Vänta på Herren
Tro innebär att vi litar på Gud i goda och dåliga tider, även om det betyder visst lidande innan vi kan se hans arm uppenbaras för oss.
Mina älskade bröder och systrar, vi är alla ivriga – ingen mer än jag – att få höra vår älskade profet president Russell M. Nelsons avslutande ord. Det här har varit en fantastisk konferens, men det är andra gången som covid-19 har ändrat våra traditionella rutiner. Vi är så trötta på den här smittan, vi sliter vårt hår. Och uppenbarligen har vissa av mina bröder redan vidtagit den här åtgärden. Vi vill att ni ska veta att vi ständigt ber för dem som har påverkats på något sätt, särskilt för dem som förlorat nära och kära. Alla håller med om att det har pågått alldeles, alldeles för länge.
Hur länge ska vi vänta på lättnad från de svårigheter som drabbar oss? Och vad gäller för de personliga prövningar vi uthärdar medan vi väntar och väntar och hjälpen tycks så långt bort? Varför dröjer den när våra bördor känns tyngre än vi förmår bära?
Medan vi ställer dessa frågor kan vi, om vi lyssnar noga, höra ett annat rop eka från en fuktig, mörk fängelsecell under en av de kallaste vintrarna som någonsin upptecknats på den platsen.
”O Gud, var är du?” hör vi komma från djupet av fängelset i Liberty. ”Och var är förhänget som täcker ditt gömställe? Hur länge ska din hand hållas tillbaka?”1 Hur länge, o Herre, hur länge?
Så vi är varken de första eller de sista som ställer sådana frågor när vi nedtyngs av sorg eller när en inre smärta bara fortsätter. Och nu talar jag inte om pandemier eller fängelser utan om dig, din familj och dina grannar som står inför ett otal sådana prövningar. Jag talar om alla de som längtar efter att vara gifta och som inte är det eller som är gifta och önskar att deras relation var lite mer celestial. Jag talar om dem som måste hantera den oönskade förekomsten av en allvarlig sjukdom, kanske en obotlig sådan, eller som står inför en livslång kamp mot en genetisk defekt utan botemedel. Jag talar om den pågående kampen med känslomässiga och psykiska hälsoproblem som tynger så många av dem som lider av dem och de människors hjärtan som älskar och lider med dem. Jag talar om de fattiga som Frälsaren sa åt oss att aldrig glömma och jag talar om dig som väntar på ett barns återkomst, oavsett i vilken ålder, som har valt en väg som skiljer sig från den du bad om att han eller hon skulle ta.
Och jag erkänner att den här långa listan på sådant vi själva kanske väntar på inte försöker omfatta de enorma ekonomiska, politiska och sociala problem som vi gemensamt ställs inför. Det är uppenbart att vår himmelske Fader förväntar sig att vi ska ta itu med dessa svåra frågor såväl som våra personliga, men det kommer att finnas stunder i våra liv när inte ens våra bästa andliga ansträngningar och uppriktiga, vädjande böner ger den framgång vi längtat efter, oavsett om det gäller större globala frågor eller de små, personliga. Så medan vi arbetar och väntar tillsammans på svaren på några av våra böner ger jag er mitt apostoliska löfte att de är hörda och de besvaras, men kanske inte när eller på det sätt vi vill. Men de besvaras alltid vid den tid och på det sätt som en allvetande och evigt kärleksfull förälder skulle besvara dem. Mina älskade bröder och systrar, ni måste förstå att han som inte sover eller slumrar2 bryr sig om sina barns lycka och slutliga upphöjelse utöver allt annat som en himmelsk varelse behöver utföra. Han är den rena kärleken, underbart personifierad, och hans namn är barmhärtig Fader.
”Ja, om det är så det är”, kanske du säger, ”borde inte hans kärlek och barmhärtighet kunna dela vårt eget Röda hav så att vi kan passera genom våra prövningar torrskodda? Borde han inte skicka hit 2000-talets fiskmåsar från någonstans så att de kan smaska i sig alla våra förargliga 2 000-talsgräshoppor?”
Svaret på sådana frågor är: ”Ja, Gud kan utföra omedelbara mirakel, men förr eller senare behöver vi förstå att vårt jordelivs stunder och årstider endast är under hans ledning.” Han leder varje tideräkning för oss enskilt. För varje sjuk man som omedelbart helas när han väntar på att gå ner i Betesdas damm3 får någon annan tillbringa 40 år i öknen i väntan på att få komma in i det utlovade landet4. För varje Nephi och Lehi som skyddas av en omslutande eld för sin tros skull5 finns det en Abinadi som bränns levande av en flammande eld för sin6. Och vi minns att samme Elia som på ett ögonblick kallade ner eld från himlen för att bära vittne mot Baals präster7 är samme Elia som genomgick en period då det inte regnade på flera år och som under en tid bara fick den magra näring som en korp kunde bära i sina klor8. Det är verkligen inte min uppfattning om en ”happy meal”.
Vad är poängen? Poängen är att tro innebär att lita på Gud i goda och dåliga tider, även om det betyder visst lidande innan vi kan se hans arm uppenbaras för oss.9 Det kan vara svårt i vår moderna värld då många har börjat tro att det mest önskvärda i livet är att undvika allt lidande, att ingen någonsin ska behöva våndas över något.10 Men den tron kommer aldrig att leda oss till ”ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet”11.
Jag ber äldste Neal A. Maxwell om ursäkt för att jag har mage att ändra på och utöka något han har sagt. Jag tycker också att ”vårt liv … inte [kan] vara på en gång fyllt av tro och fritt från påfrestningar”. Det fungerar helt enkelt inte att ”aningslöst glida genom livet” och säga medan vi smuttar på ännu ett glas saft: ”Herre, ge mig alla dina bästa egenskaper, men se till att inte ge mig sorg, eller smärta, eller motstånd. Snälla, låt ingen ogilla eller förråda mig, och mest av allt: låt mig aldrig känna mig övergiven av dig eller av dem jag älskar. Faktiskt, Herre, se till att hålla mig ifrån alla de erfarenheter som gjorde dig gudomlig. Och sedan, när alla andras gropiga slädfärd är över, låt mig få komma och vara med dig där jag kan skryta över hur lika vår styrka och vår karaktär är medan jag flyter fram på mitt bekväma kristendomsmoln.”12
Mina älskade bröder och systrar, kristendomen är trösterik, men den är ofta obekväm. Vägen till helighet och lycka här och härefter är en lång och ibland stenig sådan. Det tar tid och beslutsamhet att vandra den. Men belöningen är förstås oerhört stor. Sanningen undervisas klart och övertygande i Almas 32:a kapitel i Mormons bok. Där lär denne enastående högpräst att om Guds ord planteras i våra hjärtan som ett litet frö och om vi bryr oss tillräckligt för att vattna, rensa, ge näring och uppmuntra det så kommer det så småningom att bära frukt ”som är högst dyrbar, … sötare än allt som är sött” och när vi äter av den finns aldrig mer törst eller hunger.13
Många lärdomar ges i detta anmärkningsvärda kapitel, men det centrala i dem alla är den obestridliga sanningen att fröet måste vårdas och att vi måste vänta på att det mognar. ”Med trons öga ser [vi] framåt mot dess frukt.”14 Vår skörd kommer ”snart” enligt Alma.15 Det är inte underligt att han avslutar sin fantastiska undervisning genom att tre gånger uppmana till flit och tålamod i omvårdnaden av Guds ord i våra hjärtan, ”vänta[n]de”, som han säger, med ”långmodighet … på att trädet [ska] bära frukt åt er”16.
Covid och cancer, tvivel och förfäran, ekonomiska problem och familjeprövningar. När ska dessa bördor lättas? Svaret är ”snart”17. Och om det blir en kort eller lång tid är inte alltid upp till oss, men genom Guds nåd kommer välsignelserna till dem som håller fast vid Jesu Kristi evangelium. Den saken fastställdes i en väldigt privat trädgård och på en väldigt allmän kulle i Jerusalem för länge sedan.
När vi nu hör vår älskade profet avsluta konferensen, må vi minnas, som Russell Nelson har visat under hela sitt liv, att de som ”väntar på HERREN får ny kraft [och] de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”18 Jag ber att dessa välsignelser ska komma ”snart” – förr eller senare – till alla er som vill ha lättnad från er börda och befrielse från er sorg. Jag vittnar om Guds kärlek och om återställelsen av hans underbara evangelium, vilket på det ena eller andra sättet är svaret på varje problem vi möter i livet. I Jesu Kristi återlösande namn, amen.