ETT BARNS TRO
Jag bestämde mig för att gå till fots till stavskonferensen, vilket skulle ta 30 till 40 minuter, med min son som då var åtta år gammal. Det hade gått tjugo minuter när jag insåg att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle gå. Min son Elson som alltid tycker om att promenera, hade berättat om något som hade hänt, antingen i skolan eller hemma. Jag bad honom att vara tyst en stund och förklarade att jag behövde tänka efter, för jag var rädd att vi hade gått vilse.
Det var då min son visade mig sin tro. Han föreslog att vi skulle uppsända en bön. Med all den intelligens och förståelse som jag, den vuxna, hade (jag hade blivit lite otålig eftersom klockan började närma sig tiden för mötet), svarade jag att om han ville be så kunde han göra det, men jag föredrog att tänka. Jag sade till mig själv: ”Det finns sådant som vi inte behöver lita till Herren för. Att hitta vägen till kapellet är ett exempel.”
Som om Elson kunde läsa mina tankar, gav han mig en läxa i ödmjukhet. Han sade: ”Varför envisas du med att göra allt på det svåra sättet?” Sedan blev han tyst och jag vet att han bad inom sig. Några minuter senare var vi framme vid kapellet och jag visste att han hade fått svar på sin bön.
Som sista dagars heliga är vi välsignade att vara medlemmar i Jesu Kristi kyrka. Mitt vittnesbörd om det återställda evangeliets sanning stärktes när jag insåg att min son, som fortfarande var ett barn, visste hur han skulle tillämpa principerna tro och bön och blev för mig ett exempel på hur man lever efter Jesu Kristi lärdomar.