Tjänande i kyrkan
Kan du ge mig en välsignelse?
Det snöade kraftigt när jag sakta körde uppför kullen. Om jag bara kom upp på toppen så skulle jag kunna ta mig hem. Men när jag kom ut ur en kurva såg jag en bil som kom åkande nerför kullen och tappade kontrollen. Den kom rakt emot mig. Jag hade bara tid att skrika till innan krocken och sedan blev allt svart.
Jag hade ingen uppfattning om hur lång tid som hade gått när jag försökte öppna ögonen. Snön bet i ansiktet när den kom inblåsande genom det trasiga fönstret. Jag kämpade för att försöka komma ihåg enkla saker som vart jag hade varit på väg före olyckan. Jag var ensam och rädd och grät på grund av den pulserande smärtan i axeln och bröstet. Jag vädjade till min himmelske Fader att mina skador inte skulle vara för allvarliga och att jag skulle bli bra.
Några minuter senare kände jag hur en hand tog tag i min. Jag grep instinktivt tag i den. Jag öppnade ögonen och såg en man i svart rock och hatt som stod bredvid min demolerade bil. Han sade att hans hustru hade sett olyckan från deras hus och att han hade kommit för att se om han kunde vara till hjälp. Han höll mig i handen och sade att jag skulle bli bra.
Jag försökte fråga mannen om han var medlem i kyrkan, men allt jag kunde viska var: ”Kan du ge mig en välsignelse?”
Han sade ja och sträckte in händerna genom det trasiga fönstret och lade dem på mitt huvud.
Jag kommer inte ihåg vad han sade. Men jag kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle bli bra eftersom jag hade fått en välsignelse. Jag kände mig rofylld och tröstad.
När ambulansen kom förlorade jag mannen ur sikte. Några timmar senare lämnade jag sjukhuset med ett brutet revben och en del bulor och blåmärken men utan allvarliga skador.
På morgonen hade jag bett att jag skulle kunna köra utan att det hände något, och det första jag tänkte var att min himmelske Fader inte hade besvarat min bön. Men snart insåg jag att han hade det och att han inte hade lämnat mig ensam. Min bön besvarades genom en beredvillig prästadömsbärare som bodde nära platsen där olyckan inträffade, en olycka som kunde ha resulterat i mycket värre skador.
Jag skulle inte känna igen mannens ansikte om jag gick förbi honom på gatan. Jag skulle inte känna igen hans röst om han sade hej. Men jag är tacksam för främlingen som var värdig och villig att ge mig en prästadömsvälsignelse när jag behövde det.
Illustration Brian Call