Generalkonferenser
Han går framför oss
Generalkonferensen i april 2020


Han går framför oss

Herren leder återställelsen av sitt evangelium och sin kyrka. Han har fullkomlig kunskap om framtiden. Han uppmanar dig att delta i verket.

Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam över att få vara med er under den här generalkonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. När president Russell M. Nelson uppmanade oss att begrunda hur Herrens återställelse av sin kyrka i den här sista tidsutdelningen har välsignat oss och dem vi älskar, lovade han att vår upplevelse inte bara skulle bli minnesvärd, utan även oförglömlig.

Min upplevelse har varit minnesvärd, och det har säkert också er. Huruvida den blir oförglömlig beror på var och en av oss. Det är viktigt för mig eftersom den upplevelsen av att förbereda mig för den här konferensen har förändrat mig på ett sätt jag vill ska bestå. Låt mig förklara.

Min förberedelse tog mig till uppteckningen av en händelse under återställelsen. Jag hade läst om händelsen många gånger, men för mig hade den alltid varit en redogörelse för ett viktigt möte som Joseph Smith, återställelsens profet, hade. Men den här gången såg jag i berättelsen hur Herren leder oss, sina lärjungar, i sin kyrka. Jag såg vad det innebär för oss dödliga att ledas av världens Frälsare, Skaparen – som vet allt i det förflutna, nutiden och framtiden. Han undervisar oss steg för steg och leder oss, men tvingar oss aldrig.

Mötet jag beskriver var en vändpunkt i återställelsen. Det var ett möte på sabbatsdagen den 3 april 1836 i Kirtlands tempel i Ohio, sju dagar efter att det invigts. Joseph Smith beskrev den här enastående stunden i världshistorien på ett enkelt sätt. En stor del av hans uppteckning är nedtecknad i Läran och förbunden kapitel 110:

”På eftermiddagen biträdde jag de andra presidenterna vid utdelningen av Herrens måltid till församlingen, sedan vi tagit emot den av de tolv vars förmån det var att tjänstgöra vid det heliga bordet denna dag. Efter det att jag hade betjänat mina bröder drog jag mig tillbaka till talarstolen, där förhängena var sänkta, och i sällskap med Oliver Cowdery böjde jag mig i högtidlig och tyst bön. Sedan vi rest oss upp från bönen öppnade sig följande syn för oss båda.”1

”Slöjan togs bort från våra sinnen och vårt förstånds ögon öppnades.

Vi såg Herren stående på talarstolens bröstvärn framför oss, och under hans fötter var ett golv belagt med rent guld, till färgen likt bärnsten.

Hans ögon var som en eldslåga, håret på hans huvud var vitt som ren snö, hans ansikte lyste klarare än solen, och hans röst var som ljudet av väldiga vattens brus, ja, Jehovas röst, som sade:

Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern.

Se, era synder är er förlåtna. Ni är rena inför mig, lyft därför upp era huvuden och gläd er.

Låt era bröders hjärtan glädja sig och låt hela mitt folks hjärtan fröjda sig, de som av all sin kraft har byggt detta hus åt mitt namn.

Ty se, jag har godtagit detta hus och mitt namn skall vara här, och jag skall i barmhärtighet uppenbara mig för mitt folk i detta hus.

Ja, jag skall visa mig för mina tjänare och tala till dem med min egen röst om mitt folk håller mina bud och inte vanhelgar detta heliga hus.

Ja, tusendens och tiotusendens hjärtan skall storligen glädja sig till följd av de välsignelser som skall utgjutas och den begåvning varmed mina tjänare har blivit begåvade i detta hus.

Och ryktet om detta hus skall sprida sig till främmande länder, och detta är början på välsignelsen som skall utgjutas över mitt folks huvuden. Ske alltså. Amen.

Sedan denna syn var förbi öppnades himlarna åter för oss och Mose visade sig för oss och överlämnade åt oss nycklarna till Israels insamling från jordens fyra hörn och till att föra de tio stammarna från landet i norr.

Därefter visade sig Elias och överlämnade Abrahams evangeliums tidsutdelning och sade att i oss och vår avkomma skulle alla släktled efter oss bli välsignade.

Sedan denna syn var förbi bröt ännu en stor och härlig syn fram för oss, ty profeten Elia som togs upp till himlen utan att smaka döden stod framför oss och sade:

Se, tiden är till fullo kommen om vilken Malakis mun talade, han som vittnade att han [Elia] skulle sändas innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer

för att vända fädernas hjärtan till barnen och barnens till fäderna, så att inte hela jorden slås med en förbannelse.

Därför har denna tidsutdelnings nycklar överlämnats i era händer, och härigenom kan ni veta att Herrens stora och fruktansvärda dag är nära, ja, står vid dörren.”2

Jag hade läst den redogörelsen många gånger. Den Helige Anden hade bekräftat för mig att den var sann. Men när jag studerade och förberedde mig för den här konferensen började jag tydligare se Herrens makt att i detalj leda sina lärjungar i sitt verk.

Sju år innan Mose gav Joseph nycklarna till Israels insamling i Kirtlands tempel lärde Joseph sig av Titelbladet till Mormons bok att dess syfte var att ”visa återstoden av Israels hus … att de skall få kunskap om Herrens förbund, att de inte är förskjutna för evigt”. År 1831 sa Herren till Joseph att Israels insamling skulle börja i Kirtland: ”Och därifrån [Kirtland] skall alla som jag vill, gå ut bland alla nationer … ty Israel skall frälsas, och jag skall leda dem.”3

Även om missionsarbete behövdes för att samla Israel inspirerade Herren sina ledare att säga följande till de tolv, som blev några av våra tidiga missionärer: ”Kom ihåg att ni inte ska gå till andra nationer förrän ni har mottagit er begåvning.”4

Det verkar som att Kirtlands tempel var viktigt i Herrens stegvisa plan av åtminstone två anledningar: För det första väntade Mose tills templet var färdigt innan han återställde nycklarna till Israels insamling. För det andra lärde president Joseph Fielding Smith att ”Herren [befallde] de heliga att bygga ett tempel [Kirtlands tempel] i vilket han kunde uppenbara myndighetsnycklarna samt begåva och bereda apostlarna till att beskära hans vingård för sista gången”.5 Även om tempelbegåvningen som vi känner till den i dag inte administrerades i Kirtlands tempel började inledande tempelförrättningar, som uppfyllelse av profetia, introduceras där tillsammans med ett utgjutande av andliga manifestationer som beväpnade dem som kallats som missionärer med ”kraft från höjden”6, vilket ledde till en stor insamling genom missionsverksamheten.

Efter att nycklarna till Israels insamling överlämnats till Joseph inspirerade Herren profeten att sända ut medlemmar i de tolvs kvorum som missionärer. När jag studerade blev det tydligt för mig att Herren i detalj hade förberett vägen för att de tolv skulle gå ut som missionärer utomlands där människor förberetts att tro och stötta dem. Med tiden skulle tusentals genom dem föras in i Herrens återställda kyrka.

Enligt våra uppteckningar döptes uppskattningsvis mellan 7 500 och 8 000 under de tolvs två missioner till de brittiska öarna. Detta lade grunden för missionsarbetet i Europa. I slutet av 1800-talet hade cirka 90 000 personer samlats i Amerika, varav de flesta kom från de brittiska öarna eller Skandinavien.7 Herren hade inspirerat Joseph och dessa trofasta missionärer som arbetade för att åstadkomma en skörd som just då måste ha verkat vara bortom deras förmåga. Men Herren, fullkomligt förutseende och förberedd, gjorde det möjligt.

Ni minns säkert det till synes enkla och nästan poetiska språket i kapitel 110 i Läran och förbunden:

”Se, tiden är till fullo kommen om vilken Malakis mun talade, han som vittnade att han [Elia] skulle sändas innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer

för att vända fädernas hjärtan till barnen och barnens till fäderna, så att inte hela jorden slås med en förbannelse.

Därför har denna tidsutdelnings nycklar överlämnats i era händer, och härigenom kan ni veta att Herrens stora och fruktansvärda dag är nära, ja, står vid dörren.”8

Jag vittnar om att Herren såg långt in i framtiden och på vilket sätt han skulle leda oss att hjälpa honom åstadkomma sina syften i de sista dagarna.

När jag tjänade i presiderande biskopsrådet för många år sedan fick jag ansvaret att övervaka den grupp som utvecklade det vi gav namnet FamilySearch. Jag är noga med att säga att jag ”övervakade” dess skapelse snarare än att jag ”ledde” den. Många lysande människor lämnade sina yrken och kom för att bygga det Herren ville ha.

Första presidentskapet hade satt som mål att minska antalet dubblerade förrättningar. Deras största problem var att vi inte kunde veta om en persons förrättningar redan hade utförts. I åratal – eller vad som verkade vara åratal – frågade första presidentskapet mig: ”När blir det klart?”

Med bön, flit och personliga uppoffringar från personer med stor kapacitet utfördes uppgiften. Det kom steg för steg. Den första uppgiften var att göra FamilySearch användarvänligt för dem som inte var vana vid datorer. Fler förändringar kom och jag vet att de fortsätter komma, för närhelst vi löser ett inspirerat problem öppnar vi dörren för ytterligare uppenbarelse för framsteg som är minst lika viktiga men som ännu inte har setts. Även i dag håller FamilySearch på att bli det Herren behöver för en del av återställelsen – och inte bara för att undvika dubblerade förrättningar.

Herren lät oss göra förbättringar för att hjälpa andra bekanta sig med och älska sina förfäder, och utföra deras tempelförrättningar. Nu, vilket Herren säkert visste skulle ske, blir ungdomar datamentorer för sina föräldrar och församlingsmedlemmar. Alla har funnit stor glädje i detta tjänande.

Elias ande förändrar hjärtat hos unga och gamla, barn och föräldrar, barnbarn och far- och morföräldrar. Templen kommer snart återigen att med glädje schemalägga tillfällen att utföra dop och andra heliga förrättningar. Önskan att tjäna våra förfäder och bandet mellan föräldrar och barn stärks.

Herren såg allt i förväg. Han planerade för det, stegvis, så som han gjort med andra förändringar i sin kyrka. Han har upprest och förberett trofasta människor som väljer att göra svåra saker väl. Han har alltid varit kärleksfullt tålmodig genom att hjälpa oss att lära oss ”rad på rad, bud på bud, lite här och lite där”.9 Han står fast vid tidsplanen och ordningsföljden för sina avsikter, men ser till att uppoffringar ofta för med sig välsignelser som vi inte förutsåg.

Jag avslutar med att uttrycka min tacksamhet till Herren som inspirerade president Nelson att uppmana mig att göra en uppoffring för att förbereda mig för den här konferensen. Varje timme och varje bön under min förberedelse har fört med sig en välsignelse.

Jag uppmanar alla som hör detta budskap eller läser dessa ord att ha tro på att Herren leder återställelsen av sitt evangelium och sin kyrka. Han går framför oss. Han har fullkomlig kunskap om framtiden. Han uppmanar dig att delta i verket. Han är med dig i det. Han har en plan på plats för ditt tjänande. Och när du gör uppoffringar kommer du att känna glädje medan du hjälper andra att stå redo vid hans ankomst.

Jag vittnar för er om att Gud Fadern lever. Jesus är Kristus. Det här är hans kyrka. Han känner och älskar dig. Han vägleder dig. Han har berett vägen för dig. I Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. L&F 110, kapitelöverskriften; se även Joseph Smith, ”History, 1838–1856, volume B-1 [1 September 1834–2 November 1838]”, 3 apr. 1836, s. 727, josephsmithpapers.org.

  2. L&F 110:1–16.

  3. Karl Ricks Anderson, The Savior in Kirtland: Personal Accounts of Divine Manifestations (2012), s. 276; L&F 38:33.

  4. Gavs i den apostoliska uppmaningen från Oliver Cowdery, i ”Minute Book 1”, 21 feb. 1835, s. 162, josephsmithpapers.org.

  5. Joseph Fielding Smith, Frälsningens lära, sammanst. av Bruce R. McConkie (1977), 2:201–202.

  6. L&F 38:32.

  7. Se James B. Allen, Ronald K. Esplin och David J. Whittaker, Men With a Mission: The Quorum of the Twelve Apostles in the British Isles, 1837–1841 (1992), s. 53, 302; Brandon S. Plewe, red., Mapping Mormonism: An Atlas of Latter-day Saint History (2012), s. 104.

  8. L&F 110:14–16.

  9. 2 Ne. 28:30.

Skriv ut