Himlens krafter
Unga som gamla prästadömsbärare behöver både myndighet och kraft — den nödvändiga tillåtelsen och den andliga förmågan att representera Gud i frälsningsarbetet.
Mina kära bröder, jag är tacksam att vi kan tillbe tillsammans som en väldig grupp prästadömsbärare. Jag älskar och beundrar er för er värdighet och ert goda inflytande över hela världen.
Jag vill att ni alla tänker efter hur ni skulle besvara följande fråga som ställdes till kyrkans medlemmar för många år sedan av president David O. McKay: ”Om var och en av er just nu blev ombedd att i en enda mening fastslå det mest framträdande kännetecknet för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vad skulle ni då svara?” (”The Mission of the Church and Its Members”, Improvement Era, nov. 1956, s. 781).
Svaret president McKay gav på sin egen fråga var prästadömets ”gudomliga myndighet”. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga skiljer sig från andra kyrkor som påstår att deras myndighet kommer via historisk succession, skrifterna eller teologisk utbildning. Vi förkunnar tydligt att prästadömets myndighet förlänades direkt från himmelska budbärare till profeten Joseph Smith genom händers påläggning.
Mitt budskap handlar om detta gudomliga prästadöme och himlens krafter. Jag ber med allvar om bistånd från Herrens Ande medan vi tillsammans lär mer om dessa viktiga sanningar.
Prästadömets myndighet och kraft
Prästadömet är Guds myndighet, delegerad till människor på jorden, att handla i allt för människornas frälsning (se Spencer W. Kimball, ”The Example of Abraham”, Ensign, juni 1975, s. 3). Prästadömet är det medel varigenom Herren handlar genom människor för att frälsa själar. Ett av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas kännetecken, både förr och nu, är Herrens myndighet. Det kan inte finnas någon sann kyrka utan gudomlig myndighet.
Vanliga män ges prästadömets myndighet. Värdighet och villighet — inte erfarenhet, expertkunskap eller utbildning — kvalificerar en man för ordination inom prästadömet.
Mönstret för att ta emot prästadömets myndighet beskrivs i femte trosartikeln: ”Vi tror att en man för att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar måste kallas av Gud genom profetia och genom handpåläggning av dem som har myndighet.” Så en pojke eller en man tar emot prästadömets myndighet och ordineras till ett visst ämbete av en som redan bär prästadömet och som auktoriserats av en ledare med vederbörande prästadömsnycklar.
En prästadömsbärare förväntas utöva sin heliga myndighet enligt Guds heliga sinne, vilja och avsikt. Ingenting i prästadömet är självcentrerat. Prästadömet används alltid för att tjäna, välsigna och stärka andra.
Det högre prästadömet tas emot genom en helig ed som innefattar plikten att handla med den myndighet (se L&F 68:8) och det ämbete (se L&F 107:99) som emottagits. Som bärare av Guds heliga myndighet ska vi verka av oss själva och inte påverkas av andra (se 2 Nephi 2:26). Prästadömet är till sin natur snarare aktivt än passivt.
President Ezra Taft Benson har sagt:
”Det räcker inte att ta emot prästadömet och sedan passivt vänta tills någon får oss att handla. När vi tar emot prästadömet tar vi på oss ansvaret att verka aktivt och med iver för att befrämja rättfärdighetens sak på jorden, ty Herren säger: …
’Den som inte gör något förrän han blir befalld och tar emot en befallning med tveksamt hjärta och utför den med lättja, han är fördömd’ [L&F 58:29]” (So Shall Ye Reap [1960], s. 21).
President Spencer W. Kimball betonar också prästadömets aktiva natur: ”Man bryter prästadömets förbund genom att överträda buden — men också genom att lämna sina plikter ogjorda. Följaktligen behöver man för att bryta detta förbund endast vara overksam” (Förlåtelsens under, s. 89).
När vi gör vårt bästa för att uppfylla vårt prästadömes plikter välsignas vi med prästadömets kraft. Prästadömets kraft är Guds kraft som verkar genom män och pojkar som vi och kräver personlig rättfärdighet, trofasthet, lydnad och hängivenhet. En pojke eller en man kan ta emot prästadömets myndighet genom händers påläggning, men har inte prästadömets kraft om han är olydig, ovärdig eller ovillig att tjäna.
”Prästadömets rättigheter står i oskiljaktig förbindelse med himlens krafter, och … himlens krafter [kan] inte … kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer.
Att de kan förlänas oss är sant, men när vi försöker skyla våra synder eller tillfredsställa vårt högmod, vår fåfängliga ärelystnad, eller utöva kontroll eller herravälde eller tvång över människobarnens själar genom någon grad av orättfärdighet, se, då drar sig himlarna tillbaka, Herrens Ande sörjer, och när den dragit sig tillbaka, är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet” (L&F 121:36–37, kursivering tillagd).
Bröder, att en pojke eller man tar emot prästadömets myndighet men försummar att göra det som behövs för att bli värdig prästadömets kraft är oacceptabelt inför Herren. Unga som gamla prästadömsbärare behöver både myndighet och kraft — den nödvändiga tillåtelsen och den andliga förmågan att representera Gud i frälsningsarbetet.
Ett budskap från min far
Jag fostrades i ett hem med en trofast mor och en underbar far. Min mors förfäder var pionjärer som offrade allt för Guds kyrka och rike. Min pappa var inte medlem i kyrkan och hade som ung man önskat bli katolsk präst. Till sist bestämde han sig för att inte studera vid ett teologiskt seminarium utan blev i stället verktygsmakare.
En stor del av sitt liv som gift gick min far på Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas möten med sin familj. Ja, de flesta i vår församling hade ingen aning om att pappa inte var medlem i kyrkan. Han spelade med och var lagledare för församlingens softball-lag, hjälpte till med scoutaktiviteter och stödde min mor i hennes olika ämbeten och ansvar. Jag vill berätta om en av de viktiga sakerna jag lärde mig av min far om prästadömets myndighet och kraft.
Som pojke frågade jag min pappa många gånger i veckan när han skulle döpas. Han svarade kärleksfullt men bestämt varje gång jag tjatade på honom: ”David, jag tänker inte gå med i kyrkan för din, din mors eller någon annans skull. Jag blir medlem när jag vet att det är det rätta.”
Jag tror jag var i tidig tonårsålder när följande samtal utspann sig mellan min far och mig. Vi hade just återvänt från Söndagsskolans möten tillsammans, och jag frågade min far när han skulle döpas. Han log och sade: ”Det är du som alltid frågar mig om när jag ska döpas. I dag har jag en fråga till dig.” Jag drog snabbt slutsatsen att nu hade vi gjort framsteg!
Pappa fortsatte: ”David, din kyrka lär att prästadömet togs bort från jorden förr i tiden och har återställts genom himmelska budbärare till profeten Joseph Smith, eller hur?” Jag svarade att han hade rätt. Då sade han: ”Här är min fråga. Varje vecka på prästadömsmötet hör jag biskopen och de andra prästadömsledarna påminna, tigga och be att männen ska göra sin hemundervisning och utföra sina prästadömsplikter. Om din kyrka verkligen har Guds återställda prästadöme, varför är då så många av männen i din kyrka lika dåliga på att göra sin religiösa plikt som männen i min kyrka?” Mitt unga sinne blev helt tomt. Jag hade inget svar till min pappa.
Jag anser att min far gjorde fel i att döma kyrkans anspråk på gudomlig myndighet efter de mäns svaghet som han träffade i min församling. Men underförstått i hans fråga till mig fanns den korrekta åsikten att män som bär Guds heliga prästadöme borde vara annorlunda än andra män. Män som bär prästadömet är inte i sig bättre än andra män, men de borde handla annorlunda. Män som bär prästadömet borde inte bara ta emot prästadömets myndighet utan också bli värdiga och trofasta förmedlare av Guds kraft. ”Var rena, ni som bär Herrens kärl” (L&F 38:42).
Jag har aldrig glömt den lärdom om prästadömets myndighet och kraft som jag lärde av min far, en bra människa med annan tro än vi, som förväntade sig mer av män som påstår sig bära Guds prästadöme. Det samtalet en söndagseftermiddag med min pappa för många år sedan skapade i mig en önskan att vara en ”bra pojke”. Jag ville inte vara ett dåligt exempel och en stötesten för min far medan han lärde sig om det återställda evangeliet. Jag ville bara vara en bra pojke. Herren behöver att alla vi som bär hans myndighet är ärbara, dygdiga och bra pojkar, alltid och överallt.
Det kanske intresserar er att veta att min far ett antal år senare blev döpt. Och när det var dags fick jag tillfälle att förläna honom aronska och melkisedekska prästadömet. En av de största upplevelserna i mitt liv var att se min pappa ta emot myndigheten och så småningom prästadömets kraft.
Jag berättar den här viktiga lärdomen som jag fick av min far för att betona en enkel sanning. Att ta emot prästadömets myndighet genom händers påläggning är en viktig början, men det räcker inte. Ordinationen förmedlar myndighet, men rättfärdighet krävs för att handla med kraft medan vi strävar att lyfta själar, undervisa och vittna, välsigna och råda och att främja frälsningsverket.
I denna dramatiska tid i jordens historia behövs det att ni och jag som bärare av prästadömet är rättfärdiga män och verksamma redskap i Guds händer. Vi behöver stå upp som Guds män. Ni och jag gör klokt i att lära av och följa Nephis föredöme. Han var sonson till Helaman och den förste av de tolv lärjungar som kallades av Frälsaren i början av hans verksamhet bland nephiterna. ”Och han undervisade dem om mycket … Och Nephi undervisade med kraft och stor myndighet” (3 Nephi 7:17).
”Hjälp min man förstå”
I slutet av de intervjuer för tempelrekommendation jag hade som biskop och stavspresident, frågade jag ofta de gifta systrarna vad jag kunde göra för dem och deras familjer. Det svar jag oftast fick från dessa trofasta kvinnor var både lärorikt och skrämmande. Systrarna klagade eller kritiserade sällan, men ofta svarade de så här: ”Hjälp min man förstå sitt ansvar som prästadömsledare i vårt hem. Jag har inget emot att ta ledningen i skriftstudier, familjebön och hemafton, och jag tänker fortsätta med det. Men jag önskar att min man skulle vara en likställd partner och ge det starka prästadömets ledarskap som bara han kan ge. Hjälp min man lära sig bli patriark och prästadömsledare i vårt hem, en som presiderar och beskyddar.”
Jag tänker ofta på dessa systrars uppriktighet och på deras begäran. Prästadömsledare får del av liknande oro i dag. Många hustrur vädjar om att deras män ska ha inte bara prästadömets myndighet utan också prästadömets kraft. De längtar efter att en trofast man och prästadömskamrat ska axla oket tillsammans med dem för att skapa ett hem med Kristus och evangeliet i centrum.
Bröder, jag lovar er att när ni och jag i bön begrundar dessa systrars vädjanden, kommer den Helige Anden att hjälpa oss se oss själva sådana vi verkligen är (se L&F 93:24) och hjälpa oss inse vilka saker vi behöver förändra och förbättra. Och det är dags att handla nu!
Var exempel på rättfärdighet
I kväll upprepar jag undervisningen från president Thomas S. Monson som uppmanat oss att vara ”exempel på rättfärdighet”. Han har gång på gång påmint oss om att vi är ute i Herrens ärenden och har rätt till hans hjälp, på villkor att vi är värdiga (se ”Exempel på rättfärdighet”, Liahona, maj 2008, s. 65–68). Ni och jag bär prästadömets myndighet som återgetts till jorden i denna tidsutdelning genom himmelska budbärare, Johannes Döparen samt Petrus, Jakob och Johannes. Och därför kan varje man som tar emot melkisedekska prästadömet spåra sin personliga prästadömslinje direkt till Herren Jesus Kristus. Jag hoppas vi är tacksamma för denna förunderliga förmån. Jag ber att vi ska vara rena och värdiga att representera Herren då vi utövar hans heliga myndighet. Må var och en av oss vara värdig prästadömets kraft.
Jag vittnar om att det heliga prästadömet verkligen har återställts till jorden i vår tid och finns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag vittnar också om att president Thomas S. Monson är den presiderande högprästen över kyrkans högre prästadöme (se L&F 107:9, 22, 65–66, 91–92) och är den ende på jorden som både innehar och har myndighet att utöva alla prästadömets nycklar. Om dessa sanningar vittnar jag allvarligt i Herrens Jesu Kristi heliga namn, amen.