Jag ville inte gå ut som missionär
Neville Smeda, Kalifornien, USA
När jag var 11 år var jag på en regionkonferens i Johannesburg i Sydafrika och fick träffa president Howard W. Hunter (1907–1995). Han skakade min hand och sade: ”Du ska gå ut som missionär en dag och du kommer att bli en utmärkt missionär.”
De flesta unga män skulle ha värdesatt de där orden för alltid. Inge jag. Under de tio åren som följde hade jag ingen önskan att gå ut som missionär. Jag var mer angelägen om att lyckas med sport och i mitt sociala umgänge. Jag trodde att jag skulle förlora allt det om jag offrade två år. I intervjuerna med min grenspresident och mina stavspresidenter hittade jag ursäkter för att inte gå ut som missionär.
Vid 21 års ålder, fortfarande utan någon önskan att verka som missionär, besökte jag min familj i Förenta staterna, i Iowa. De hade flyttat dit året innan. Medan jag var i Iowa fick jag möjlighet att besöka templet i Winter Quarters tillsammans med den lokala församlingen för ensamstående. Jag hade inte fått min begåvning så jag tänkte att jag skulle utföra dop för de döda.
När vi kom fram till templet upptäckte jag att det inte skulle hållas någon dopsession den eftermiddagen. Jag tänkte: ”Toppen, vad ska jag göra i två och en halv timme?”
Jag bestämde mig för att gå till Mormon Trails informationscenter som låg på andra sidan vägen. Efter att ha tittat på en femton minuter lång film om pionjärerna hälsade två kvinnliga missionärer på mig som skulle ta med mig på en egen rundtur. När de hade fått veta lite om mig undrade syster Cusick varför jag inte hade varit ute som missionär. Jag tog till de vanliga ursäkterna. Syster Cusick vittnade då för mig, inte bara om pionjärerna utan också om missionsarbete.
Efter den timmen satt jag i väntrummet i templet och tänkte. Plötsligt kom det ”en tröghet över mitt tänkande” när det gällde ursäkterna att inte gå ut som missionär. Anden vittnade starkt för mig att jag skulle göra det. Från det att jag började prata med de kvinnliga missionärerna förändrades allt inom mig. Anden vittnade för mig om vad jag behövde göra.
Flera månader senare fick jag veta att den milda, stilla rösten hade talat om för syster Cusick att jag behövde en egen rundtur. Hon visste inte varför, men Herren hade planer för mig.
Jag verkade i Kalifornienmissionen Ventura — dem bästa missionen i världen — och fick underbara vänner som jag hoppas förblir mina vänner i evigheterna. I tio år trodde jag inte på president Hunter, men han visste precis vad han pratade om.
Mitt liv förändrades totalt, bara för att en kvinnlig missionär följde den Helige Andens maningar.