Jag lade inte märke till dem

Shelli Proffitt Howells, Kalifornien, USA

När jag läste i Mormons bok nyligen stötte jag på följande tillrättavisning: ”Varför … låter [ni] de hungriga och de behövande och de nakna och de sjuka och de lidande gå förbi er utan att ni lägger märke till dem?” (Mormon 8:39)

I stället för att känna friden och trösten som jag vanligtvis finner i skrifterna, överväldigades jag av en kvardröjande ledsamhet. Jag hade länge varit medveten om att jag inte var någon särskilt uppmärksam person. Jag hade tillåtit mig bli så engagerad i mitt eget liv, mina ämbeten och min familj att jag inte lade märke till de prövningar som andra hade.

Jag visste att jag inte gjorde allt jag kunde för ”att bära [andras] bördor så att de [kunde] bli lätta, … att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:8–9). Jag ville ändra på mig. Jag ville blir bättre på det. Jag visste bara inte hur. Jag bad Herren hjälpa mig.

Svaret kom på ett oväntat och ovälkommet sätt när jag ådrog mig en kronisk sjukdom. Det tog långsamt bort all min orosmättade upptagenhet. Allteftersom sjukdomen fortskred var jag tvungen att ge upp alla mina aktiviteter utanför hemmet, mina ämbeten och min närvaro i kyrkan. Jag är bunden vid hemmet, jag är ensam och jag känner mig osedd.

Jag ber att Herren ska bota mig en dag. När han gör det lovar jag att jag aldrig ska bli så blind igen. När jag kommer till kyrkan ska jag se efter vem som sitter ensam och vem som inte är där den dagen. Jag ska ta mig tid varje vecka att övervinna min blyghet och besöka någon som är sjuk eller olycklig eller som behöver en vän. Jag ska älska mina bröder och systrar varje dag — inte bara på söndagarna eller under kyrkans aktiviteter.

Jag ska komma ihåg och, hoppas jag, vara värdig att ta emot Herrens gillande: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40).

Jag bad Herren hjälpa mig att bli en bättre person. Svaret kom på ett oväntat och ovälkommet sätt.