Frälsarens räddande hand
En sommar i Arkansas under min uppväxt bjöd grannarna med mig för att campa, fiska och bada i en stor damm nära Sardis i Mississippi i några dagar. I flera dagar hade vi roligt med alla möjliga utomhusaktiviteter.
Sista dagen tog vi ett sista dopp innan vi skulle åka hemåt. Mina vänner och jag kastade en badboll fram och tillbaka och bollen flög över mitt huvud och landade några meter bakom mig. Vinden blåste omedelbart iväg bollen längs vattenytan. Jag satte efter bollen men vinden blåste iväg den så att den precis var utom räckhåll. På kort tid nådde jag markeringarna som visade gränsen för det grunda badområdet. Bollen hade blåst iväg bortom markeringarna mot den andra delen av dammen.
När jag närmade mig markeringarna oroade jag mig inte så mycket för att simma bortom dem. Bollen var inte så långt framför mig och jag var säker på att jag kunde fånga den. Jag hade ju trots allt genomgått en livräddningskurs och bar stolt kursmärket på mina badbyxor. Jag kände mig väl till mods i vattnet och säker på att jag var tillräckligt stark för att hämta bollen.
Men vinden fortsatte att föra bollen precis utom räckhåll för mig. Ibland kom jag så nära att jag kunde nudda vid den med fingertopparna, och så seglade den iväg. Slutligen kom en vindil som tog den en bra bit bort.
Jag var inte medveten om hur långt jag hade simmat förrän jag stannade upp för att vila. Vattnet var mycket mörkare och kallare än i det grunda badområdet. När jag såg tillbaka mot stranden insåg jag att jag befann mig nära mitten av reservoaren. Jag bestämde mig för att överge badbollen och simma tillbaka till stranden. Jag var trött och medtagen men inte orolig. Jag var ung och kände att det skulle ordna sig.
Men medan jag försökte simma mot stranden arbetade vinden som hade hjälpt badbollen emot mig. Det kändes som om hur fort jag än försökte simma så kom jag knappast någon vart. Mina armar och ben började värka. Jag stannade till och trampade fötter för att hämta lite styrka.
Sedan hörde jag ett välbekant ljud – ljudet av en motorbåt. Jag var glad och lättad när en man i en liten båt stannade till bredvid mig och erbjöd mig skjuts till stranden. Armarna och benen kändes spända. Jag kunde inte ens ta mig upp i båten av egen kraft så jag lade ena armen över kanten på båten medan främlingen sakta drog mig tillbaka till badområdet. Jag tog tag i en av markeringarna, släppte taget om båten, vinkade ett tack och simmade till stranden.
Femton år senare råkade jag återigen ut för problem. Jag hade simmat runt i syndens damm en lång tid. Jag hade följt en världslig kurs och sökt efter sådant som hade lite eller inget värde – jag befann mig på djupt vatten. Min styrka hade sinat och hoppet höll på att försvagas. Det som jag hade jagat höll sig precis bortom räckhåll och det kändes som om jag höll på att uppslukas av mörker.
I ren desperation ropade jag till min himmelske Fader. Liksom mannen i båten kom Frälsaren till min räddning när jag behövde honom som mest. Genom en nutida Guds profet ledde han mig till Mormons bok. Han ledde mig längs omvändelsens stig och renade mig från mina synder i dopets vatten. Sedan satte han mig på en höjd där jag har försökt stanna kvar sedan dess.