En oväntad påskfest
Påsken var alltid en speciell högtid när jag växte upp. Efter kyrkan brukade mina föräldrar hålla en lektion om försoningen och uppståndelsen och på kvällen hade vi en riktig festmåltid. Vi hade ofta vänner där på middagen som var både glad och delikat. Tack vare denna tradition blev påsken min favorithögtid – en helig familjehögtid då vi firade Frälsarens uppståndelse.
Ett år när jag studerade i London var jag ensam på påsken. Församlingen hade sina möten först på eftermiddagen och förmiddagen sniglade sig fram. Jag tänkte på min familj många mil bort som firade dagen utan mig och jag kände mig tom och ledsen.
Först ville jag bara tycka synd om mig själv men sedan började jag fundera på vad jag kunde göra för att dagen skulle bli meningsfull. Jag tänkte på människorna jag dagligen gick förbi i trängseln i tunnelbanan. Som i många stora städer gav tunnelbanan ofta tak över huvudet åt hemlösa män och kvinnor som var i behov av pengar. Jag hade ofta känt mig berörd av deras behov och insåg att jag inte var den enda i London som tillbringade påsken ensam. Att hjälpa främlingar verkade plötsligt vara ett bra sätt att visa min tacksamhet för de underbara påskhelger jag hade haft som barn.
Jag gjorde i ordning flera lunch-paket med smörgåsar, frukt, kex och en dryck. Sedan gick jag till tunnelbanan och sökte upp personerna som jag ibland hade undvikit. De flesta var uppriktigt tacksamma för maten. Jag sade ”Glad påsk!” till var och en.
När det bara var ett lunchpaket kvar såg jag en man som såg särskilt nere ut. Hans kläder var smutsiga, han hade ett härjat ansikte och mycket sorgsna ögon. När jag erbjöd honom lunchen tittade han överraskat upp på mig.
”Vad är det här?”, frågade han.
”Det är din lunch”, svarade jag.
”Tack, tack så väldigt mycket”, sade han. Hans ansiktsuttryck förändrades och utstrålade glädje och tacksamhet. Han tog ivrigt emot paketet och höll fast det som om det var en dyrbar skatt.
”Var så god”, sade jag, rörd av hans ansiktsuttryck. ”Glad påsk.”
”Glad påsk!” svarade han.
När jag promenerade hem kom jag att tänka på kung Benjamins ord: ”Ty se, äro vi icke alla tiggare?” (Mosiah 4:19) Jag insåg att utan Frälsaren skulle vi alla vara utestängda, nedtryckta och ensamma. Men Frälsaren sträcker sig ut mot oss och erbjuder något som vi desperat vill ha: Hoppet att vi kan bli rena, att vi får leva igen och att vi får återvända till honom en dag.
Konfronterad med synd och död står jag också inför Frälsaren som en tiggare. Han sträcker sig ut mot mig och erbjuder nåd. En dag när jag står inför honom kommer mitt ansikte att utstråla en djup tacksamhet, sådan som jag fått en liten glimt av hos den ödmjuke mannen.
Jag började gråta medan jag gick hemåt. Ensamheten var borta och hade ersatts av glädje och en djupare förståelse av kung Benjamins ord och Frälsarens nåd. Tyst tackade jag Herren för denne mans oväntade gåva till mig. Jag hade erbjudit honom en enkel lunch. Han hade i gengäld gett mig en sann påskfest.