2012
Har jag gjort något gott på vår jord i dag?
Mars 2012


Har jag gjort något gott på vår jord i dag?

Upplevelser i president Thomas S. Monsons liv

Jag verkade tillsammans med min make, då president för Englandmissionen London Syd, när telefonen ringde den 18 juni 2008. Det var president Thomas S. Monson. Han inledde samtalet på sitt sedvanliga vänliga sätt, något som kännetecknat hans verksamhet: ”Hur är det med missionen? Hur är det med er familj? Hur är det med gamla goda England?” Han gjorde ett litet uppehåll och sade sedan: ”Jag har pratat med Frances, jag har bett om det, och jag skulle vilja att du skrev min biografi.”

Det behöver knappast sägas jag kände mig hedrad och genast blev överväldigad. Han föreslog sedan att om jag började morgonen därpå så skulle jag ha hunnit till hälften när vi åkte hem. Vi hade ett år kvar av vår tre år långa mission.

President Monson lär: ”Den Herren kallar, den dugliggör Herren.”1 Jag har lärt mig uppskatta det löftet.

Hur skriver man om en profets liv? Man börjar inte vid tangentbordet utan på knäna.

Jag insåg tidigt att detta inte skulle vara en typisk biografi med datum, tider, platser och reseskildringar. Det var berättelsen om en man som förberetts innan världen fanns och som kallats av Gud att leda oss i dessa sista dagar.”2 Ödmjukande är det bästa sättet att beskriva det hela. Skrämmande, utmanande och överväldigande kommer tätt efter.

Herren har sagt: ”Antingen genom min egen röst eller genom mina tjänares röst, ty det är detsamma (L&F 1:38). Jag började med att inrikta mig på de gånger vi har hört Herren tala genom sin profet sedan Thomas S. Monsons kall till det heliga apostlaskapet 1963. Jag tillbringade flera månader med att läsa de hundratals budskap som president Monson har gett vid oräkneliga tillfällen. Jag läste biografier om alla kyrkans presidenter och om många framträdande religiösa ledare. Jag studerade kyrkans begynnelse i Skottland, Sverige och England, varifrån president Monsons förfäder kommer; den stora depressionen som hade så stor inverkan på hans ungdomsår samt andra världskriget och dess efterdyningar med ett splittrat Tyskland. (President Monson tillbringade 20 år med att ha översyn över det området.) Jag läste hans självbiografi som skrevs 1985 bara för hans familj och senare dagboken som han förde i 47 år. Jag intervjuade ledare i kyrkan som arbetat med honom i många delar av världen och medlemmar som påverkats stort av hans tjänande. Jag anlitade en kär vän och historiker, Tricia H. Stoker, för att hjälpa mig med efterforskningar. Hon har verkat i skrivkommittén för flera av böckerna Kyrkans presidenters lärdomar och visste hur man forskar i en profets liv.

Jag intervjuade president Monson varje månad i videokonferenser från England och sedan, när jag hade kommit hem till Utah, personligen medan jag arbetade i hans kontor i fjorton månader. Varje gång kunde jag känna hans värme, som om vi satt och pratade vid köksbordet. Han berättade om sin barndom och om sin familj, om sin kallelse av president David O. McKay (1873–1970) och om inflytandet av sådana mentorer som president J. Reuben Clark Jr (1871–1961), president Harold B. Lee (1899–1973) och äldste Mark E. Petersen (1900–1984), bara för att nämna några få.

Han lärde sig om kristuslikt leverne hemma, där kärlek — Kristi rena kärlek — medkännande och en önskan att upplyfta och välsigna andra var normen, och där de följde skrifternas lärdomar, även om hans föräldrar inte läste för honom ur dem.

Hans inriktning på att tjäna den enskilde går tillbaka till barndomen i västra delen av Salt Lake City, ”mellan järnvägsspåren” som han brukar kalla det, på botten av den stora depressionen. Hans grannar och vänner hade ytterst lite av materiella ägodelar, men de hade varandra och det räckte. Många närstående, bland annat några av hans favoritfar- och morbröder, var inte medlemmar i kyrkan. Religiös tillhörighet spelade ingen roll; han lärde sig älska människor för dem de var. Hans föräldrar öppnade hjärtat för alla. President Monson har aldrig frångått den grunden.

Han är en ovanlig man som vördar alla han möter och som är intresserad av deras liv, bekymmer och svårigheter. Han behandlar en besökande dignitär från ett annat land med samma uppmärksamhet som mannen som polerar hans skrivbord på kvällarna. Något som är ett tydligt mått på hans storhet är att han kan relatera till vem som helst, och han känner att han kan lära sig något av varje person han träffar.

Om, som president Monson säger, en organisation är dess ledares förlängda arm,3 så är det vår uppgift att ha en önskan att upplyfta, uppmuntra, engagera, omfatta och rädda andra, en efter en. Ett sådant levnadssätt speglar Frälsarens exempel, ”han som gick omkring och gjorde gott … ty Gud var med honom” (Apg. 10:38).

President Monson har länge uppmanat oss att vara mer som Frälsaren. När jag intervjuade president Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, bekräftade han det som jag redan hade förstått. President Monson, sade han, ”är mer kristuslik än någon av oss andra”.4

I över femtio år har president Monson gett nödlidande sina egna kläder. Han har suttit vid sängen hos sjuka och gamla. Han har gett oräkneliga välsignelser till människor på sjukhus och i deras hem. Han har vänt bilen för att göra ett snabbt besök hos en vän och ilat från möten för att tala vid någon annans begravning. (Om man frågar honom hur många han har på sin lista över vänner, säger han: ”Minst 14 miljoner.”) Han går fram till någon som sitter i rullstol som har svårt att komma till honom, han gör ”high five” med en grupp tonåringar och vickar på öronen åt diakonerna på raden längst fram. Han visar stor vördnad för dem som han beskriver som ”osedda och obemärkta”.

Enkelt sagt gör president Monson det som de flesta bara tänker att de ska göra.

Hans budskap är fyllda av sanna skildringar (han kallar dem aldrig ”berättelser”) som undervisar om evangelieprinciper. Han förklarar: ”Det vi gör för att visa att vi verkligen älskar Gud och vår nästa som oss själva är sällan sådant som tilldrar sig världens uppmärksamhet eller beundran. Vanligtvis visar vi vår kärlek genom vårt dagliga umgänge med varandra.”5

I all sin verksamhet runtom i världen var kanske de mest gripande upplevelserna de år då han hade översyn över kyrkan bakom järnridån. När min make och jag var klara med vår mission 2009, åkte vi till Tyskland för att gå där president Monson hade gått, prata med medlemmarna han älskade så, och känna inflytandet av hans år av tjänande. Det vi fann var hängivna prästadömsbärare som grät när de pratade om hans regelbundna besök, hans kärlek till Jesus Kristus och hans uppmuntran och omsorg. Vi stod i den numera övergivna, förfallna fabriksbyggnaden i Görlitz där president Monson hade stått vid en talarstol 1968 och lovat de tärda östtyska medlemmarna i kyrkan alla välsignelser som Herren har till sina barn — om de var trofasta. Den dagen sjöng de med stor känsla: ”Möta sorger dig på vägen, tröttna ej! … Jesus aldrig från oss viker, tröttna ej.”6 Han hade kommit till medlemmarnas undsättning under ledning av första presidentskapet. Två årtionden senare, medan Berlinmuren fortfarande var intakt, hade de heliga i Östtyskland stavar, möteshus, patriarker, missionärer och ett tempel. Och sedan föll muren, och de heliga återförenades som familjer och som land.

President Monson säger ofta: ”Det finns inga tillfälligheter” när han påpekar att hans upplevelser i livet har lärt honom att alltid titta efter Herrens hand.7

En av Östtysklands framstående ledare var Henry Burkhardt. Han hade ett nära samarbete med och var tillsammans med president Monson under de två årtionden när landet genomgick stora förändringar. Broder Burkhardt var en man som tjänade mycket trofast och med stora risker för sin säkerhet alla dessa år bakom järnridån som kyrkans representant inför regeringen. Han verkade bland annat som ledare i kyrkan och som president för templet i Freiberg.

Jag frågade honom vad som för honom var det mest framträdande ögonblicket i president Monsons verksamhet. Jag förväntade mig att han skulle säga mötet i Görlitz, invigningen av landet 1975, organiserandet av den första staven, invigningen av templet i Freiberg eller mötet med Herr Honecker, Östtysklands främste kommunistledare, när president Monson bad om tillåtelse för missionärer att komma till landet och för andra missionärer att lämna landet och verka i andra länder. Med tanke på militärstyrkorna som patrullerade på muren var frågan nästan skrattretande, men Herr Honecker svarade: ”Vi har iakttagit dig under alla dessa år och vi litar på dig. Ni får tillåtelse.” Vilka av dessa händelser skulle broder Burkhardt välja?

Tårar började rinna nerför kinderna när han svarade: ”Det var den 2 december 1979.” Jag kunde inte komma på något viktigt som hade hänt det datumet. ”Berätta om det”, sade jag.

”Det var den dagen president Monson kom till Östtyskland för att ge min hustru Inge en välsignelse.” President Monson hade en hel helg utan några uppdrag så han flög från USA till Tyskland bara för detta. Syster Burkhardt hade legat på sjukhus i nio veckor med komplikationer efter en operation, och hennes tillstånd blev allt värre. President Monson skrev i sin dagbok: ”Vi förenade vår tro och våra böner för att ge henne en välsignelse.”8 Han hade åkt hundratals mil under sin enda lediga tid på flera månader — till undsättning.

”Låt oss ställa oss frågan”, sade han: ”’Har jag gjort något gott på vår jord idag?’ Har jag tröstat den som fällt en tår?’ Vilken formel för lycka! Vilket recept på förnöjsamhet, på inre frid … Det finns hjärtan att glädja. Det finns vänliga ord att säga. Det finns gåvor att ge. Det finns gärningar att göra. Det finns själar att rädda.”9

Sådan är president Monsons verksamhet. Han sträcker sig alltid ut mot de trötta, de ensamma, de svaga. Som äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum säger: ”Herren var tvungen att göra Thomas Monson stor på grund av storleken på hans hjärta.”10

När profeten invigde templet i Curitiba i Brasilien den 1 juni 2008, bad han en pojke komma upp och hjälpa honom under hörnstensceremonin. En fotograf föreslog att någon skulle ta av pojkens mössa för ett fotografi. Pojken hade inget hår och genomgick uppenbarligen en cancerbehandling. President Monson lade kärleksfullt armen om honom och hjälpte honom smeta murbruk på väggen. En av dem som åtföljde presidenten påpekade att det var dags att gå tillbaka in i templet för att avsluta invigningen i tid. President Monson skakade på huvudet. ”Nej”, sade han, ”jag vill be en till komma fram.” Han tittade ut över folkmassan och fick syn på en kvinna långt bak. När deras ögon möttes vinkade han till henne att komma fram. Han lade armen om henne och ledde henne kärleksfullt fram till väggen för att avsluta beseglingen av hörnstenen.

Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum, som hade varit på invigningen, frågade president Monson dagen därpå hur han visste att kvinnan var pojkens mor.

”Jag visste det inte”, svarade han, ”men Herren gjorde det.”

Det dröjde inte många månader förrän pojken dog. Äldste Nelson säger: ”Du kanske kan föreställa dig vad [upplevelsen vid invigningen] betydde för modern i den familjen. Det är Herrens sätt att säga: ’Jag känner dig, jag bryr mig om dig och jag vill hjälpa dig.’ Det är en sådan man vi har i denna Guds profet.”11

I en tid när sms och e-postmeddelanden har ersatt personligt umgänge påminner president Monson oss hela tiden om att sträcka oss ut mot varandra. Han gav följande budskap med en medlems ord som skrev ett brev till honom: ”Människors böner [besvaras] nästan alltid … genom andras handlingar.”12 Han påminner ofta om Herrens råd: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88). President Monson uppskattar att det ofta är vi som är dessa änglar för varandra. Alma befallde de heliga vid Mormons vatten att ”bära varandras bördor så att de kan bli lätta” (Mosiah 18:8). President Monson uppmanar oss att hålla det förbundet.

Jag har haft förmånen av att han har burit up mina bördor. Det kom en tid när han kunde se att tyngden av ansvaret för biografin tryckte ner mig. Han bjöd in mig på sitt kontor och sade med mild och vänlig röst: ”Hur kan jag vara till hjälp?”

Jag kunde inte motstå erbjudandet utan öste ur mig mina känslor av otillräcklighet, uppgiftens skrämmande natur och mängden av material att hämta in, organisera och sammanställa. Jag ville så gärna att det skulle bli rätt — för hans skull. Vårt samtal var en av mina dyrbaraste jordiska upplevelser. Det kändes som jag var vid dammen i Betesda och Frälsaren hade lyft upp skynket och sträckt sig ner för att upplyfta mig. President Monson vet vad försoningens frälsande kraft innebär och ser det som en förmån att sändas av Herren för att upplyfta någon.

”Sträck dig ut för att rädda gamla, änkor, sjuka, handikappade, mindre aktiva”, har han sagt, och sedan har han visat vägen. ”Sträck ut en hjälpande hand mot dem och ett hjärta som har medlidande.”13

Hans aktning och intresse för andra är ett mått på hans vittnesbörd om Frälsaren Jesus Kristus: ”Genom att lära av honom, genom att tro på honom, genom att följa honom får vi förmåga att bli lika honom. Ansiktsuttrycket kan förändras, hjärtat kan uppmjukas, steget kan påskyndas och framtiden ljusna. Livet blir sådant det borde vara.”14

Slutnoter

  1. President Thomas S. Monson, ”Plikten kallar”, Nordstjärnan, juli 1996, s. 46.

  2. Se ”We Thank Thee, O God, for a Prophet”, Hymns, nr 19.

  3. Se Kellene Ricks, ”BYU Leader Begins ’Lord’s Errand’”, Church News, 4 nov. 1989, s. 3.

  4. Boyd K. Packer, i To the Rescue (2010) av Heidi S. Swinton, s. 1.

  5. Thomas S. Monson, ”To Love as Jesus Loves”, Instructor, sept. 1965, s. 349.

  6. ”Möta sorger dig på vägen”, Sånger (1956), nr 102; jfr också Thomas S. Monson, ”Tålamod — En himmelsk dygd”, Liahona, sep. 2002, s. 7.

  7. Thomas S. Monson, i To the Rescue, s. 60.

  8. Thomas S. Monson, i To the Rescue, s. 1.

  9. Se Thomas S. Monson, ”Nu är tiden”, Liahona, jan. 2002, s. 69.

  10. Richard G. Scott, i To the Rescue, s. 162.

  11. Se To the Rescue, s. 521.

  12. I president Thomas S. Monson, ”Var en förebild”, Nordstjärnan, jan. 1997, s. 43.

  13. Thomas S. Monson, utsändning av konferens i Salt Lake City södra stav, 18 okt. 2009, opublicerad.

  14. Thomas S. Monson, ”Mästarens väg”, Liahona, jan. 2003, s. 4.

Till vänster: President Monson — då äldste Monson — på trappan till kyrkans administrativa byggnad 1967. Ovan, uppifrån: I sitt kontor 2011; tillsammans med äldste M. Russell Ballard vid första spadtagsceremonin för Joseph F. Smith Building vid Brigham Young-universitetet 2002; vid invigningen av templet i Laie på Hawaii 2010; tillsammans med sin hustru Frances efter generalkonferensen i april 2008.

Överst: Ett porträtt av president Monson från 1960-talet. Ovan: Tillsammans med medlemmar och missionärer i Tyskland. Nedan, till vänster: Som biskop för Sjätte–Sjunde församlingen tillsammans med sina rådgivare; pratar med pojkscouter; besöker Tongamissionen 1965.

Till höger: President och syster Monson vid invigningen av templet i Nauvoo i Illinois 2002; president Monson talar under generalkonferensen i april 2008 när han inröstades som kyrkans president; vid hörnstensceremonin av Oquirrh Mountain-templet i Utah 2009; tillsammans med en gammal vän i Ontario, Kanada i juni 2011.

Till vänster: Foto med tillstånd av LDS Church Archives; till höger: foto Tom Smart, Stuart Johnson och Gerry Avant, med tillstånd av Deseret News; fotografi från generalkonferensen, Craig Dimond

Foto med tillstånd av president Monson

Från vänster: foto Craig Dimond, Leslie Nilsson, Matthew Reier och Gerry Avant

Skriv ut