Öar av eld och tro: Galápagosöarna
Galápagosöarna är mycket mer än lavasten, finkar, sköldpaddor och turism. Det är ett epicentrum av tro där tjänande och uppoffringar har lett till en extraordinär enighet och stark övertygelse.
Bortom det uppbrutna fältet med svart lavasten reser sig ett stort stenblock, en befästning mot havets kalla, salta vågor. När man tittar närmare inser man att de spetsiga kanterna egentligen är huvudena på ett dussintal leguaner som kurat ihop sig som drakar för att invänta den energigivande värmen från morgonsolen. Några eftersläntrare väntar ensamma här och där nära klippans fot. Deras stora klor, skarpa som knivar och nästan lika långa som en kvinnas fingrar, klamrar sig fast vid klippan med ett skruvstädsliknande grepp.
Men de flesta samlas i grupper för att hålla sig varma och känna sig trygga. Instinktivt skyddar de varandra mot kylan och mörkret med sina läderaktiga kroppar. De hjälper varandra med ett gemensamt behov. Här på Galápagosöarna som fötts i eld får livet en alldeles särskild mening. Det är ett land där vetenskap och tro blandas och där vi inser att vi alla är del av en gemensam mänsklighet. Och här förstår kyrkans medlemmar att styrka kommer av att hålla ett fast grepp, likt havsleguanerna, om sina förbund medan de skapar en enad kurs i riktning mot Herren, genom tro, tjänande och uppoffringar.
Hur insamlingen började
Tidigt en morgon när guiden och naturforskaren André Degal var på besök i Quito i Ecuador gick han förbi ett av kyrkans möteshus. Året var 1997 och fastän han var medlem i kyrkan hade han varit mindre aktiv i flera år efter att ha flyttat till Galápagosöarna. André mindes den trösterika känslan av att vara i kyrkan och brukade ofta medvetet gå förbi möteshuset när han var i Ecuador. Han gick sällan in. Han ville bara vara nära byggnaden. ”Det fick mig att känna mig bättre till mods”, säger han, ”som om jag var hemma.”
Just den här dagen hade sakramentsmötet precis börjat. Efter ett ögonblicks tvekan bestämde sig André för att gå in. Det var ett beslut som så småningom skulle förändra hundratals människors liv.
Efter mötet kom missionärerna och medlemmarna fram och hälsade på André. Han har ett kärt minne av samtalen, särskilt av hur förvånade — och glada — de var över att upptäcka att han var från Galápagosöarna.
Vid den tiden hade kyrkan inte organiserats formellt på öarna. Faktum var att prästadömsledarna i Ecuador inte ens var medvetna om att några medlemmar bodde där.
Missionärerna slösade inte bort någon tid. De presenterade André för presidenten för Ecuadormissionen Quito och såg till att de fick Andrés kontaktinformation.
En kort tid därefter återvände André hem till Puerto Ayora, det största samhället på Galápagosöarna, på ön Santa Cruz. Snart skickade missionen två lådor med kyrkmaterial till honom, bland annat lektionsböcker. Men det kanske viktigaste var att missionspresidenten hade fått en lista över vilka medlemmar som bodde på öarna som André kunde använda för att samla dem. André tittade snabbt över listan och blev förvånad.
”Det fanns personer på listan som jag kände, men jag visste inte att de var medlemmar i kyrkan”, säger han.
Samtidigt kände andra medlemmar på Santa Cruz sig manade att etablera kyrkan där. De hade alla flyttat till Galápagosöarna för att söka arbete. Nu sökte de efter varandra.
Kallelsen att samlas
För Mariana Becerra var livet svårt innan kyrkan etablerades där. Hon hade bara varit medlem i kyrkan i några år när hon 1990 kom till öarna.
”Det fanns ingen kyrka när jag kom”, säger Mariana. ”Det var bara min son och jag. Vi hade hemaftnar och försökte leva efter evangeliet. Men de få andra medlemmarna jag kände följde inte evangeliets normer.”
David och Jeanneth Palacios hade liknande erfarenheter. David hade blivit medlem i kyrkan som tonåring och Jeanneth döptes 1993, bara ett år innan paret flyttade till Galápagosöarna.
”När vi flyttade hit kände vi inga andra medlemmar. Jag trodde att vi var de enda. Det var mycket svårt att leva utan kyrkan”, säger Jeanneth.
”Så en dag 1997 kom André till mitt jobb och sade: ’Jag söker Jeanneth de Palacios. Är du medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga?’
Det kändes som om Herren hade sträckt ut sin hand och samlade in sina får”, minns Jeanneth. ”Och jag sade: ’Ja, ja!’ Jag kände mig så lycklig över att vi inte var ensamma. Vi är fler!”
Mariana tillägger: ”Det kändes så bra när André samlade oss. Vi hade någonting djupt — något som var större än vänskap — som medlemmar i kyrkan.”
Inre enighet
När André hade samlat en kärngrupp började de träffas regelbundet. Först var det bara fyra familjer och några vänner.
”Vi träffades ofta, ibland varje dag, och mestadels hemma hos mig”, säger André. ”Vi studerade böckerna som missionen hade skickat och Bibeln och Mormons bok.”
”Det var en härlig tid”, säger Araceli Duran. ”Vi var väldigt enade. Vi samlades varje vecka för att studera tillsammans.”
”Det är något jag aldrig ska glömma”, säger Jeanneth, ”för det rådde en sådan enighet, en känsla av att vår himmelske Fader älskade oss och visste att vi behövde samlas just då.”
De litade till varandra, undervisade varandra och stärkte sin tro tillsammans. Snart uppmärksammades deras ansträngningar och en officiell gren organiserades i början av 1998.
Grenen växte med tiden och medlemmarna behövde mer utrymme. De hyrde ett litet hus och flyttade senare till en större byggnad som hade varit ett hotell. I den större byggnaden växte de i antal och snart kom nästan hundra medlemmar till mötena. Grenen växte genom aktiveringsarbete och folk som flyttade in, men en stor del av dess styrka kom genom de nyomvända.
Oswaldo Villón och hans hustru Rosario är två sådana exempel. Rosario döptes 2000 och har varit president i Hjälpföreningen, Primär och Unga kvinnor. Oswaldo som döptes ett år senare verkar som äldstekvorumets president. Kyrkan ledde till en total förändring för dem båda.
”Kyrkan räddade mig”, säger Oswaldo. ”Innan levde jag i världen. Jag var inte alkoholist men jag drack som om jag var det. När jag blev medlem i kyrkan blev dessa 25 personer min familj. Vi var fullkomligt enade. Och vi ansträngde oss verkligen för att grenen skulle växa.”
Tack vare medlemmarnas ansträngningar håller sig närvaron på sakramentsmötet mellan 100 och 120 medlemmar. I september 2009 belönades vi med att ett kapell invigdes.
Tjänandets kraft
Några grensmedlemmar och deras familjer bor i den grönskande bergsbygden på Santa Cruz. Det var här som grensledarna bestämde sig för att ha ett tjänandeprojekt den 4 september 2010.
”Som äldstekvorum försöker vi varje månad ha ett eller två mingas”, eller tjänandeprojekt, säger Oswaldo. ”Vi hjälper den person som är i störst behov av det. Den här gången ska vi bygga ett hus åt en syster.”
Ett halvt hus, egentligen. En vecka tidigare hade medlemmarna byggt den första halvan. Den här dagen tillbringade tjugo medlemmar sex timmar eller mer med att bygga den andra halvan, bland annat ett kök, ett vattensamlingssystem och en gångväg runt huset. Det enkla huset är en plats där Elena Cedeño och hennes barn kan bo. De var inte medlemmar i kyrkan vid tillfället i fråga. Alla gladdes storligen åt tiden och arbetet som medlemmarna hade lagt ner. (Syster Cedeño och hennes son Sebastián döptes i januari 2011.)
”Det finns inget bättre än att tjäna personer som behöver hjälp”, säger Oswaldo. Och uttrycket i hans ögon och hos de andra grensmedlemmarna och systern de hjälpte, vittnar om den enighet som sådant tjänande ger.
Det som verkligen betyder något
Tjänandet och det ömsesidiga beroendet bland medlemmarna på Galápagosöarna som har skapat en sådan enighet ledde 2007 till stora välsignelser. Det året åkte David och Jeanneth Palacios med fem grensfamiljer, totalt 25 personer, till templet i Guayaquil i Ecuador.
”Att se dessa familjer beseglas kändes som om vi hade förflyttats till himlen”, säger Jeanneth. ”Vi kände Herrens närhet så starkt. Alla fem familjerna är mycket aktiva idag.”
Under det besöket till templet beseglades grenspresidenten Daniel Calapucha till sin hustru Angela, och deras tre barn beseglades till dem också. ”Templet förvandlar en helt”, säger president Calapucha. ”Det är verkligen Herrens hus. Livet förändras när vi får vara tillsammans som familj i Herrens evangelium. Det är därför jag stannar kvar i den här kyrkan. Nu när vi har beseglats som familj är jag inte längre rädd för döden. Jag är inte längre rädd för att jag ska förlora min familj när jag dör.
Templet har blivit grundvalen till känslan och vetskapen om att vår himmelske Fader finns — och hans Son Jesus Kristus och den Helige Anden. Det är ett vittnesbörd som ingen kan ta ifrån mig.”
Vad vi kan lära oss av Galápagosöarna
Varje medlem i kyrkan på Galápagosöarna är en nutida pionjär. Nästan alla vuxna medlemmar är omvända, och många av dem har blivit medlemmar inom loppet av de senaste åren. Och var och en hjälper till att bygga Guds rike på en avlägsen ö där resurserna är få. Mycket av maten, all bensin och alla industriella och tekniska produkter måste importeras. Den lokala ekonomin, trots att den är relativt lukrativ, är beroende av den lönsamma men oberäkneliga turismen.
Det mest stabila på öarna är kanske medlemmarnas hängivenhet mot varandra och när det gäller att bygga upp riket. Den hängivenheten är lika anmärkningsvärd som det ömsesidiga ekologiska beroendet på öarna de bor på. Ekosystemet på Galápagosöarna är beroende av levande varelsers välmåga — både enskilt och som art — och av att de samarbetar väl med sin naturliga miljö.
Som guide och naturforskare förklarar André: ”Galápagosöarna lär oss att ekosystemet är som en levande varelse. Det är som en kropp. Det består av tryck, vätskor och organ. Om något av detta inte fungerar så blir allt annat lidande.”
Galápagosöarna lär oss också om Guds oändligt omfattande skapelser. Inget är inhemskt på Galápagosöarna. Allt liv, alla växter, djur och människor kommer utifrån.
”Om man tänker efter”, säger André, ”är chanserna för att liv ska ha sin början här på Galápagosöarna obefintlig. För det första måste lavastenen lösas upp till den grad att den kan ge liv. Sedan måste källor med färskvatten utvecklas. Därefter måste frön komma i ett sådant tillstånd att de kan gro. Och de måste kunna pollinera varandra.
Sedan måste det komma djur, flytande på vattnet eller flygande eller på annat sätt. Och djurarter med medlemmar av båda könen måste komma samtidigt och till samma plats och i samma tillstånd så att de kan fortplanta sig och hitta mat och vatten. Det finns tusentals djurarter på Galápagosöarna.
Kom ihåg att den närmaste landmassan är 100 mil bort. Att alla dessa villkor uppfylldes är något av ett under.”
Och ändå är det detta som Herren i sin oändliga visdom lät hända.
Liksom ekosystemet fungerar när dess medlemmar arbetar i harmoni bildar kyrkans medlemmar ett slags socialt och andligt ekosystem. Medlemmarna är individer som också är del av ekosystem som kallas familjer och församlingar och grenar i kyrkan. Varje medlem har en viktig roll och bidrar till sin egen och till sin familjs och andra grensmedlemmars frälsning och upphöjelse.
Enskilda beslut, som det som André fattade att gå in i kyrkan den där dagen 1997, kan ha en bestående verkan. De gemensamma beslut som kyrkans medlemmar fattade att bygga upp riket genom osjälviskt tjänande kan kanske kännas självklart för vissa. Men för medlemmarna på Galápagosöarna har sådana beslut en oerhörd betydelse för deras övertygelse, deras enighet och tro på sina förbund.
Foto Joshua J. Perkey om inget annat anges
Till vänster: Öarna Santa Cruz (till vänster) och Baltra (till höger), delar av Galápagosöarna. Ovan: Havsleguaner klamrar sig fast vid en klippa i Tortuga Bay på Santa Cruz.
Ovan: Bukten och samhället Puerto Ayora på Santa Cruz. Nedan, från vänster: Sandra och André Degel med sitt syskonbarn Claudine; Mariana Becerra; familjen Palacio; Oswaldo och Rosario Villón.
Nedan: Daniel och Angela Calapucha; Araceli Duran med sina barn; medlemmar i Galápagos gren som hjälpte till att bygga Elena Cedeños hus; möteshuset tillhörande Galápagosöarnas gren.
Nedan: Familjen Fueres blev medlemmar i kyrkan i Otavalo i Ecuador och flyttade senare till Galápagosöarna på jakt efter arbete. Nedan till höger: Elena Cedeño (till vänster) med sin syster Maria. Med Marias hjälp blev Elena medlem i kyrkan tidigare i år.
Galápagosöarna
Stilla havet
Ecuador: 100 mil österut
0˚ Ekvatorn
90˚
Isabela
Fernandina
San Salvador
Baltra
Santa Cruz
Puerto Ayora
Santa María
San Cristóbal
Española
010203040 engelska mil
0102030405060 kilometer
Marchena
Pinta
Överst, till vänster: foto med tillstånd av Floyd och Susan Baum
Karta av Mountain High Maps © 1993 Digital Wisdom Inc.