Jag vet att min Återlösare lever
Som förstaårselev vid Brigham Young-universitetet – Idaho (då Ricks College), saknade jag min familj. Men efter några månader hade jag vant mig vid college-livet och hade roligt. När telefonsamtalet kom var jag i min lägenhet och studerade.
”Christy, jag har dåliga nyheter”, sade mamma med skälvande röst. ”Din pappa avled i natt av en allvarlig hjärtattack.”
Känslorna stred inom mig medan jag försökte förstå vad jag just hade fått höra. Jag hade sett pappa för bara några dagar sedan men inte haft en aning om att det var sista gången. Pappas död var en chock för hela familjen, och även för min hemmaförsamling. Pappa var bara 53 år och verkade som vår biskop.
Dagarna som följde var fyllda av besök och telefonsamtal från släkt, vänner, församlingsmedlemmar och grannar. Vi kände en enorm ström av kärlek komma från alla omkring oss. Under pappas begravning berättade flera familjemedlemmar om minnen från vårt liv med honom, och vi vittnade om frälsningsplanen och om livet efter döden.
Pappa hade varit en trofast make, en hängiven sista dagars helig, en entusiastisk scoutledare och en underbar far. Många människor hade välsignats av det liv han hade levt. Efter begravningen invigde min äldsta bror graven och som familj grät vi oss igenom ”Jag är Guds lilla barn”. (Psalmer, nr 194)
Dagen efter begravningen återvände jag till skolan. Jag var inte överförtjust över att vara tillbaka men jag visste att jag var tvungen att gå vidare med livet och uppfylla mina ansvarsuppgifter. Vissa dagar gick det bättre än andra. Jag tillbringade mycket tid med att tänka på pappa och litade till min kunskap om frälsningsplanen och min tro på Jesus Kristus för att kunna klara av mina svårigheter och frågor.
Omkring två veckor efter det att pappa hade dött tog jag med mig min dagbok till ett kapell på skolområdet för att skriva ner mina känslor och händelserna kring pappas död. Medan jag skrev kände jag Anden så starkt att jag fick en överväldigande försäkran om att min himmelske Fader älskade mig, att han hade en särskild plan för mig och att jag aldrig skulle lämnas ensam. När jag hade skrivit klart hörde jag klockorna från elevcentret i närheten spela psalmen ”Han lever, min Förlossare”. (Psalmer, nr 83) Jag kom genast att tänka på orden i psalmen:
Han lever, min Förlossare.
Vad glädje för mig syndare!
Han lever som en gång var död,
han lever och mig leva bjöd …
Han lever, tröstar när jag räds,
han lever, torkar tåren städs.
Han lever, lugnar hjärtats slag,
han lever, hjälper varje dag.
Jag vet verkligen att min Återlösare lever och jag vet att han älskar mig. Eftersom han uppstod från döden vet jag att pappa och alla våra nära och kära som har gått före oss också kommer att leva igen. Vilken tröst det är att vara övertygad om dessa sanningar.