En sång och en bön

Adam C. Olson

Kyrkans tidningar

När Dillon inte kunde nå den högsta tonen sträckte han sig ännu högre för att få den hjälp han behövde.

Dillon har ett stort problem: hans främsta talang är också hans största rädsla. ”Jag älskar att sjunga”, säger den sextonårige tonganen, ”men inte inför publik. Då blir jag rädd.”

Föreställ dig hans blandade känslor när kyrkan i Tonga tillkännagav att provsjungningar skulle hållas inför en inspelning av seminariesångerna för Gamla testamentet på tonganska. Han var både ivrig och livrädd på samma gång.

Tre av sångerna krävde en mansröst. När Dillon hade sjungit sången som han skulle provsjunga med, överraskade producenten honom med att be honom sjunga en av de andra sångerna. Han gjorde det trots att han var så nervös. Producenten sade: ”Det är rätt person!”

Till sin stora glädje — och förfäran — blev Dillon erbjuden att spela in alla tre sångerna.

Dillons talang, Dillons rädsla

Dillon som tillhör Ma‘ufanga församling i Nuku‘alofa stav på Tonga gör bra ifrån sig i skolan. Han är en av omkring tio procent av de tonganska eleverna som valts ut att gå på den statliga skolan. Han tycker också om seminariet. ”Han väcker oss tidigt så att han kan vara med på seminariet”, säger mamma Malenita Mahe.

Men det han älskar är att sjunga. Fast hans familj visste inte om att han kunde det förrän han ett år blev ombedd att sjunga solo under ett primärprogram.

”Dillon har alltid varit blyg”, säger hans mamma.

Det gick så bra för honom i primärprogrammet att han blev ombedd att sjunga under en stavskonferens i Nuku‘alofa stav. Efter det var han fast.

Han sade till sin mamma: ”En dag ska jag använda min talang för Gud.” När han hade blivit vald till att sjunga seminariesångerna för Gamla testamentet sade han till henne: ”Mamma, jag använde min talang.”

Dillons äldre bror Sione säger att han försöker uppmuntra Dillon att sjunga. ”Jag skulle verkligen vilja ha samma talang som han”, säger han. ”Alla vill att han ska dela med sig av den.”

”Jag tycker om när han sjunger”, säger hans syster Pea.

”Jag vill sjunga som han en dag”, säger hans nioårige bror Paula.

Dillon är tacksam för familjens stöd. ”Jag älskar min familj”, säger han. ”Jag är säker på att jag kan göra min svaghet stark med deras hjälp.”

Sträcker sig högre

Medan Dillon arbetade med ljudteknikerna under inspelningen av sångerna hade han svårt med en ton. ”Jag kunde inte nå den”, säger han. ”Vi övade i timmar.”

Till slut gick han utmattad och missmodig hem på kvällen, medveten om att han skulle spela in sången dagen därpå.

”Jag gick raka vägen till mitt rum och bad min himmelske Fader att hjälpa mig”, säger han.

Allt han kunde tänka på var hur viktiga sångerna skulle bli för kyrkans 50 000 medlemmar i Tonga, liksom för tusentals andra som pratar tonganska världen över.

”Det var en av de längsta nätterna i mitt liv”, sade han.

Efter att ha bett länge och och fått lite sömn gick Dillon in i inspelningsstudion och nådde tonen.

Han minns att han ropade ”Halleluja”. ”Jag var så glad.”

Var inte rädd

Ett av Dillons favoritskriftställen är Josua 1:9: ”[Var] … stark och frimodig … Var … inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart än du går.”

Dillon prövade löftet och fick veta att det var sant. ”Jag gjorde mitt bästa. Jag lade ner hela min själ i sångerna så att lyssnarna ska kunna känna Anden.”

Medan Dillon växer ifrån sin rädsla och in i sin talang inser han att han har fått mycket hjälp — inte bara av sin familj utan av sin himmelske Fader.

”Jag vet”, säger han, ”att Gud besvarar mina böner.”