övertygelse?”

”Det allra dyrbaraste för mig i livet”

En högt utbildad, intelligent ung kvinna talade för några år sedan i Berchtesgaden i Tyskland vid en konferens för militärpersonal, som var medlemmar i kyrkan. Jag var där och hörde henne. Hon var major i armén, medicine doktor och en högt respekterad specialist inom sitt område. Hon sa:

”Mer än något annat i världen ville jag tjäna Gud. Men hur jag än försökte, kunde jag inte finna honom. Det stora underverket är att han fann mig. En lördagseftermiddag i september 1969 var jag hemma i Berkeley i Kalifornien, när det ringde på dörren. Utanför stod två unga män, klädda i kostym, med vit skjorta och slips. De var välkammade. Jag blev så imponerad av dem att jag sa: ’Jag vet inte vad ni säljer, men jag köper det.’ Den ene av de unga männen sa: ’Vi säljer inte någonting. Vi är missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och vi skulle vilja tala med dig.’ Jag bjöd in dem, och de berättade om sin tro.

Det var början till mitt vittnesbörd. Jag är tacksammare än ord kan uttrycka för förmånen och äran att få vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den glädje och frid som detta glada evangelium har skänkt mitt hjärta är som himmelriket på jorden. Mitt vittnesbörd om detta verk är det dyrbaraste i mitt liv, en gåva från min himmelske Fader, som jag är evigt tacksam för.”⁸

På samma sätt är det med hundratusentals människor i många länder – dugliga, bildade män och kvinnor, affärs– och yrkesmänniskor, nyktert tänkande, praktiska människor som uträttar saker i världen, i vilkas hjärtan det brinner ett tyst vittnesbörd om att Gud lever, att Jesus är Kristus, att det här verket är gudomligt, att det återställdes till jorden till välsignelse för alla som vill ta del av dess möjligheter.⁹

Var och en av oss kan skaffa sig ett vittnesbörd om Guds och hans älskade Sons verklighet och om deras verks återställelse.

Detta vittne, detta vittnesbörd, kan bli den allra dyrbaraste av alla Guds gåvor. Det är en himmelsk gåva när rätt ansträngning görs. Varje man och kvinna i denna kyrka har möjligheten, ansvaret, att inom sig själv skaffa sig en övertygelse om sanningen i detta stora sista dagars verk och om dem som står i ledningen, den levande Guden och Herren Jesus Kristus.

Jesus visade hur man skaffar sig ett sådant vittnesbörd när han sa: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.

Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv” (Joh. 7:16–17).

Vi växer i tro och kunskap när vi tjänar, när vi studerar, när vi ber.

När Jesus mättade de 5.000 erkände de och förundrades över underverket han utfört. Några kom tillbaka. Dessa undervisade han om sin gudomlighet, om att han var livets bröd. Han beskyllde dem för att inte vara intresserade av läran, utan bara av att tillfredsställa hungern i sina kroppar. Några sa när de hörde honom och hans lärdomar: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?” (Joh. 6:60). Vem kan tro vad denne man undervisar?

”Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.

Jesus sade därför till de tolv: [Med en viss känsla av besvikelse tror jag] ‘Inte vill väl också ni gå bort?’

Simon Petrus svarade honom: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,

och vi tror och förstår att du är [den levande Gudens Son]’” (Joh. 6:66–69).

Detta är den stora frågan som vi alla måste besvara: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är [den levande Gudens Son].”

Det är denna övertygelse, denna stilla inre förvissning om att Gud verkligen lever, om att hans älskade Son är gudomlig, om återställelsen av deras verk i denna tid och om de härliga manifestationer som därpå följde, som för var och en av oss blir grundvalen i vår tro. Den blir vårt vittnesbörd.

… Jag har nyligen varit i Palmyra i New York [i närheten av den plats där Joseph Smith fick den första synen]. Om de händelser som inträffade i detta område kan man säga: ”Antingen hände det eller hände det inte. Det finns ingen gråzon, inget mitt emellan”.

Och sedan viskar trons röst: ”Det hände. Allt hände precis så som han sa att det hände.”

I närheten ligger kullen Cumorah. Härifrån kom den forntida uppteckning varifrån Mormons bok översattes. Man måste antingen acceptera eller förkasta dess gudomliga ursprung. Att begrunda dess vittnesbörd måste leda varje man och kvinna som läst den med tro att utbrista: ”Den är sann.”

Och likadant är det med andra inslag i detta förunderliga som vi kallar återställelsen av det forntida evangeliet, det forntida prästadömet och den forntida kyrkan.

Vittnesbördet är nu, som det alltid har varit, ett tillkännagivande, ett rättframt bedyrande av sanningen som vi känner den.¹⁰

Vi måste leva upp till vårt vittnesbörd och dela det med andra.

Paulus sa till Timoteus: ”Ge akt på dig själv” – lyssna noga på det här – ”och på din undervisning, och håll troget ut med den. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig” (1 Tim. 4:16). Vilken härlig undervisning Paulus ger till den unge Timoteus.

Han fortsatte med att säga följande: ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Tim. 1:7). Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens ande – kraften i budskapet; samt kärlekens ande – kärlek till människor, kärlek till det vi har att ge; samt självbehärskningens ande – och de enkla lättförståeliga principerna i Jesu Kristi återställda evangelium.

”Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre” (2 Tim. 1:8). Mina bröder och systrar, skäms alltså aldrig för vittnesbördet om vår Herre. … Här har vi fått en stor uppmaning, en befallning som har lagts på oss: ”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre.”¹¹

Detta är Guds heliga verk. Detta är hans kyrka och hans rike. Den syn som inträffade i den heliga lunden var just det som Joseph sa att det var. I mitt hjärta finns en klar insikt om vikten av det som hände där. Mormons bok är sann. Den vittnar om Herren Jesus Kristus. Hans prästadöme har återställts och finns ibland oss. Nycklarna till detta prästadöme, som har kommit från himmelska varelser, utövas för att vi ska bli evigt välsignade. Sådant är vårt vittnesbörd – ert och mitt – ett vittnesbörd som vi måste leva upp till och som vi måste bära för andra. Jag ger detta vittnesbörd, min välsignelse och min kärlek till er alla, och en inbjudan att fortsätta vara en del av detta stora underverk i de sista dagarna som är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.¹²

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Hur kan ditt personliga vittnesbörd bidra till Guds verks tillväxt? (Se avsnitt 1.)
President Hinckley betonade att ett vittnesbörd stöder oss och ”manar [oss] till handling” (avsnitt 2). Hur har ditt vittnesbörd stött dig? Hur har ditt vittnesbörd påverkat dina handlingar? Hur kan du personligen tillämpa berättelserna i avsnitt 2?
Vad kan vi lära oss från president Hinckleys lärdomar om att skaffa sig ett vittnesbörd? (Se avsnitt 3.) Vilka upplevelser har hjälpt dig att få ett vittnesbörd? Hur kan vi stärka våra vittnesbörd?
Varför tror du att vårt vittnesbörd växer sig starkare när vi delar med oss av det? Hur har du bemästrat känslor av rädsla för att bära ditt vittnesbörd? Hur har du välsignats av andras vittnesbörd? (Se avsnitt 4.)

Skriftställen som hör till detta ämne

1 Kor. 12:3; 1 Petr. 3:15; Alma 5:43–46; 32:26–30; Moro. 10:3–5; L&F 8:2–3; 80:3–5

Undervisningstips

”När du lär känna och lär dig förstå varje person, kommer du att vara bättre förberedd att hålla lektioner som passar för deras olika situationer. Denna kunskap gör det lättare för dig att finna vägar att hjälpa varje person att delta i diskussionerna och andra inlärningsaktiviteter.” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 34.