Generalkonferenser
Sprida budskapet om återställelsen och uppståndelsen
Generalkonferensen i april 2020


2:3

Sprida budskapet om återställelsen och uppståndelsen

Återställelsen tillhör världen, och dess budskap är särskilt angeläget i dag.

Under hela den här generalkonferensen har vi med glädje talat och sjungit om uppfyllelsen av den forntida förutsägelsen att allt ska återupprättas1, om att allt ska sammanfattas i Kristus2 och om återkomsten av evangeliets fullhet, prästadömet och Jesu Kristi kyrka till jorden, vilka alla ryms i titeln ”Återställelsen”.

Men återställelsen är inte bara till för oss som gläder oss över den i dag. Den första synens uppenbarelser var inte enbart till för Joseph Smith, utan ges som ljus och sanning till alla som ”brister i vishet”3. Mormons bok är hela mänsklighetens egendom. Prästadömets frälsande och upphöjande förrättningar förbereddes för varje individ, även de som inte längre lever på jorden. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och dess välsignelser är avsedda för alla som vill ha dem. Den Helige Andens gåva är till för alla. Återställelsen tillhör världen, och dess budskap är särskilt angeläget i dag.

”Hur viktigt är det därför inte att tillkännage dessa sanningar för jordens invånare så att de kan veta att intet kött kan vistas i Guds närhet utom genom den helige Messias förtjänster och barmhärtighet och nåd – han som lägger ned sitt liv i köttet och tar det åter genom Andens kraft så att han, eftersom han är den förste som skall uppstå, kan åstadkomma de dödas uppståndelse.”4

Från den dag då profetens bror Samuel Smith fyllde sin väska med nytryckta exemplar av Mormons bok och gav sig av till fots för att sprida den nya skriften, har de heliga arbetat utan uppehåll med ”att tillkännage dessa sanningar för jordens invånare”.

År 1920 påbörjade dåvarande äldste David O. McKay i de tolv apostlarnas kvorum en årslång rundresa till kyrkans missioner. I maj 1921 stod han på en liten kyrkogård i Fagali’i i Samoa framför tre små barns välskötta gravar – Thomas och Sarah Hiltons dotter och två söner. Dessa små – den äldsta var bara två år – dog när Thomas och Sarah tjänade som ungt missionärspar i slutet av 1800-talet.

Innan äldste McKay lämnade Utah lovade han Sarah, som nu var änka, att han skulle besöka hennes barns gravar i Samoa eftersom hon inte hade haft möjlighet att återvända dit. Äldste McKay skrev till henne: ”Dina tre småbarn, syster Hilton, fortsätter i tysthet och med vältalighet … att utföra ditt ädla missionsarbete som påbörjades här för nästan trettio år sedan.” Sedan lade han till en egenkomponerad dikt:

Kärleksfulla händer slöt döda ögon små,

kärleksfulla händer lät ett barn till vila gå.

Främmande händer prydde enkla gravar små.

Främlingar hedrade och sörjde barnen så.5

Den här berättelsen är bara en av tusentals, hundratusentals, som vittnar om den tid, de rikedomar och liv som har uppoffrats de senaste 200 åren för att sprida återställelsens budskap. Vår strävan att nå ut till varje nation, släkte, tungomål och folk är oförminskad i dag, vilket bevisas av de tiotusentals unga män, kvinnor och par som för närvarande utför en heltidsmission, av medlemmar i kyrkan i allmänhet som upprepar Filippus inbjudan att komma och se6, samt av de miljontals dollar som spenderas årligen på att stödja det arbetet över hela världen.

Vår inbjudan är utan tvång, men vi hoppas att alla ska fängslas av den. För att det ska kunna ske tror jag att åtminstone tre saker krävs: för det första er kärlek, för det andra ert exempel och för det tredje att ni använder Mormons bok.

För det första kan vår inbjudan inte handla om egenintresse utan måste vara ett uttryck för osjälvisk kärlek.7 Denna kärlek, även kallad kristlig kärlek eller Kristi rena kärlek, är vår om vi ber om den. Vi inbjuds, ja befalls att ”be till Fadern av allt [vårt] hjärta att [vi] må vara fyllda av denna kärlek”.8

Som ett exempel ska jag berätta om en upplevelse återgiven av syster Lanett Ho Ching, som för närvarande tjänar med sin make Francis Ho Ching, president för Samoamissionen Apia. Syster Ho Ching berättar:

”För flera år sedan flyttade vi som ung familj till ett litet hus i Laie i Hawaii. Carporten till huset hade byggts om till en liten enrumslägenhet där en man som hette Jonathan bodde. Jonathan hade varit vår granne tidigare på en annan plats. Eftersom det inte kändes som en tillfällighet att Herren hade fört oss samman bestämde vi oss för att vara öppnare med våra aktiviteter och vårt medlemskap i kyrkan. Jonathan var glad över vår vänskap och tyckte om att umgås med vår familj. Han tyckte om att lära sig om evangeliet men var inte intresserad av att gå med i kyrkan.

Med tiden fick Jonathan smeknamnet ’farbror Jonathan’ av våra barn. Allteftersom vår familj växte ökade Jonathans intresse för våra aktiviteter. Våra inbjudningar till högtidsfiranden, födelsedagar, skolevenemang och aktiviteter i kyrkan utökades till att inkludera hemaftnar och barnens dop.

En dag fick jag ett telefonsamtal från Jonathan. Han behövde hjälp. Han led av diabetes och hade utvecklat en allvarlig infektion i foten som krävde amputation. Vår familj och andra medlemmar som bodde i närheten stöttade honom genom den prövande tiden. Vi turades om att vara på sjukhuset, och prästadömsvälsignelser gavs. Medan Jonathan var på rehabilitering städade vi hans lägenhet med hjälp av systrar i Hjälpföreningen. Prästadömsbröderna byggde en ramp upp till hans dörr och monterade stödhandtag i badrummet. När Jonathan kom hem igen blev han mycket rörd.

”Jonathan började ha lektioner med missionärerna igen. Veckan före nyår ringde han mig och frågade: ’Vad gör ni på nyårsafton?’ Jag påminde honom om vår årliga fest. Men ’kom i stället’, svarade han, ’till mitt dop! Jag vill starta det här nya året på rätt sätt.’ Efter 20 år av ’kom och se’, ’kom och hjälp till’, ’kom och stanna’ var den här dyrbara själen redo att döpas.

När vi 2018 kallades att verka som missionspresident och kamrat hade Jonathans hälsa börjat svikta. Vi bönföll honom att hålla sig stark tills vi kom tillbaka. Han höll ut i nästan ett år, men Herren förberedde honom för att komma hem. Han somnade fridfullt in i april 2019. Mina döttrar gick på sin ’farbror Jonathans’ begravning och sjöng samma sång som vi hade sjungit vid hans dop.”

Jag introducerar nu den andra saken som behövs för att man framgångsrikt ska kunna dela med sig av återställelsens budskap med den här frågan: Vad är det som gör att din inbjudan blir tilltalande för någon annan? Är det inte du själv, det exempel du visar? Många som har hört och tagit emot återställelsens budskap drogs ursprungligen till det genom det de lade märke till hos en eller flera medlemmar i Jesu Kristi kyrka. Det kan ha varit hur de behandlade andra, vad de sa eller inte sa, deras styrka i svåra situationer eller helt enkelt deras utstrålning.9

Vad det än är kan vi inte undfly det faktum att vi behöver förstå och efterleva det återställda evangeliets principer så gott vi kan för att våra inbjudningar ska vara inbjudande. Det är något som i dag ofta kallas för autenticitet. Om Kristi kärlek finns i oss kommer andra att veta att vår kärlek till dem är genuin. Om den Helige Andens ljus brinner i oss tänder det på nytt Kristi ljus i dem.10 Det vi är ger äkthet till vår inbjudan att komma och uppleva glädjen i Jesu Kristi evangeliums fullhet.

Det tredje som behövs är att vi generöst använder det omvändelseverktyg som Gud utformade för denna sista evangelieutdelning: Mormons bok. Den är ett påtagligt bevis på Joseph Smiths profetiska kallelse och ett övertygande bevis på att Jesus Kristus är gudomlig och uppstånden. Dess utförliga förklaring av vår himmelske Faders återlösningsplan saknar motstycke. När vi ger någon en Mormons bok delar vi med oss av återställelsen.

När Jason Olson var tonåring blev han ofta varnad av släkt och andra från att bli kristen. Men han hade två goda vänner som var medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och de pratade ofta om religion. Hans vänner Shea och Dave bemötte respektfullt de argument som andra hade gett Jason emot tron på Jesus Kristus. Till slut gav de honom ett exemplar av Mormons bok och sa: ”Den här boken kommer att besvara dina frågor. Snälla, läs den.” Han tog motvilligt emot boken och lade den i sin ryggsäck där den blev liggande i flera månader. Han ville inte lämna den hemma där hans familj kunde råka se den och han ville inte göra Shea och Dave besvikna genom att lämna tillbaka den. Till slut bestämde han sig för att bränna boken.

En kväll stod han med en tändare i ena handen och Mormons bok i den andra och skulle precis tända eld på boken när han höra en röst i sinnet som sa: ”Bränn inte min bok.” Överraskad hejdade han sig. Sedan tänkte han att han bara hade inbillat sig rösten och började tända tändaren igen. Igen kom rösten till sinnet: ”Gå till ditt rum och läs min bok.” Jason stoppade undan tändaren och gick tillbaka till sitt sovrum, öppnade Mormons bok och började läsa. Han fortsatte varje dag, ofta till långt in på natten. När Jason hade läst ända till slutet bad han och, skrev han senare, ”jag fylldes från toppen av huvudet ända till fotsulorna med Anden. … Jag kände mig fylld av ljus. … Det var den lyckligaste upplevelsen jag någonsin haft.” Han önskade bli döpt och blev senare missionär själv.

Det kanske säger sig självt att många, om inte de flesta, av våra inbjudningar om att dela med oss av återställelsens budskap blir avvisade, trots genuin kärlek och uppriktighet. Men kom ihåg detta: Alla är värda en sådan inbjudan – ”alla är lika inför Gud”.11 Herren är tillfreds med varje ansträngning vi gör, oavsett resultat. En avvisad inbjudan gör inte att vi bör avsluta vårt umgänge, och en brist på intresse i dag kan mycket väl vändas till intresse i morgon. Oavsett vilket förblir vår kärlek konstant.

Låt oss aldrig glömma att återställelsen är ett resultat av svåra prövningar och uppoffringar. Det är ett ämne för en annan dag. I dag gläds vi över återställelsens frukter, varav en av de mest enastående är makten att återigen binda på jorden och i himlen.12 Som president Gordon B. Hinckley sa för många år sedan: ”Även om vi inte såg något annat resultat av återställelsens sorg, möda och smärta än det heliga prästadömets beseglingsmakt att binda samman familjer för evigheten, skulle det ha varit värt allt det har kostat.”13

Återställelsens yttersta löfte är återlösning genom Jesus Kristus. Jesu Kristi uppståndelse är beviset på att han faktiskt har makten att återlösa alla som kommer till honom – att återlösa dem från sorg, orättvisa, ånger, synd och till och med död. I dag är det palmsöndagen och om en vecka är det påsk. Vi minns, vi minns alltid, att Kristus led och dog för våra synder, och vi firar den söndagen – den underbaraste av alla, Herrens dag – då han uppstod från de döda. Tack vare Jesu Kristi uppståndelse finns det en mening med återställelsen, en mening med våra jordiska liv och slutligen en mening med vår självaste existens.

Joseph Smith, återställelsens store profet, ger ett övergripande vittnesbörd för vår tid om den uppståndne Kristus: ”Han lever! Ty vi såg honom, ja, på Guds högra sida.”14 Jag tillfogar ödmjukt mitt vittnesbörd till Josephs, och till vittnesbörden från apostlarna och profeterna före honom och apostlarna och profeterna efter honom, om att Jesus från Nasaret är den utlovade Messias, Guds enfödde Son och människosläktets uppståndne Återlösare.

”Vi vittnar om att de som under bön studerar återställelsens budskap och handlar i tro välsignas med att få ett eget vittnesbörd om dess gudomlighet och dess syfte att förbereda världen för vår Herre och Frälsare Jesu Kristi utlovade återkomst.”15 Kristi uppståndelse gör att hans löften är säkra. I Jesu Kristi namn, amen.