Två pionjärer från två olika århundraden
En skotsk pojke. En taiwanesisk flicka. Ett och ett halvt århundrade isär men förenade av tron.
Kära Ebenezer, du känner inte mig. Vi har aldrig träffats.
Du föddes den 17 november 1830 i Dunblane, Perthshire i Skottland som son till Andrew Bryce och Janet Adams Bryce. De gav dig namnet Ebenezer.
Etthundrafyrtiotre år senare föddes jag i Hualien i Taiwan. De gav mig namnet Ji-Jen Hung.
Du började arbeta på varv när du var 10 år. Senare blev du lärling och var mycket duktig i ditt yrke.
Vid fyra års ålder började jag lära mig multiplikationstabellen och kinesiska tecken. Det var inte lätt men jag klarade det.
På våren 1848 blev du intresserad av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men din far, din familj och dina vänner delade inte din entusiasm. De gjorde allt de förmådde för att övertala dig att förkasta kyrkan. Din far låste till och med in dina kläder så att du inte skulle kunna gå på kyrkans söndagsmöten. Men din tro var bergfast. Du kämpade vidare trots förföljelser.
Den 4 december 1986 knackade det på dörren till fars hus. Det var två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Far lät missionärerna komma på besök regelbundet men han var inte intresserad av deras budskap. Några månader senare skilde han sig från mor och gifte om sig.
När far meddelade missionärerna den sorgliga nyheten att vår familj hade splittrats så sade han också att de inte skulle komma tillbaka.
Missionärerna gav honom en Mormons bok med adressen till närmaste möteshus på insidan av omslaget och sade: ”Vi kommer alltid att vara dina vänner. Om det finns något vi kan göra för din familj så kom till den här adressen så hittar du oss där.”
Det var svårt att ta farväl av missionärerna den kvällen, för jag hade känt att det var något speciellt med deras budskap.
Vår styvmor flyttade in. Hon och far blev elaka, livet blev svårt, jag blev en cynisk tonåring.
En kväll när jag inte stod ut längre med den hemska behandlingen sprang jag ut genom dörren av rädsla och gömde mig i risfälten, ensam, nedstämd och förtvivlad. Jag ville rymma men hade ingenstans att ta vägen.
Plötsligt kom jag att tänka på vad äldsterna hade sagt under sitt sista besök. ”Jag går och letar efter mina vänner det första jag gör i morgon!” sade jag till mig själv och kände en inre frid för första gången på flera år.
Tidigt morgonen därpå hoppade jag på cykeln och åkte till kyrkan i stadens centrum, men äldsterna som hade besökt min familj några år tidigare hade återvänt hem. Just som jag var på väg att ge upp kom två vänliga kvinnor med de bekanta namnbrickorna på kapporna fram till mig och presenterade sig.
Kära Ebenezer, trots din fars motstånd döptes du i april 1848 och blev den enda medlemmen i din familj.
Jag döptes i november 1988, en månad efter att jag hade träffat de kvinnliga missionärerna. Jag blev den första medlemmen i min familj.
Men far och styvmor gjorde det svårt för mig att komma till kyrkan.
En dag när jag kom hem från en aktivitet i Unga kvinnor klampade far in i rummet, svor åt mig, tog mina skrifter och slet sönder dem. Flingor av tunt vitt papper dalade genom luften och landade på golvet, liksom mina tårar.
Det var som en mardröm jag inte kunde vakna upp från.
När jag blev 21 år uttryckte jag min starka önskan att verka som heltidsmissionär. Far svarade genom att vägra att kännas vid mig. På kinesiska nyårsaftonen när de flesta åker hem för att vara tillsammans med nära och kära kördes jag ut ur mitt hem.
Kära Ebenezer, när förföljelserna du utsattes för av din familj och dina vänner blev outhärdlig bestämde du dig för att emigrera från Skottland till Amerika och förena dig med medlemmarna och färdas över slätterna till Utah. Din far var ursinnig. Han befallde dig att stanna, men du var en beslutsam ung man. Dagen när du gick ombord på båten var sista gången du såg honom.
Livet för en sjuttonårig immigrant var inte lätt, Ebenezer, men du klarade det. Dina färdigheter som snickare, kvarnbyggare och båtbyggare hade du genast användning för. Du kallades att bygga ett kapell i Pine Valley i Utah. Du hade aldrig byggt ett kapell men tvekade inte att tacka ja till kallelsen. I dag är den byggnaden det äldsta sista dagars heliga kapell som fortfarande används.
Senare upptäckte du den majestätiska naturliga amfiteater som nu bär ditt namn: Bryce Canyon nationalpark.
Den 4 juni 1994 infann jag mig i Taiwanmissionen Taichung som heltidsmissionär. Jag satte fast en svart namnbricka på min kappa, precis som äldsterna som hade kommit för att besöka min familj många år tidigare. Jag kände mig ödmjuk. Jag kände mig hedrad. Jag kände mig välsignad.
Efter min mission emigrerade jag till Utah, där jag träffade min make. Vi gifte oss i templet för tid och all evighet. Genom min makes släktlinje fick jag anknytning till dig.
Kära Ebenezer, du känner inte mig. Vi har aldrig träffats. Men jag har hört berättelser om dig. Dina fötter slutade aldrig gå. Dina händer slutade aldrig arbeta. Ditt hjärta slutade aldrig tro. Du slutade aldrig tjäna. Efter alla dessa år blir jag fortfarande uppbyggd av ditt trofasta exempel. Tack, kära Ebenezer. Tack!
Ebenezer Bryce hjälpte till att bygga Pine Valley-kapellet (nedan), som stod färdigt 1868. Han upptäckte också kanjonen som nu bär hans namn, Bryce Canyon nationalpark (till höger) i södra Utah.
FOTOGRAFI AV FÖRFATTAREN, DEREK ISRAELSON; FOTOGRAFI AV EBENEZER BRYCE MED TILLSTÅND AV UTAH STATE HISTORICAL SOCIETY; FOTOGRAFI AV BRYCE CANYON © RUbberball productions