Herren är min sång

Tom Sullivan, Arizona, USA

Eftersom jag bodde i ett litet samhälle i Arizona där större delen av invånarna var sista dagars heliga, pratade missionärerna och medlemmarna ofta med mig om kyrkan. De bjöd ofta med mina barn och mig till kyrkan, till att läsa skrifterna, eller både och. Jag hade inget intresse av att tacka ja till deras inbjudningar utan tackade dem artigt för deras intresse för min familj.

När jag lärde känna kvinnan som jag senare skulle gifta mig med, berättade hon att hon var sista dagars helig. Jag beundrade hennes andlighet och gick med på att gå till kyrkan med henne när vi var gifta. Jag höll ord och började gå till kyrkan regelbundet. Jag tyckte faktiskt om atmosfären och kamratandan där. Men fastän jag studerade skrifterna, gick till kyrkan och bad ensam och tillsammans med min familj, tvivlade jag ändå på att Gud fanns. Hur jag än försökte kunde jag inte skaka av mig mina agnostiska rötter. Jag tackade nej till alla frågor om jag ville döpa mig eftersom jag inte kände att jag hade kommit närmare Gud sedan jag började.

När jag hade gått till kyrkan i sex år dog min far som hade varit anställd vid Förenta staternas armé. Min familj och jag ville att ett tapto skulle spelas vid gravplatsen, och eftersom jag är professionell musiker blev jag ombedd att spela den. Jag hade spelat vid hundratals begravningar, men eftersom det här var min fars begravning skulle det bli annorlunda. Jag visste, på grund av min mors begravning, att känslosamheten skulle påverka min förmåga att spela. Jag var fast besluten att inte låta mina känslor påverka musiken, som de hade gjort under hennes begravning.

Några minuter innan ceremonin försökte jag nervöst värma upp. Jag hade bara spelat några toner när jag insåg att jag höll på att upprepa mitt tidigare misslyckande. Tårarna kom och jag började gråta. Snyftningarna gjorde det svårt att andas. Hur skulle jag kunna spela?

Jag brydde mig inte om ifall jag fick några lovord för egen del, men jag ville hedra min far. När jag började spela märkte jag att jag att jag inte kunde ta några djupa andetag. Det var inte likt mig att be om hjälp, men vid det här laget visste jag inte vad jag skulle göra. Den första tonen som kom var svag. Inom mig vädjade jag till min himmelske Fader: ”Snälla.” När jag spelade den andra tonen fylldes lungorna med luft och ett häpnadsväckande vackert ljud strömmade ut ur signalhornet. Under resten av stycket spelade jag mycket bättre än vanligt. När jag hade spelat sista tonen tappade jag andan och kippade efter luft genom tårarna.

Jag är medveten som mina starka och svaga sidor som musiker. Enkelt sagt kunde jag inte ha spelat så bra ens under de bästa omständigheter. Det var tydligt att min himmelske Fader hade besvarat min vädjan och välsignat mig med styrkan och förmågan att hedra min jordiske far. Jag fick ett vittnesbörd om att vår himmelske Fader svarar oss på ett sätt som vi kan förstå. Hans svar i min nödens stund hjälpte mig inse att han alltid hade varit ivrig att kommunicera med mig.

Efter några månader hade jag skingrat mina tvivel och blev medlem i kyrkan. Fastän dopet var ett hopp i tro, visste jag att min himmelske Fader skulle välsigna mig. Min upplevelse när jag spelade taptot lärde mig att han besvarar mina böner enligt mina behov och mitt förstånd.