Gå till kyrkan!
Dwight LeRoy Dennis, Utah, USA
Under mitt andra år på high school träffade jag en ung sista dagars helig kvinna på min konstkurs. Hon hade stort inflytande på mitt liv och jag döptes in i kyrkan.
När jag hade gått ut high school bestämde mamma och pappa sig för att flytta från Kalifornien till Idaho. Vi hakade fast husvagnen på vår skåpbil och åkte norrut. Vi hade just åkt igenom Lovelock i Nevada när jag började köra för fort nerför en kulle. Eftersom det inte fanns krängningshämmare som höll husvagnen på plats började den svänga fram och tillbaka. Jag tvärbromsade och husvagnen ställde sig på bakhjulen och knuffade iväg oss genom ett dike. Det slutade med att skåpbilen landade på sidan åt ena hållet och husvagnen åt det andra.
Som väl var hade ingen blivit skadad. Men utsidan och insidan av husvagnen var helt förstörda. Dragkroken var hopknycklad, fönstren hade gått sönder och våra tillhörigheter hade spritts överallt.
Polisen kom och ringde efter en bärgningsbil. Mamma och pappa visste inte vad de skulle göra. Alla pengar de hade gick till bärgningsfirman. I det ögonblicket fick jag en överväldigande känsla av att jag skulle gå till kyrkan dagen därpå, som var en söndag. Pappa som inte var medlem i kyrkan tyckte att jag inte var riktigt klok. Vi behövde samla ihop våra tillhörigheter och laga husvagnen, och eftersom han var invalidiserad och vid dålig hälsa var det jag som skulle göra det mesta av jobbet. Men känslan av att jag skulle gå till kyrkan höll i sig. Jag bad mamma att prata med pappa åt mig. Hon gjorde det och förvånansvärt nog gick han med på det.
På söndagsmorgonen sökte jag upp det lokala möteshuset och slog mig ner på bakersta raden i kapellet just när sakramentsmötet började. Jag bad om att Anden skulle vara med min familj i den här svåra situationen.
Efter mötet kom en eller två personer fram till mig och presenterade sig och jag förklarade kortfattat vad som hade hänt. Sedan återvände jag till platsen där vi var och tillbringade resten av dagen med att röja upp.
På måndagsmorgonen hade vi börjat röja igen när flera medlemmar från församlingen jag hade besökt helt plötsligt kom och erbjöd sig att hjälpa oss. Ägaren till en lokal fönsterfirma sade att han skulle ersätta alla fönstren i husvagnen utan kostnad och en svetsare erbjöd sig att räta ut dragkroken gratis.
Pappa sade inte mycket men det var tydligt att han var häpen. Mamma fällde tårar av tacksamhet och min syster och jag var också tacksamma för hjälpen. I slutet av dagen var vi redo att fortsätta vår resa till Idaho.
Till följd av den här upplevelsen insåg jag att Andens maningar är verkliga. Jag vet också att våra böner ofta besvaras av andra och att vi känner frid och glädje när vi litar på Herren.