En ståndaktig pionjär, många välsignade generationer

Sedan kyrkans första dagar har medlemmarna förföljts och förlöjligats på grund av sin tro. En ung kvinna som utsattes för sådan förföljelse var Sara Elvira Eriksen. Hon föddes i Drammen i Norge 1895. Efter att ha fått ett vittnesbörd var hon hängiven evangeliet — en hängivenhet som hade fler långtgående följder än vad hon kunde ha föreställt sig. Tack vare hennes mod och tro har hennes efterkommande nu evangeliets välsignelser i sitt liv.

Liksom Sara kan vi ställas inför svårigheter i livet som kräver att vi står för vårt vittnesbörd om Jesus Kristus och hans återställda kyrka. Vårt val att stå fast vid vår tro kan påverka andra, precis som Saras gjorde. Det här är hennes berättelse.

När jag var 15 år gick far och jag på promenad en söndagskväll. Plötsligt stannade far upp och föreslog att vi skulle gå till mormonkyrkan. Jag blev förvånad men följde med honom av nyfikenhet. Kören sjöng en vacker psalm. Jag hade aldrig hört något så rörande.

Efter sången ställde sig en missionär upp och höll ett tal om gudomen. Senare pratade han med far och mig i några minuter.

Jag gick inte tillbaka dit förrän ett år senare när jag gick dit för att lära mig engelska av missionärerna. Efter varje engelsklektion kom samtalet in på religion. Missionärerna undervisade mig om evangeliet och hur man ber till Gud Fadern i Jesu Kristi namn. De berättade för mig om evangeliets återställelse genom profeten Joseph Smith, hur Mormons bok kom fram och många andra evangelieprinciper.

Allt det här var nytt för mig men lät ändå bekant på något sätt. Jag studerade ivrigt skrifterna och bad uppriktigt om ljus och kunskap, och det fick jag.

Far lade märke till en förändring hos mig. Men när han insåg att jag menade allvar med kyrkan blev han arg och förbjöd mig att gå dit. Jag gick ändå. Ofta skickade han min bror för att hämta hem mig mitt under kyrkans möten.

När jag fyllde 17 år frågade far vad jag ville ha i födelsedagspresent. Jag sade att jag ville ha hans tillåtelse att döpas. Han slog näven i bordet och röt: ”Aldrig!”

Vid det laget hade mina föräldrar blivit medlemmar i en annan kyrka. Far sände kyrkans pastor och andra för att prata med mig, men jag stod fast vid mitt vittnesbörd om evangeliet. Far sade att jag hade dragit vanära över familjen, och jag tvingades flytta hemifrån. Jag bodde en vecka hos en syster i Hjälpföreningen. Under den tiden veknade fars hjärta och han tillät mig att komma hem igen.

Efter några månader insåg far att inget kunde ta ifrån mig vittnesbördet om evangeliet så han gav sin tillåtelse till att jag döptes. Min glädje och lycka var så stor att det gjorde djupt intryck på far. Han ville till och med följa med mig till Oslo och vara med på mitt dop.

Under hela den här tiden sade inte mamma så mycket men jag märkte att hon trodde att evangeliet var sant. Vi tillbringade många timmar med att prata om evangeliet.

Men svårigheterna hemma var ännu inte över. Far ville inte lyssna på mig. Jag lade broschyrer på hans nattduksbord eftersom han alltid läste till långt inpå natten. Jag bjöd ofta hem missionärerna och de pratade med far, men inget verkade hjälpa.

En dag frågade far mig: ”Ber du någonsin?” Jag sade att jag bad varje dag om att hans ögon skulle öppnas för evangeliets sanning. Han svarade att allt det där kom från djävulen, men sedan sade han: ”Låt oss be tillsammans.”

Jag sade: ”Javisst. Du ber till din Gud och jag ber till min Gud så får vi se vem som svarar först.” Och det gjorde vi.

En kort tid därefter märkte jag att han läste broschyrerna och Mormons bok. Han gick till kyrkan med mig flera gånger men pratade aldrig om det eller visade några tecken på att någonting hade ändrats i hans tro. Men det gick sällan en dag utan att vi pratade om olika evangelieprinciper.

En dag, efter tre år av det här, sade han att han skulle åka till Oslo och att han ville att jag skulle följa med. När vi kom till stationen var en av de lokala äldsterna där. Jag frågade vart han var på väg.

Äldsten sade: ”Vet du inte det? Jag ska döpa din far.”

Jag grät och skrattade! En månad senare döptes också mor och min yngste bror. Min syster och hennes make blev medlemmar i kyrkan en kort tid därefter, liksom tre av mina bröder.

Foto med tillstånd av Janet Bylund