Liknelsen om bananträdet

Anton T. Kumarasamy

Berättat för Linda J. Later

Bananträd är vanliga där jag bor i Sri Lanka. De har mjuka stammar som är lätta att skära i med kniv, men det är ingen som skadar bananträdet eftersom det ger så god frukt.

För många år sedan när jag var liten kom en hemsk storm. När den äntligen var över gick jag ut och såg att ett av våra bananträd hade blåst omkull. Det hade dragits upp med rötterna och bladen var borta. Jag tänkte att det skulle vara roligt att skära i det omkullvälta trädet så jag gick in i huset och hämtade en kniv. Men just när jag skulle börja skära stoppade farfar mig.

”Du får inte skada bananträdet”, sade han.

”Varför inte då?” frågade jag. ”Vi har ingen nytta av det längre, och det skulle vara skoj att göra det.”

Farfar sade inget men vinkade till mig att följa med honom. Han sade att jag skulle skära till en stor pinne. Sedan gick han med mig till trädgården där bananträdet låg. Fastän det verkade meningslöst började vi räta upp det. När stammen stod rakt upp stöttade vi det bräckliga trädet med pinnen.

”Anton”, sade farfar, ”jag vill att du ska titta på det här bananträdet varje dag och se till att det står upprätt. Du behöver vattna det och ge det näring varje dag.”

Så varje morgon tittade jag till bananträdet för att se om stammen stod rakt upp. Varje dag fyllde jag en hink vatten och hällde det försiktigt runt rötterna. Jag var flitig med att ge trädet den näring det behövde.

Snart började trädet blomma och en kort tid senare kom det bananer. När frukten var mogen gav farfar en banan till varje familjemedlem. Jag kände mig glad när jag såg dem skala och äta dem. Inga bananer har någonsin varit så goda som de, och jag gladde mig åt att se min familj njuta av dem.

Detta hände för många år sedan, långt innan jag fann Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Men det jag lärde mig medan jag tog hand om bananträdet kan tillämpas på mitt liv i dag. Både i mina kallelser i kyrkan och i mitt arbete som läkare träffar jag ofta personer i svåra situationer. Liksom bananträdet är de här personerna bortglömda, berövade sin skönhet och förlorade — också i sina egna ögon. När jag är nära att ge upp hoppet om dem tänker jag på hur söt frukten var på bananträdet och får modet att räta upp dem, stötta dem, ge dem näring och ta hand om dem dagligen som Frälsaren skulle ha gjort.

Bananerna min familj åt var söta, men Mormons bok berättar om en annan slags frukt — en som är ”mycket söt” och ”mer begärlig än all annan frukt” (se 1 Nephi 8:11–12). Vi blir glada av att hjälpa dem som kämpar för att hitta sin väg genom mörkrets dimma och hjälpa dem få del av den frukt som är sötare än allt annat — det eviga livets frukt.

Det stormskadade bananträdet verkade vara döende. Men med lite kärlek, omsorg och daglig näring återhämtade det sig och gav till och med frukt.