Tills vi möts igen
Gå vidare och gå framåt
Jag bad om att få veta hur jag skulle hela ett brustet hjärta. Så småningom insåg jag att ett annat slags brustet hjärtat var svaret.
Jag hade just gått igenom en hjärtesorg efter att ha dejtat någon och tillbringade mycket av min tid hos min syster. Och vi tillbringade en stor del av tiden med att äta skräpmat, titta på teve och sova. En gång när jag vaknade från en tupplur sade jag: ”Jag tror inte att vi är särskilt bra för varandra.” Vi skrattade, men den kvällen tackade jag min himmelske Fader för att jag insett att jag använde min syster som snuttefilt. Jag bad om större förståelse för att veta vad jag kunde göra för att gå vidare med livet. Under de följande månaderna besvarades den bönen allteftersom jag lärde mig förstå ett begrepp åt gången.
Dagen därpå när jag var på hjälpföreningsmötet lade jag märke till ett skriftställe: ”Andra kommer han att lugna och invagga i köttslig ro så att de säger: Allt är väl i Sion, ja, Sion blomstrar, allt är väl … Därför: Ve den som är förnöjd i Sion!” (2 Nephi 28:21, 24). Jag hade alltid tänkt att de här verserna handlade om stolta personer som bara dyrkade Herren mekaniskt. Jag hade aldrig tänkt på mig själv som förnöjd i Sion för att jag tillbringade så mycket tid med min syster. Men jag började inse att jag i stället för att söka helbrägdagörelse hade sökt tröst. Jag bestämde mig för att anstränga mig mer för att ta mig ur min bekvämlighetszon.
Det beslutet hjälpte, men när jag tog mig ur min bekvämlighetszon blev jag mer medveten om mina svagheter, vilket ledde till att jag blev mer självkritisk. När jag berättade om de här känslorna för en vän, sade han: ”Visst är det härligt att vi kan förlåta oss själva!” Hans ord hjälpte mig få en önskan att förlåta mig själv för mina svagheter — utan att bli självbelåten som de som är ”förnöjda i Sion”.
En dag berördes jag av Mormon 2:13–14: ”Deras sorg förde dem inte till omvändelse på grund av Guds godhet, utan det var snarare de fördömdas sorg över att Herren inte alltid ville låta dem finna glädje i synd. Och de kom inte till Jesus med förkrossat hjärta och botfärdig ande.” Jag insåg att mina känslor av misslyckande hindrade min personliga tillväxt och jag började fundera över vad verklig sorg innebar. Det var i Söndagsskolan jag fann svaret.
Vår lärare ritade en linje på tavlan och skrev ”Vara för hård mot sig själv” vid enda änden och ”Ät, drick och var glad” vid den andra. Vi samtalade om hur man undviker båda ytterligheterna. Jag undrade vilka ord som skulle stå på mitten av linjen, och Anden vägledde mina tankar till orden ”ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande”. Det verkade för mig som om lösningen på tendensen att vara för hård mot sig själv kan beskrivas som en botfärdig ande — att man vill omvända sig, ta emot Herrens hjälp och vara tacksam för hans barmhärtighet. Botemedlet mot att vara förnöjd i Sion kan kallas ett förkrossat hjärta — att man på rätta grunder motiveras att ändra på sig och bli helad.
Frälsaren lärde: ”Som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Nephi 9:20). Jag är tacksam över att veta att när jag söker Herrens hjälp med att undvika att bli förnöjd i Sion och att undvika att döma mig själv för hårt, ger jag ett godtagbart offer till honom — ett offer som hjälper mig att gå vidare med livet.
Fotoillustration Christina Smith