Jag tror på änglar
Herren är medveten om de svårigheter du ställs inför. Han känner dig, han älskar dig och jag lovar att han sänder sina änglar att hjälpa dig.
Bröder och systrar, jag tror på änglar och jag vill berätta för er om mina upplevelser med dem. När jag gör det är det min bön och förhoppning att vi ska kunna förstå hur viktiga änglar är i våra liv.
Här är äldste Jeffrey R. Hollands ord från en tidigare generalkonferens: ”När vi talar om dem som är redskap i Guds händer, påminns vi om att inte alla änglar kommer från andra sidan förlåten. En del av dem umgås vi med och talar med – här, nu och varje dag. En del av dem bor i vårt eget grannskap. … Ja, himlen verkar aldrig så nära som när vi ser Guds kärlek i människors vänlighet och hängivenhet, människor så goda och så rena att änglalik är det enda ordet som passar in” (”Änglabetjäning”, Liahona, nov. 2008, s. 30).
Det är om änglar på den här sidan om slöjan som jag vill tala om. De änglar som går omkring ibland oss i våra liv till vardags är kraftfulla påminnelser om Guds kärlek till oss.
De första änglarna jag vill nämna är de två systermissionärer som undervisade mig om evangeliet när jag var en ung man: syster Vilma Molina och syster Ivonete Rivitti. Min lillasyster och jag blev inbjudna till en aktivitet i kyrkan där vi träffade dessa två änglar. Jag hade aldrig föreställt mig hur mycket den enkla aktiviteten skulle förändra mitt liv.
Mina föräldrar och syskon var inte intresserade av att få veta mer om kyrkan på den tiden. De ville inte ens ta emot missionärer hemma, så jag tog emot missionärslektionerna i en av kyrkans byggnader. Det lilla rummet i möteshuset blev min ”heliga lund”.
En månad efter att dessa änglar introducerat mig till evangeliet lät jag döpa mig. Jag var 16 år gammal. Olyckligtvis har jag inget foto av detta heliga tillfälle, men jag har ett foto av mig och min syster vid tiden för den där aktiviteten vi var med på. Jag borde kanske förtydliga vem som är vem på den här bilden. Jag är den längre till höger.
Som ni kan föreställa er var detta att hålla sig aktiv i kyrkan en utmaning för en tonåring med en livsstil som just förändrats och vars familj inte valt samma väg.
I mina försök att anpassa mig till mitt nya liv, en ny kultur och nya vänner kände jag mig malplacerad. Jag kände mig ensam och missmodig många gånger. Jag visste att kyrkan var sann, men det var svårt för mig att känna mig delaktig i den. Även om jag kände mig obekväm och osäker i mina försök att passa in i min nya religion fann jag modet att vara med på en tre dagar lång ungdomskonferens som jag tänkte skulle hjälpa mig att hitta nya vänner. Det var då jag träffade ännu en räddande ängel vid namn Mônica Brandão.
Hon var ny i området och hade flyttat dit från en annan del av Brasilien. Hon fångade snabbt min uppmärksamhet och som tur var för mig gick hon med på att vara min vän. Jag antar att hon såg mer till mitt inre än till mitt yttre.
Tack vare hennes vänskap blev jag presenterad för hennes vänner, som sedan blev mina vänner under alla de ungdomsaktiviteter jag senare gick på. De här aktiviteterna var så avgörande för min integrering i det här nya livet.
Dessa goda vänner gjorde stor skillnad, men eftersom jag inte fick undervisning om evangeliet hemma med en stöttande familj äventyrades min pågående omvändelseprocess. Min kontakt med evangeliet i kyrkan blev ännu mer avgörande för min växande omvändelse. Då sändes ytterligare två änglar av Herren för att hjälpa mig.
En av dem var Leda Vettori, min lärare i morgonseminariet. Genom sin accepterande kärlek och sina inspirerande klasser gav hon mig en daglig dos av ”Guds goda ord” (Moro. 6:4) som var så välbehövligt för mig under dagen. Det här hjälpte mig att få den andliga styrkan att kämpa på.
En annan ängel som sändes för att hjälpa mig var Unga mäns president, Marco Antônio Fusco. Han fick också uppdraget att vara min seniorkamrat i hemlärarverksamheten. Trots min bristande erfarenhet och mitt annorlunda utseende gav han mig uppdrag att undervisa på våra möten med prästernas kvorum och under hemlärarbesök. Han gav mig chansen att agera och lära och inte bara vara åskådare till evangeliet. Han litade på mig mer än vad jag själv gjorde.
Tack vare alla dessa änglar och många andra jag mötte under de här viktiga tidiga åren fick jag tillräcklig styrka för att hålla mig kvar på förbundsstigen under det att jag fick ett andligt vittnesbörd om sanningen.
Och den änglalika unga kvinnan Mônica? Efter att vi båda verkat som missionärer blev hon min hustru.
Jag tror inte att det var en tillfällighet att goda vänner, ansvar i kyrkan samt näringen genom Guds goda ord utgjorde delar av den här processen. President Gordon B. Hinckley lärde i sin vishet: ”Det är inte lätt att göra den förändring som krävs då man blir medlem i denna kyrka. Det innebär att man skär av gamla band. Det innebär att man lämnar sina vänner. Det innebär att man överger sin gamla tro. Det kan innebära att man får ändra sina vanor och undertrycka sina begär. I många fall innebär det ensamhet och till och med fruktan för det okända. En nyomvänd måste få näring och styrka under denna svåra tid i sitt liv” (“Missionärsverksamhet”, Nordstjärnan, mars 1988, s. 5–6).
Senare tillade han: ”Alla behöver tre saker: en vän, ett ansvar och näring ’genom Guds goda ord’” (”Unga män och nyomvända”, Nordstjärnan, juli 1997, s. 47).
Varför berättar jag om dessa upplevelser för er?
För det första är det för att sända ett budskap till dem som går igenom en liknande process just nu. Kanske är du nyomvänd, eller kommer tillbaka till kyrkan efter att ha irrat runt ett tag, eller helt enkelt någon som har svårt att passa in. Jag vädjar till dig att inte ge upp din strävan att bli en del av den här stora familjen. Detta är Jesu Kristi sanna kyrka!
Vad gäller din lycka och frälsning är det alltid värt ansträngningen att fortsätta försöka. Det är värt ansträngningen att anpassa din livsstil och dina traditioner. Herren är medveten om de svårigheter du ställs inför. Han känner dig, han älskar dig och jag lovar att han sänder sina änglar att hjälpa dig.
Med egna ord sa Frälsaren. ”Jag ska gå framför ert ansikte. Jag ska vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande ska vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88).
Mitt andra syfte med att berätta om dessa upplevelser är att sända ett budskap till alla medlemmar i kyrkan – till oss alla. Vi bör minnas att det inte är lätt för nya medlemmar, återvändande vänner och de som har en annorlunda livsstil att genast passa in. Herren är medveten om svårigheterna de möter och han ser sig om efter änglar som är villiga att hjälpa. Herren söker alltid efter villiga volontärer som kan vara änglar i andras liv.
Bröder och systrar, är ni villiga att vara ett redskap i Herrens händer? Är ni villiga att vara en av dessa änglar? Att vara ett sändebud från Gud, på denna sidan om slöjan, för någon som han oroar sig för? Han känner er. De behöver er.
Självklart kan vi alltid räkna med våra missionärer. De finns alltid där och är de första att ställa upp på detta änglauppdrag. Men de räcker inte till.
Om ni ser er noga omkring finner ni många nödställda i behov av änglahjälp. De här människorna bär kanske inte vit skjorta, klänning eller typisk söndagsutstyrsel. De sitter kanske ensamma, längre bak i möteslokalen eller klassrummet, och känner sig ibland osynliga. Kanske är deras frisyr lite extrem eller deras vokabulär annorlunda, men de finns där och de försöker.
Vissa kanske undrar: ”Ska jag fortsätta komma tillbaka? Ska jag fortsätta försöka?” Andra undrar kanske om de kommer att känna sig accepterade och älskade en dag. Änglar behövs just nu, änglar som är villiga att lämna sin bekvämlighetszon för att omfamna dem, ”människor [som är] så goda och så rena att änglalik är det enda ordet som passar [för att beskriva dem]” (Jeffrey R. Holland, ”Änglabetjäning”, s. 30).
Bröder och systrar, jag tror på änglar! Vi är alla här i dag, en enorm armé av änglar som avskilts för den här sista tiden till att tjäna andra som en kärleksfull Skapares förlängda armar. Jag lovar att om vi är villiga att tjäna ger Herren oss tillfällen att vara tjänande änglar. Han vet vilka som behöver änglahjälp och han kommer att placera dem i vår väg. Herren sätter dem som behöver änglahjälp i vår väg dagligen.
Jag är så tacksam för alla de änglar Herren har satt i min väg under mitt liv. De behövdes. Jag är också tacksam för hans evangelium som hjälper oss att förändras och ger oss möjlighet att bli bättre.
Detta är ett kärlekens evangelium, ett tjänandets evangelium. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.