Spegelbilder
”På Gud förtröstar jag” (Psaltaren 56:4).
Jag hängde skolväskan i garderoben och såg min spegelbild i den stora spegeln på dörren. Jag stannade till och tittade på den lösa hästsvansen, den skrynkliga tröjan och de nerhasade sockorna. Jag tänkte på min primärlärares ord: ”Du är en mycket speciell dotter till vår himmelske Fader. Han har många välsignelser i beredskap åt dig i framtiden.”
Jag lutade mig framåt och kikade in i spegeln och önskade att jag kunde se in i framtiden. Hur skulle jag vara när jag var tolv eller tjugotvå? Skulle jag vara söt? Skulle jag vara smart? Skulle jag gifta mig i templet? Skulle jag ha vackra barn? Det var mina drömmar, men var det de välsignelserna som Gud hade i beredskap åt mig?
”Vad tittar du på?” Det var mammas vänliga röst.
I spegeln såg jag mamma stå bakom mig i dörren.
”På mig”, sade jag. ”Det är bara jag i spegeln.”
Mamma kom fram och tittade över axeln på mig. ”’Bara’, säger du. Det är ju något alldeles särskilt med dig”, sade hon.
”Det sade min primärlärare också. Hon sade att min himmelske Fader har många välsignelser i beredskap åt mig. Vad har livet i beredskap åt mig?”
”Kom till mitt rum. Jag vill visa dig något”, sade mamma.
I mammas sovrum öppnade hon en liten låda och tog upp en silverinfattad handspegel.
”Den är jättefin”, sade jag och rörde vid bokstaven B som var inristad på baksidan.
”Det var min mormors spegel”, sade mamma. ”När jag putsar den här spegeln försöker jag föreställa mig vad mormor Beatrice såg när hon tittade i den. Kanske såg hon först en liten flicka, som du, som drömde om framtiden.
Jag kan föreställa mig ljuset och glädjen hon såg i sina ögon när hon tittade på sina långa flätor i spegeln före sitt dop. Visste du att hon inte kunde döpas förrän hon var 18 år?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej.”
”Och sedan när hon hade gift sig med morfar fick hon en liten dotter som bara levde i två dagar. Jag föreställer mig att ögonen hon såg i spegeln då var svullna av tårar.
Många år därefter såg hon säkert en glad spegelbild när hon förberedde sig för att komma till templet och beseglas till sin man och deras tre barn.
Och när hon blev gammal kanske hon använde spegeln när hon skulle sätta en hatt på huvudet innan hon gick till Hjälpföreningens möten.
Och som gråhårig änka kanske hon såg den modiga beslutsamheten i ögonen medan hon levde ensam i många år, trofast ända till slutet.”
”Välsignade vår himmelske Fader gammelmormor?” frågade jag.
”Ja, det gjorde han”, sade mamma.
”Var gammelmormor nöjd med sitt liv?”
”Ja. Det blev inte exakt som hon hade planerat. En del var mycket svårt, men hon litade på Gud och upplevelserna hjälpte henne bli mer lik honom.”
”Jag antar att jag egentligen inte behöver se in i framtiden”, sade jag och lade försiktigt tillbaka spegeln i lådan. ”Jag ska bara lita på min himmelske Fader och följa honom.”
”Jag är övertygad om att Gud har ett underbart liv i beredskap åt dig”, sade mamma. ”Och om du följer honom så kommer ansiktet som du ser i spegeln till slut att återspegla honom. Och det skulle verkligen vara en dröm som gått i uppfyllelse.”
Illustration Dilleen Marsh.