Försoningens verkningar
Jag visste att Herren hade en plan för min son, men när han valde en väg som jag önskade att han inte hade valt blev jag osäker på hur han skulle kunna komma tillbaka.
Jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga 1992 i Nederländerna. Men min make ville inte bli medlem och tillät inte att våra barn Alex och Petra döptes. (Namnen har ändrats.) Ändå gick vi tre till kyrkan och hade hemaftnar regelbundet.
Allt gick bra i flera år tills Alex, som då var 13 år, sade att han inte längre ville gå till kyrkan eller vara med på hemaftnarna. Ju äldre han blev, desto värre blev situationen. Det var svårt uppehålla en nära relation till Alex eftersom han inte bara började dricka och röka utan också ljög om det han gjorde. Det gjorde mig förkrossad och jag fällde många tårar och uppsände många böner och vädjade till min himmelske Fader att hjälpa min son.
Så en kväll när jag satt i templet såg jag en bild för mitt inre. Det var en bild av en ung man som delade ut sakramentet. Det verkade som om Herren påminde mig om det verkliga i hans försonings kraft och uppmuntrade mig att älska min son och stå vid hans sida.
Men med tiden blev livet faktiskt svårare. När Alex’ pappa och jag hade skilt oss blev Alex riktigt deprimerad. Jag visste att han behövde hjälp, men han ville inte ha min hjälp och lyssnade inte när jag försökte prata med honom.
En kväll frågade vår grenspresident om han kunde komma och prata med Alex. Alex blev irriterad men gick med på ett samtal. Efter samtalet var Alex arg på grenspresidenten för att han hade uppmanat honom att gå ut som missionär. Han sade: ”Om grenspresidenten verkligen var en Guds man så skulle han ha vetat bättre. Han skulle veta att jag inte är värdig att gå – så varför besvära mig med det?” Den kvällen visste jag att Herren hade en plan.
Planen började ta form på ett oväntat sätt när jag fick ett telefonsamtal från den lokala polisstationen. Alex hade blivit arresterad. Min nya make och jag tog på oss rockarna och hämtade Alex på polisstationen mitt i natten. Vi gjorde inget väsen av det hela. Faktum är att Alex’ styvfar och jag sade mycket lite.
När vi hade kommit hem berättade Alex vad som hade hänt när han och hans vän hade stulit en skoter. Han var så ledsen över det han hade gjort. För första gången såg jag en nedbruten ung man.
Arresteringen var en vändpunkt för Alex. Han började inse följderna av sitt handlande och vart han var på väg. Efter den dagen började vi få så många välsignelser.
Dagen därpå sade Alex att han hade bett poliskonstapeln ringa oss eftersom han visste att vi älskade honom. Han insåg också hur mycket han hade sårat oss och uppskattade att vi hade varit lugna.
Alex hade flera vänner i kyrkan som ställde upp för honom. En bjöd med honom till aktiviteter i kyrkan. En annan gav honom en Mormons bok och uppmanade honom att läsa den. Och trots att Alex lider av dyslexi såg jag att han läste i den då och då.
Nästa välsignelse – om jag nu skulle kunna räkna dem – var när Alex frågade om jag kunde köpa en kostym åt honom eftersom han hade bestämt sig för att gå till kyrkan. Jag trodde han menade på julen. Men till min stora förvåning fortsatte han att gå till kyrkan efteråt.
Nästa välsignelse är nästan för stor för att jag ska fatta det. Alex berättade att han skulle döpas. Han behövde ingen hjälp av mig utan ordnade allt själv med hjälp av sina vänner och missionärerna som undervisade honom. Jag kunde nästan inte tro mina ögon när dagen kom och jag kunde se min son klädd i vitt, ingå de heliga förbunden.
Senare när Alex berättade om sin omvändelse insåg jag att hans smärta och sorg hade varit svåra, men de hjälpte honom bli tillräckligt ödmjuk för att han skulle gå ner på knä och be om hjälp. Alex sade: ”En kväll när mina bördor verkade alltför tunga kom jag att tänka på en god vän som hade påmint mig om att jag alltid kunde be Herren om hjälp. Den kvällen bestämde jag mig för att försöka. Det fanns ingen annan dörr öppen för mig, och eftersom mamma hade lärt mig hur man ber så knäböjde jag och blundade. När jag började vädja om hjälp kom en mycket varm känsla över mig. Jag ska aldrig glömma den känslan. Jag kände Kristi rena kärlek. Jag kände hur mina problem lyftes bort från mig. Mina desperata känslor har inte kommit tillbaka sedan dess, och jag har välsignats med ett vittnesbörd om Jesus Kristus. Mitt hjärta förvandlades och jag fick en önskan att följa Jesus Kristus.”
Efter sitt dop, sin konfirmation och ordination till prästadömet blev Alex ombedd att dela ut sakramentet – Frälsarens offers heliga sinnebilder. Då blev det som jag hade sett i templet för så många år sedan en levande verklighet rätt framför mina ögon. Jag tackade tyst min himmelske Fader för det jag fick uppleva. Det var ett heligt ögonblick för mig.
Berättelsen kunde vara slut där, men lyckligtvis är den inte det. Jag har sett hur försoningen har fortsatt verka i min sons liv. Kommer du ihåg vår inspirerade grenspresident? Min sons vittnesbörd blev allt starkare och grenspresidentens uppmaning blev verklighet. Alex avslutade nyligen sin tjänst som heltidsmissionär. Han tillbringade två år med att nå ut till och hjälpa andra – som Herren hade nått ut till honom.
Jag är tacksam över att vara Alex’ mamma, men jag är ännu tacksammare för Jesu Kristi försoning som verkar i allas våra liv.