Herren bryr sig om dig
Herren använder en våg, som skiljer sig storligen från världens, för att väga en själs värde.
Mose, en av de största profeter världen skådat, fostrades av Faraos dotter och tillbringade sina fyrtio första år i Egyptens kungliga salar. Han såg det forntida rikets prakt och ståt.
Många år senare, på toppen av ett avlägset berg långt från det mäktiga Egyptens glans och majestät, stod Mose i Guds närvaro och talade med honom ansikte mot ansikte som en människa talar med sin vän.1 Under den samvaron visade Gud Mose sina händers verk och lät honom få en glimt av sitt verk och sin härlighet. När synen var över föll Mose till marken och låg där i många timmar. När han till sist fick tillbaka sin styrka, insåg han något som han under alla sina år vid Faraos hov aldrig hade föreställt sig.
”Jag [vet] nu”, sade han ”att människan är intet.”2
Vi är mindre än vi föreställer oss
Ju mer vi lär oss om universum desto ju mer förstår vi, åtminstone delvis, det som Mose visste. Universum är så stort, gåtfullt och storslaget att det är obegripligt för det mänskliga sinnet. ”Otaliga världar har jag skapat”, sade Gud till Mose.3 Natthimlens under är ett vackert vittnesbörd om den sanningen.
Det är få saker som fyllt mig med sådan andlös förundran som att flyga i nattens mörker över oceaner och kontinenter och se ut genom fönstret i min cockpit på miljontals stjärnors oändliga glans.
Astronomer har försökt räkna antalet stjärnor i universum. En grupp vetenskapsmän beräknar att antalet stjärnor inom synhåll för våra teleskop är tio gånger större än alla sandkorn på världens stränder och öknar.4
Den slutsatsen har en påfallande likhet med den forntida profeten Enoks uttalande: ”Om det var möjligt för människan att kunna räkna alla de partiklar som jorden, ja, miljoner jordar liksom denna, består av, skulle det ändå inte vara en början till dina skapelsers antal.”5
Mot bakgrund av Guds skapelser är det inte att undra på att den store kung Benjamin rådde sitt folk att ”alltid hålla i minnet Guds storhet och er egen intighet”.6
Vi är större än vi föreställer oss
Men även om människan är intet, fyller det mig med förundran och djup vördnad att betänka att ”själarna är mycket värdefulla i Guds ögon”.7
Och fastän vi kan se på universums oändlighet och säga: “Vad är människan jämfört med skapelsens härlighet?” sade Gud själv att det var för vår skull han skapade universum! Hans verk och härlighet — ändamålet med detta storslagna universum — är att frälsa och upphöja människan.8 Med andra ord har evighetens ofantliga vidd och den oändliga rymdens och tidens härligheter och mysterier skapats för vanliga dödliga som du och jag. Vår himmelske Fader skapade universum så att vi skulle kunna nå vår potential som hans söner och döttrar.
Det här är människans paradox: Jämfört med Gud är människan intet, ändå betyder vi allt för Gud. Mot bakgrunden av oändlig skapelse ser vi kanske inte ut att vara någonting, men i vårt bröst brinner en gnista av evig eld. Vi har det obegripliga löftet om upphöjelse — världar utan ände — inom räckhåll. Och det är Guds stora önskan att hjälpa oss uppnå det.
Högmodets dårskap
Den store bedragaren vet att ett av hans effektivaste redskap till att leda Guds barn på avvägar är att vädja till ytterligheterna i människans paradox. För somliga vädjar han till deras högmodiga tendenser, blåser upp dem och uppmuntrar dem till att tro på fantasin att de är betydelsefulla och oövervinnliga. Han säger till dem att de har höjt sig över det vanliga och att de på grund av förmåga, födslorätt eller sociala ställning är skilda från allt det vardagliga som omger dem. Han får dem att dra slutsatsen att de därför är undantagna alla andras regler och inte behöver bry sig om andras problem.
Abraham Lincoln sägs ha älskat den här dikten:
Vad har jordeanden för anledning att vara stolt?
Som en hastigt uppdykande meteor, ett snabbt förbifarande moln,
som en blixt, som en brytande våg,
går människan bort från livet till sin vila i graven.9
Kristi lärjungar förstår att jämfört med evigheten är vår tillvaro i den här dödliga sfären endast som ”ett ögonblick” i rum och tid.10 De vet att en människas sanna värde har mycket litet att göra med det som världen högaktar. De vet att också att om man samlade ihop all världens pengar skulle de ändå inte räcka till att köpa en limpa bröd i himlens ekonomi.
Den som får ”ärva Guds rike”11 är den som blir ”som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull”.12 ”Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”13 Sådana lärjungar förstår också ”att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst”.14
Vi är inte bortglömda
Ett annat sätt som Satan bedrar oss på är genom modfälldhet. Han försöker fokusera vår blick på vår egen obetydlighet tills vi börjar betvivla att vi har något värde alls. Han säger att vi är för små för att bli uppmärksammade av någon, att vi har glömts bort — särskilt av Gud.
Låt mig berätta om en personlig upplevelse som kan vara till hjälp för dem som känner sig obetydliga, bortglömda eller ensamma.
För många år sedan gick jag på pilotutbildning i Förenta staternas flygvapen. Jag var långt hemifrån, en ung västtysk soldat, född i Tjeckoslovakien, som hade växt upp i Östtyskland. Jag talade engelska endast med stor svårighet. Jag minns tydligt min resa till baslägret i Texas. Jag satt på ett flygplan bredvid en passagerare som talade med en stark sydstatsaccent. Jag förstod knappt ett enda ord han sade. Jag undrade faktiskt om jag hela tiden fått lära mig fel språk. Jag skrämdes av tanken att jag måste tävla om de åtrådda topplatserna i pilotutbildningen med elever som hade engelska som modersmål.
När jag anlände till flygbasen i den lilla staden Big Spring i Texas, letade jag efter och fann en sista dagars heliga gren som bestod av en handfull underbara medlemmar som hade sina möten i hyrda lokaler på basen. Medlemmarna höll på att bygga ett litet möteshus som skulle tjäna som permanent plats för kyrkan. På den tiden utförde medlemmarna mycket av arbetet på nya byggnader.
Dag efter dag gick jag på pilotutbildning och studerade så flitigt jag kunde och sedan använde jag det mesta av min fritid till att arbeta på det nya möteshuset. Där lärde jag mig att en två tum fyra inte är ett danssteg utan storleken på en planka. Jag lärde mig också den viktiga överlevnadstekniken att missa tummen när jag slog i en spik.
Jag arbetade så mycket på möteshuset att grenspresidenten, som också var en av våra flyginstruktörer, blev orolig och tyckte att jag kanske borde använda mer tid till studier.
Mina vänner och medstudenter deltog också i fritidsaktiviteter, fast jag tror att jag tryggt kan säga att en del av deras aktiviteter inte skulle ha varit i överensstämmelse med vår tids broschyr Vägledning för de unga. För min egen del tyckte jag om att aktivt ta del i den lilla grenen i västra Texas, öva på mina nyvunna snickarfärdigheter och förbättra min engelska i mina ämbeten som lärare i äldstekvorumet och Söndagsskolan.
På den tiden var Big Spring, trots sitt namn, en mycket liten, obetydlig och okänd plats. Och ofta kände jag mig också just sådan: obetydlig, okänd och ganska ensam. Trots det undrade jag aldrig om Herren hade glömt bort mig eller om han någonsin skulle hitta mig där. Jag visste att min himmelske Fader inte brydde sig om var jag bodde, var jag stod i förhållande till de andra i min klass eller vad jag hade för ämbete i kyrkan. Det som var viktigt för honom var att jag gjorde mitt bästa, att mitt hjärtas håg stod till honom och att jag var villig att hjälpa människorna omkring mig. Jag visste att om jag gjorde mitt bästa, skulle allt gå bra.
Och allt gick bra.15
De sista skall bli de första
Herren bryr sig alls inte om var vi tillbringar våra arbetsdagar, i marmorhallar eller i stallbyggnader. Han vet var vi är, hur enkla våra omständigheter än är. På sitt eget sätt och för sina heliga ändamål använder han dem som vänder sitt hjärta till honom.
Gud vet att några av de största som någonsin levat på jorden är de som aldrig förekommer i historiens annaler. De är de välsignade, ödmjuka själar som lever efter Frälsarens föredöme och använder sina livsdagar till att göra gott.16
Två sådana människor, en av mina vänners föräldrar, exemplifierar den principen för mig. Mannen arbetade vid ett stålverk i Utah. På lunchen brukade han ta fram sina skrifter eller en kyrkans tidning för att läsa. När de andra arbetarna såg det hånade de honom och angrep hans tro. När de gjorde det, talade han till dem med vänlighet och tillförsikt. Han lät inte deras brist på aktning göra honom arg eller upprörd.
Många år senare blev en av de mer högröstade kritikerna mycket sjuk. Innan han dog bad han den här ödmjuke mannen att tala på hans begravning, vilket han gjorde.
Den här trofaste medlemmen hade aldrig någon social ställning eller rikedom, men alla som kände honom kände sig djupt påverkade av honom. Han dog i en industriolycka då han stannat för att hjälpa en annan arbetare som fastnat i snön.
Inom ett år gick hans änka igenom en hjärnoperation, som gjorde henne oförmögen att gå. Men folk älskar att vara tillsammans med henne för hon lyssnar. Hon kommer ihåg. Hon bryr sig om dem. Eftersom hon inte kan skriva har hon lärt sig sina barns och barnbarns telefonnummer utantill. Kärleksfullt uppmärksammar hon födelsedagar och årsdagar.
De som besöker henne går därifrån med en bättre känsla inför livet och sig själva. De känner hennes kärlek. De vet att hon bryr sig om dem. Hon klagar aldrig utan använder sina dagar till att välsigna andras liv. En av hennes vänner sade att den här kvinnan var en av de få hon någonsin känt som i sanning exemplifierar Jesu Kristi kärlek och liv.
Det här paret var kanske de första att säga att de inte var betydelsefulla i världen. Men Herren använder en våg, som skiljer sig storligen från världens, för att väga en själs värde. Han känner det här trofasta paret, han älskar dem. Deras gärningar är ett levande vittne om deras starka tro på honom.
Herren bryr sig om dig
Mina kära bröder och systrar, det kanske är så att människan är intet i jämförelse med universums storhet. Ibland kanske vi även känner oss obetydliga, osynliga, ensamma eller bortglömda. Men glöm aldrig att du är viktig för Herren! Om du någonsin tvivlar på det kan du begrunda följande fyra gudomliga principer:
För det första: Gud älskar de ödmjuka och saktmodiga för de är de största i himmelriket.17
För det andra anförtror Herren ”[sitt] evangeliums fullhet … [att] förkunnas av de svaga och ringa till världens ändar”.18 Han har valt ”det som för världen är svagt [att] komma fram och ”bryta ned de starka och mäktiga”19 och ”låta det starka stå där med skam”.20
För det tredje spelar det ingen roll var du bor, hur små dina omständigheter är, hur enkelt ditt arbete är, hur ringa din kunnighet är, hur alldaglig du ser ut, eller hur litet ditt ämbete i kyrkan verkar vara: Du är inte osynlig för din himmelske Fader. Han älskar dig. Han känner ditt ödmjuka hjärta och dina kärleksfulla och goda handlingar. Tillsammans utgör de ett bestående vittnesbörd om din pålitlighet och tro.
För det fjärde och till sist ber jag dig inse att det du ser och upplever nu inte alltid kommer att förbli så. Du kommer inte att känna ensamhet, sorg, smärta och modfälldhet i all evighet. Vi har Guds säkra löfte att han aldrig ska glömma eller överge dem som vänder sitt hjärta till honom.21 Ha hopp och tro på det löftet. Lär dig älska din himmelske Fader och bli hans lärjunge i ord och handling.
Var så säker: Om du håller ut, tror på honom, och trofast fortsätter att hålla buden, ska du en dag få uppleva de löften som gavs till aposteln Paulus: ”Vad ögat inte har sett och örat har inte hört och människohjärtat har inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”22
Bröder och systrar, den mäktigaste varelsen i universum är er andes Fader. Han känner er. Han älskar er med fullkomlig kärlek.
Gud ser dig inte bara som en dödlig varelse på en liten planet som lever en kort tid — han ser dig som sitt barn. Han ser dig som den varelse du kan och är avsedd att bli. Han vill att du ska veta att han bryr sig om dig.
Må vi alltid ha tro och tillförsikt och leva så att vi förstår vårt sanna och eviga värde och våra möjligheter. Må vi vara värdiga de dyrbara välsignelser som vår himmelske Fader har i beredskap åt oss är min bön i hans Sons namn, ja, Jesu Kristi namn, amen.