Sann glädje
Vem kunde jag berätta om evangeliet för? Jag hade precis rätt person i åtanke.
Och om det vore så att ni … förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!” (L&F 18:15).
När min biskop läste den här versen spratt det till i hjärtat. Jag kunde se mig själv på dopgudstjänsten där någon skulle döpas som jag hade introducerat evangeliet för. Min vän skulle vara så lycklig, och alla skulle veta att min vän döptes tack vare mig. Jag skulle vara så glad.
Jag kom genast att tänka på min vän Angela. Hon var min bästa vän, och hon behövde evangeliet. Jag var övertygad om att om hon lyssnade på evangeliet och fick veta att hon var en Guds dotter skulle hon få svar på sina frågor och känna sig uppbyggd.
Dagen därpå frågade jag: ”Du Angela, min kyrka ska ha en grillfest på lördag. Vill du följa med dit?”
”Javisst”, svarade hon, det låter kul.”
Hon kom dit, och under flera månader efter det fortsatte jag att bjuda med henne till alla aktiviteter i kyrkan som jag kunde komma på. Efter varje aktivitet frågade jag henne: ”Så var tyckte du, Ang?” Det ledde till samtal om eviga principer. Jag var glad. Vilken dag som helst nu skulle jag få skörda välsignelserna som min himmelske Fader hade utlovat.
En vinterkväll precis före jul bestämde Angela och jag oss för att ta en promenad runt templet i Washington D.C. Den Helige Anden omslöt oss medan vi promenerade och jag visste att hon kunde känna något.
”Så hur känns det?” frågade jag.
”Jag känner att jag vill döpas … Vänta”, sade hon när hon såg hur glad jag blev. ”Jag kan inte döpas nu, och jag kan inte låta missionärerna komma och besöka mig. Mina föräldrar skulle aldrig tillåta det. Men kan du lära mig allt som du vet?”
Jag kände mig lite överrumplad, men svarade: ”Ja, jag ska försöka lära dig allt jag vet.”
Senare på kvällen tänkte jag på löftet jag hade gett. Allt jag vet? Men tänk om jag inte vet tilltäckligt? Var mitt vittnesbörd tillräckligt starkt?” Visste jag verkligen att evangeliet är sant?
Jag bestämde att jag skulle börja varje dag med att lära mig allt jag kunde om evangeliet, för att få ett riktigt vittnesbörd om att det var sant.
Med stor iver började jag läsa skrifterna varje kväll. Mina böner blev innerligare när jag vädjade både för att Angela och jag skulle få veta att evangeliet är sant.
Resultaten visade sig lite åt gången. I våra samtal leddes jag ibland av Anden att säga sådant som jag inte hade tänkt på förrän just då. Mitt vittnesbörd blev starkare när jag bar det. Skrifterna blev verkliga för mig.
Mina föräldrar fanns där för att hjälpa mig. De var en bra resurs och jag lärde mig att älska och uppskatta dem mer.
Fem år senare är Angela fortfarande inte medlem i kyrkan. Om jag skulle döma mig efter mina förväntningar från årskurs åtta så misslyckades jag. Jag fick inte sitta på en dopgudstjänst och känna ”glädjen” av allas beröm som den som hade fört min vän till evangeliet. Men mina förväntningar har förändrats. Jag har fört min egen själ närmare Gud. Även om Angela aldrig blir medlem i kyrkan var studierna och undervisningen inte förgäves. Hon lärde sig mer om evangeliet, och genom att berätta om det för henne omvändes jag själv. Och det hjälpte mig att bli bättre på att berätta om det för andra.
Glädjen som utlovas i Läran och förbunden har inte med världsligt beröm att göra. Min glädje är stor därför att jag känner min Frälsare bättre och har fått ett starkt vittnesbörd om hans evangelium.
Illustration Julie Rogers