Evangelieklassiker
Sträck ut en räddande hand
Gordon B. Hinckley avskildes som kyrkans femtonde president den 12 mars 1995. Han inledde uppförandet av mindre tempel och tillkännagav 79 nya tempel under sin tid som president. Man minns också president Hinckley för att han besökte sista dagars heliga i över 60 länder. Följande artikel är ett utdrag från ett generalkonferenstal som han höll den 6 oktober 1996. Gå till conference.lds.org för att läsa hela talet på engelska.
Vi behöver alla bli påminda om det förgångna. Det är av historien vi får kunskap som kan rädda oss från att göra om misstag och som vi kan bygga på inför framtiden …
Jag tar dig tillbaka till generalkonferensen i oktober 1856. På lördagen under konferensen anlände Franklin D. Richards och några av hans medarbetare till [Saltsjödalen]. De hade färdats från Winter Quarters med starka spann och lätta vagnar så de hade kunnat färdas fort fram. Broder Richards sökte genast upp president Young. Han rapporterade att hundratals män, kvinnor och barn var spridda längs den långa vägen från Scottsbluff till den här dalen. De flesta av dem drog på handkärror. De åtföljdes av två vagnsekipage som hade fått i uppgift att hjälpa dem. De hade nått platsen där man skulle färdas över North Platte-floden för sista gången. Framför dem låg en lång väg uppför, ända till Klippiga bergen, och många, många mil efter det …
Morgonen därpå kom [president Young] till det gamla Tabernaklet som stod på [Temple Square]. Han sade till de församlade:
”Många av våra bröder och systrar befinner sig på slätterna med handkärror, förmodligen över hundra mil från oss, och de måste föras hit. Vi måste skicka hjälp till dem …
Det är min religion. Det är vad den Helige Anden, som jag har fått, inger mig. Det är att rädda folket.
Jag skall tala med biskoparna i dag. Jag tänker inte vänta till i morgon, inte heller till nästa dag, på 60 dugliga mulåsnespann och tolv till femton vagnar. Jag vill inte skicka oxar. Jag vill ha bra hästar och mulåsnor. De finns i det här territoriet och vi måste ha dem. Dessutom tolv ton mjöl och fyrtio bra kuskar, förutom de som kör spannen.
Jag säger er allesammans att er tro, religion och religiösa bekännelse aldrig kommer att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta hem dem som är därute på slätterna.”1
Den eftermiddagen samlade kvinnorna ihop mat, sängkläder och kläder i stora mängder.
Nästa morgon skoddes hästarna och vagnarna reparerades och lastades.
Morgonen därpå, en tisdag, drog sexton mulåsnespann i väg österut. Mot slutet av oktober var 250 spann på väg för att undsätta.
Underbara predikningar har hållits från den här talarstolen, mina bröder och systrar. Men ingen har varit mer vältalig än den som president Young höll i dåvarande omständigheter …
Berättelserna om deras undsättning behöver upprepas om och om igen. De talar om det som är kärnan i Jesu Kristi evangelium …
Vi har några bland våra egna som ropar av smärta och ensamhet och fruktan. Det är vår stora och allvarliga plikt att nå ut till dem och hjälpa dem, ge mat åt de hungriga, ge näring åt deras andar om de törstar efter sanning och rättfärdighet.
Det finns så många ungdomar utan mål som kommer in på den tragiska vägen med droger, gäng, omoral och hela skalan av problem som följer med detta. Det finns änkor som längtar efter vänliga röster och den ivriga omtanke som vittnar om kärlek. Det finns sådana som en gång var varma i tron men vars tro har kallnat. Många av dem vill komma tillbaka men vet inte riktigt hur. De behöver vänliga händer som sträcks ut till dem. Med lite ansträngning kan många av dem föras tillbaka för att på nytt få sitta vid Herrens bord.
Mina bröder och systrar, jag hoppas, jag ber, att var och en av oss … ska bestämma sig för att söka upp dem som behöver hjälp, som befinner sig i förtvivlade och svåra omständigheter, och lyfta dem i en kärleksfull anda in i kyrkans famn, där starka händer och ömmande hjärtan kommer att värma dem, trösta dem, bistå dem och leda dem på vägen till ett lyckligt och produktivt liv.
Jag ger er mina älskade vänner, mina medarbetare i detta underbara verk, mitt vittnesbörd om att detta verk är sant, den Allsmäktiges verk, mänsklighetens Återlösares verk.
HOPPETS GRYNING, av A. D. Shaw