Ungdomar
Omsluten av hans kärleks armar
Min relation till min jordiske far hade sina brister men min himmelske Fader var med mig.
När jag var sex år skildes mina föräldrar. Jag fortsatte bo hos mamma men pappa var ändå en del av mitt liv efter separationen. Jag bodde hos honom på helgerna och en dag mitt i veckan.
Trots sina försök att vara en bra pappa svek han mitt förtroende på ett mycket allvarligt sätt när jag var sju år. Den situationen var början till ett växande avstånd mellan oss. När han ringde undvek jag att svara. När jag blev äldre krävde jag att få välja när jag skulle besöka pappa i stället för att tvingas vara där på de tider som hade bestämts.
När jag gick på high school blev besöken allt färre. Jag träffade honom bara två eller tre gånger i månaden. När jag gick på college ringde vi mer och mer sällan. Till slut pratade jag bara med honom en gång per termin. Min relation till pappa hade blivit mer som en formalitet än ett äkta band mellan en förälder och ett barn.
Under mitt andra år på college bestämde jag mig för att prata med honom om det som hade hänt när jag var liten, vilket jag ansåg hade skadat vår relation för så många år sedan. Jag hoppades på att få en avslutning, på förlåtelse och på en chans att börja om. Jag mejlade honom om mina tankar och väntade på ett svar.
En tid senare fick jag ett e-postmeddelande från honom. Innan jag läste pappas svar bad jag en bön till min himmelske Fader och bad att hans ande skulle vara med mig när jag läste mejlet. Det var ett så viktigt ögonblick i mitt liv — jag skulle få se vad min pappa hade att säga och vilken riktning vår relation skulle ta. Jag var rädd och kände mig mycket ensam.
Jag var verkligen ensam där jag satt på mitt rum med datorn. Jag behövde stöd. Jag fortsatte att be till min himmelske Fader och kände hans ande. Till slut hade jag fått modet att läsa.
Pappa svarade med ett mycket kort meddelande där han skrev att han inte mindes något av det jag nämnde och att det inte var ett bra läge för honom nu att samtala om vårt förflutna.
Sättet han avfärdade något som var så viktigt för mig och det faktum att han inte tycktes vilja försonas sårade mig oerhört. Jag kände mig övergiven av min far och sörjde över det problematiska förhållandet som vi hade haft i över ett årtionde.
Medan jag satt i min stol och grät kände jag Anden omge mig. Jag hade aldrig tidigare känt min himmelske Faders närhet så starkt. Jag kände mig bokstavligt talat ”omsluten av hans kärleks armar” (2 Nephi 1:15). Jag kände mig tröstad och älskad där jag satt och grät.
Min relation till min jordiske far kanske hade sina brister men min himmelske Fader var med mig. Hans närvaro i mitt liv är stark. Jagvet att han älskar mig, bryr sig om mig och alltid vill ha en relation till mig. Jag vet att han är min Fader. Och han går ingenstans.
Illustration Paul Mann