Ett vittne
Mormons bok lär oss bäst hur bra vi gör det vi ska och hur vi blir bättre på att göra det.
Jag är tacksam över att få tala till er den här sabbaten under en generalkonferens för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Varje medlem i kyrkan har samma heliga uppdrag. Vi tog emot det och lovade att vi skulle uppfylla det när vi döptes. Vi lär av Alma, den store profeten i Mormons bok, att vi lovade Gud att vi skulle vara ”villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv”1.
Det är ett högtidligt uppdrag och ett härligt löfte från Gud. Mitt budskap i dag är avsett att uppmuntra. Mormons bok tydliggör uppdraget för oss och leder oss också uppåt på vägen mot evigt liv.
För det första har vi lovat att visa medkänsla. För det andra har vi lovat att vittna om Gud. Och för det tredje har vi lovat att hålla ut. Mormons bok lär oss bäst hur bra vi gör det vi ska och hur vi blir bättre på att göra det.
Låt oss börja med vår medkänsla. Jag vill påminna om erfarenheter på senare tid. Många av er deltog i en tjänandedag. Tusentals sådana organiserades över hela världen.
Ett råd bestående av era medsyskon bad för att få veta vilket tjänande de skulle planera. De bad Gud att få veta vilka de borde tjäna, hur de skulle tjäna och vilka de skulle inbjuda att delta. De kanske till och med bad om att inte glömma bort spadar eller dricksvatten. Framför allt bad de om att alla som utförde och alla som tog emot tjänandet skulle känna Guds kärlek.
Jag vet att de här bönerna besvarades i åtminstone en församling. Mer än 120 medlemmar ställde upp som frivilliga. I tre timmar förbättrade de området kring en kyrka i vårt samhälle. Det var ett tungt och glatt arbete. Prästerna i kyrkan uttryckte tacksamhet. Alla som arbetade tillsammans den dagen kände enighet och större kärlek. En del sade till och med att de kände glädje när de drog upp ogräs och ansade buskar.
Några ord i Mormons bok hjälpte dem förstå varför de kände sådan glädje. Det var kung Benjamin som sade till sitt folk: ”Förstå att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni … i er Guds tjänst.”2 Och det var Mormon som lärde följande i Mormons bok: ”Kristi rena kärlek består för evigt, och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med honom är allt väl.”3
Herren håller sitt löfte till dig när du håller ditt. När du för hans skull tjänar andra låter han dig känna hans kärlek. Och med tiden blir medkänslan en del av dig. Och när du ständigt tjänar andra bekräftas Mormons löfte i ditt hjärta, då vet du att allt är väl med dig.
På samma sätt som du lovade Gud att visa medkänsla så lovade du att vara hans vittne var du än befinner dig i livet. Återigen vet jag inget bättre än Mormons bok när det gäller att visa hur vi kan hålla det löftet.
Jag blev en gång inbjuden att tala på en examenshögtid vid ett universitet. Rektorn ville egentligen bjuda in president Gordon B. Hinckley, men fick veta att han inte var ledig. Så det blev jag som fick inbjudan. Jag var den yngste medlemmen i de tolv apostlarnas kvorum.
Den som inbjöd mig att tala blev orolig när hon fick veta mer om mina skyldigheter som apostel. Hon ringde mig och sade att hon nu förstod att det var min plikt att vittna om Jesus Kristus.
I mycket bestämda ordalag sade hon att jag inte fick göra det när jag talade där. Hon förklarade att universitetet respekterade människor med alla slags trosuppfattningar, vilket inbegrep dem som förnekade Guds existens. Hon upprepade: ”Du får inte uppfylla din plikt här.”
Jag lade på telefonluren med en allvarlig fråga i mitt sinne. Skulle jag säga till universitetet att jag inte kunde hålla det tal som vi kommit överens om? Det var bara två veckor innan examen. Min närvaro där hade utannonserats. Vilken effekt skulle det få på kyrkans goda namn om jag inte höll fast vid överenskommelsen?
Jag bad för att få veta vad Gud ville jag skulle göra. Svaret kom på ett överraskande sätt. Jag insåg att Nephis, Abinadis, Almas, Amuleks och Mosiahs söners exempel hade påverkat mig som person. De var modiga vittnen om Jesus Kristus mitt i dödlig fara.
Så det enda jag kunde göra var att förbereda mig. Jag försökte lära mig allt jag kunde om universitetet. När dagen för talet närmade sig blev jag allt oroligare och mina böner allt mer intensiva.
Som ett mirakel likt delningen av Röda havet fann jag en nyhetsartikel. Universitetet hade hedrats för att de gjort det som kyrkan har lärt sig att göra i vårt humanitära arbete runt om i världen. Så i mitt tal beskrev jag vad vi och de hade gjort för att hjälpa nödlidande. Jag sade att jag visste att Jesus Kristus var källan till välsignelserna som hade nått dem som vi och de hade betjänat.
Efter mötet reste sig åhörarna upp och applåderade, det var jag inte van vid. Jag var förundrad men fortfarande lite orolig. Jag mindes vad som hade hänt Abinadi. Bara Alma hade accepterat hans vittnesbörd. Men den kvällen, vid en stor galamiddag, hörde jag universitetets rektor säga att han hört Guds ord i det jag sade.
Det är sällan jag har fått vara med om en sådan mirakulös räddning som vittne om Kristus. Men Mormons boks inverkan på din karaktär, förmåga och mod att vittna om Gud är ett faktum. Läran och de modiga exemplen i denna bok lyfter, vägleder och inger mod.
Varje missionär som förkunnar Jesu Kristi namn och evangelium blir välsignad av att dagligen mätta sig med Mormons boks ord. Föräldrar som kämpar med att skapa ett vittnesbörd om Frälsaren i ett barns hjärta får hjälp när de söker efter sätt att föra in Mormons boks ord och anda i hemmet och i familjen. Så har det varit för oss.
Jag kan se undret ske vid varje sakramentsmöte och i de kyrkans klasser jag besöker. Talare och lärare visar kärlek och mogen kunskap om skrifterna, särskilt Mormons bok. Och personliga vittnesbörd kommer förvisso från djupet av deras hjärtan. De undervisar med allt större övertygelse och vittnar med kraft.
Jag ser också tydligt att vi blir allt bättre på den tredje delen av det löfte vi alla gav vid dopet. Vi slöt förbund att hålla ut, att hålla Guds bud så länge vi lever.
Jag besökte en gammal vän på sjukhuset som hade diagnostiserats med obotlig cancer. Jag tog med mig mina två unga döttrar. Jag väntade mig inte att hon skulle känna igen dem. Hennes egen familj hade samlats och stod omkring sängen när vi kom in.
Hon såg upp och log. Jag ska alltid minnas hennes blick när hon såg att vi hade tagit med oss våra döttrar. Hon vinkade åt dem att komma närmare henne på sängen. Hon satte sig upp, höll om dem och presenterade dem för sin familj. Hon berättade hur fantastiska dessa två små flickor var. Det var som om hon presenterade prinsessor för ett kungligt hov.
Jag väntade mig att vårt besök snabbt skulle ta slut. Hon är säkert trött, tänkte jag. Men när jag såg på henne var det som om åren smälte bort. Hon strålade och var uppenbarligen fylld av kärlek till oss alla.
Hon tycktes njuta av ögonblicket, som om tiden hade stannat. Hon hade tillbringat större delen av sitt liv med att ta hand om Herrens barn. Hon visste genom Mormons bok att den uppståndne Frälsaren hade tagit små barn, ett efter ett, välsignat dem och gråtit av glädje.4 Hon hade själv upplevt denna glädje tillräckligt länge för att kunna hålla ut i hans kärleksgärning till slutet.
Jag såg samma underverk hos en man som hade utfört så mycket trofast tjänande att man kunde ha trott att han gjort tillräckligt för att få vila.
Jag visste att han genomgått långvariga och smärtsatta behandlingar för en sjukdom men att läkarna nu hade berättat för honom att den var obotlig. De erbjöd varken behandling eller hopp.
Hans hustru tog mig till hans sovrum i deras hem. Där låg han, på rygg ovanpå en omsorgsfullt bäddad säng. Han hade nystruken vit skjorta, slips och nya skor.
Han såg förvåningen i mina ögon, skrattade lågmält och förklarade: ”När du har gett mig välsignelsen vill jag vara beredd på att ta min säng och gå för att sätta igång och arbeta.” Som det visade sig var han beredd för intervjun han snart skulle ha med Mästaren, som han så trofast hade arbetat för.
Han var ett exempel på de fullständigt omvända sista dagars heliga som jag ofta möter sedan de tjänat hängivet i ett helt liv. De kämpar vidare.
President Marion G. Romney beskrev det så här: ”Hos den som är fullständigt omvänd har en önskan efter sådant som strider mot Jesu Kristi evangelium i själva verket slocknat. Och den har ersatts med en kärlek till Gud, med en bestämd och fast beslutsamhet att hålla hans bud.”5
Det är denna fasta beslutsamhet jag allt oftare återfinner hos Jesu Kristi erfarna lärjungar. Som systern som hälsade på mina döttrar och mannen i de nya skorna som var redo att gå upp och marschera för Herren: de följer Frälsarens befallning till slutet. Ni har alla bevittnat det.
Ni kan bevittna det igen om ni återvänder till Mormons bok. Jag känner fortfarande beundran i mitt hjärta när jag läser dessa ord från en åldrande och beslutsam Herrens tjänare: ”Ty just nu skälver hela min kropp storligen medan jag försöker tala till er. Men Herren Gud stöder mig och har tillåtit mig att tala till er.”6
Ni kan fatta mod liksom jag gjorde av exemplet på uthållighet som gavs oss av Moroni. Han var ensam i sitt tjänande. Han visste att slutet var nära för honom. Men lyssna på vad han skriver till människor som ännu inte hade fötts och ättlingarna till hans dödliga fiender: ”Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom och avstå från all ogudaktighet. Och om ni avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då är hans nåd tillräcklig för er så att ni genom hans nåd kan bli fullkomliga i Kristus.”7
Moroni gav detta som ett sista vittnesbörd om sitt liv och sin verksamhet. Han manade till kärlek, som alla andra profeter i Mormons bok. Han bifogade sitt vittnesbörd om Frälsaren när döden närmade sig. Han var ett sant omvänt Guds barn, liksom vi kan bli: fylld med kärlek, trofast och orädd som vittne om Frälsaren och hans evangelium, och fast besluten att hålla ut till änden.
Moroni lärde oss vad detta kräver av oss. Han sade att första steget mot fullständig omvändelse är tro. Att under bön studera Mormons bok bygger upp tro på Gud Fadern, hans älskade Son och hans evangelium. Den bygger upp din tro på Guds profeter, forntida och nutida.
Den kan föra dig närmare Gud än någon annan bok. Den kan förändra ditt liv till det bättre. Jag uppmanar dig att göra det som en missionärskamrat till mig gjorde. Han rymde hemifrån som tonåring, och någon hade placerat Mormons bok i en låda som han bar med sig i sitt sökande efter mer lycka.
Åren gick. Han flyttade från plats till plats runt om i världen. Han var ensam och olycklig en dag, när han såg lådan. Lådan var fylld med sådant som han burit med sig. Längst ner i lådan fann han Mormons bok. Han läste löftet i den och prövade det. Han visste att den var sann. Det vittnesbördet förändrade hans liv. Han fann lycka bortom sina käraste drömmar.
Din Mormons bok kanske ligger dold under allt du samlat på dig under din resa. Jag vädjar till dig att dricka djupt och ofta från dess sidor. I den finns fullheten av Jesu Kristi evangelium, vilket är enda vägen hem till Gud.
Jag ger er mitt fasta vittnesbörd om att Gud lever och besvarar era böner. Jesus Kristus är världens Frälsare. Mormons bok är ett sant och säkert vittne om att han lever och att han är vår uppståndne och levande Frälsare.
Mormons bok är ett dyrbart vittne. Jag bär mitt vittnesbörd för er i Jesu Kristi heliga namn, amen.