Offer
Vårt liv av tjänande och uppoffringar är det bästa uttrycket för vårt beslut att tjäna Mästaren och vår nästa.
Jesu Kristi försoningsoffer har kallats ”den största och högsta av alla händelser från skapelsens gryning till evigheters ändlösa tidsåldrar”.1 Det offret är kärnan i alla profeternas budskap. Det förebådades av de djuroffer som föreskrevs av Moses lag. En profet förkunnade att deras hela innebörd ”pekade på detta stora och sista offer … Guds Son, ja, oändligt och evigt” (Alma 34:14). Jesus Kristus utstod ett ofattbart lidande då han gav sig själv som offer för allas synder. Det offret erbjöd det yttersta goda — det rena och felfria lammet — mot det yttersta onda — hela världens synder. Med Eliza R. Snows minnesvärda ord:
Han hånad, pinad, korsfäst var —
en syndfri offergärd.
Han villigt korsets börda bar
att frälsa fallen värld.2
Det offret — Jesu Kristi försoning — är det centrala i frälsningsplanen.
Jesu Kristi ofattbara lidande avslutade offer genom blodsutgjutelse, men avslutade inte offrets betydelse i evangeliets plan. Vår Frälsare begär att vi ska fortsätta frambära offer, men det offer han nu befaller är att vi ”som offer till [honom] … [frambär] ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande” (3 Nephi 9:20). Han befaller också var och en av oss att älska och tjäna varandra — att i liten skala offra något av det han offrade genom att vi ger av vår tid och besegrar våra själviska begär. I en inspirerad psalm sjunger vi: ”Offer och lydnad välsignelse skänker.”3
Jag ska tala om de jordiska offer som vår Frälsare ber oss att ge. Det innefattar inte uppoffringar vi är tvingade att göra eller handlingar som kan motiveras av personliga fördelar i stället för tjänande eller uppoffringar (se 2 Nephi 26:29).
I.
Kristenhetens historia innefattar uppoffringar, och ibland också det yttersta offret. Under den första tiden dog tusentals kristna martyrdöden under det romerska väldet för sin tro på Jesus Kristus. Under senare århundraden då kristenheten delades i olika läger fanns det vissa grupper som förföljde och till och med dödade medlemmar av andra grupper. Kristna som dödas av andra kristna är den kristna trons mest tragiska martyrer.
Många kristna har frivilligt gjort uppoffringar motiverade av sin tro på Kristus och önskan att tjäna honom. Vissa har valt att ägna hela sitt vuxna liv åt att tjäna Mästaren. I denna ädla grupp finns religiösa ordnar inom katolska kyrkan och de som verkat i hela sitt liv som kristna missionärer inom olika protestantiska kyrkor. Deras föredöme är uppfordrande och inspirerande, men de flesta kristet troende varken förväntas eller har möjlighet att ägna hela sitt liv i religionens tjänst.
II.
För de flesta av Kristi efterföljare består våra uppoffringar av det vi kan göra från dag till dag i vårt eget liv. I det sammanhanget vet jag ingen grupp vars medlemmar gör större uppoffringar än sista dagars heliga. Deras uppoffringar — era uppoffringar, mina bröder och systrar — kontrasterar skarpt mot det vanliga världsliga sökandet efter personlig tillfredsställelse.
Mitt första exempel är våra mormonpionjärer. Deras heroiska uppoffrande av liv, släktband, hem och bekvämlighet finns i grunden av det återställda evangeliet. Sarah Rich talade om det som motiverade de här pionjärerna när hon beskrev hur hennes make Charles kallades ut på mission: ”Detta var sannerligen en prövning för såväl mig som min make. Men plikten kallade oss att skiljas åt en tid, och vetskapen att vi lydde Herrens vilja fick oss att uppoffra våra egna känslor för att hjälpa till att grunda verket … att hjälpa till att bygga upp Guds rike på jorden.”4
I dag är den påtagligaste styrkan i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga dess medlemmars osjälviska tjänande och uppoffringar. Inför återinvigningen av ett av våra tempel frågade en kristen präst president Gordon B. Hinckley varför det inte fanns någon bild av ett kors, som är den vanligaste symbolen för kristen tro. President Hinckley svarade att symbolen får vår kristna tro är ”det liv vårt folk lever”.5 Ja, ett liv av tjänande och uppoffringar är det bästa uttrycket för vårt beslut att tjäna Mästaren och vår nästa.
III.
Vi har inget professionellt utbildat och avlönat prästerskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Därför måste de lekmän som kallas att leda och verka i våra församlingar bära hela bördan av kyrkans många möten, program och aktiviteter. Detta sker i över 14 000 församlingar bara i Förenta staterna och Kanada. Vi är naturligtvis inte ensamma om att låta lekmän i våra församlingar verka som lärare och lekmannaledare. Men mängden tid som doneras av våra medlemmar för att utbilda och betjäna varandra är unikt till sin omfattning. Vår verksamhet där vi låter varje familj i församlingarna få besök av hemlärare varje månad och varje vuxen kvinna besökas av Hjälpföreningens besökslärare varje månad är exempel på detta. Vi känner inte till något jämförbart tjänande i någon organisation i världen.
Det bäst kända exemplet på unikt kyrkligt tjänande och uppoffring är våra missionärers arbete. I dag är det över 50 000 unga män och kvinnor samt över 5 000 äldre män och kvinnor. De ägnar från sex månader till två år av sitt liv åt att undervisa om Jesu Kristi evangelium och ge humanitär hjälp i omkring 160 länder i hela världen. Deras arbete kräver uppoffringar, däribland de år som de ger åt Herrens verk och dessutom de uppoffringar som krävs för att försörja sig under tiden.
De som stannar hemma — föräldrar och andra familjemedlemmar — uppoffrar också genom att stödja och betjäna de missionärer som de sänder ut. En ung brasiliansk medlem, till exempel, kallades som missionär fastän han arbetade för att försörja sina bröder och systrar sedan hans far och mor dött. En generalauktoritet beskrev de här barnens samråd där de mindes att deras avlidna föräldrar hade lärt dem att de alltid skulle vara beredda att tjäna Herren. Den unge mannen tackade ja till missionskallelsen och en sextonårig bror tog över ansvaret att arbeta för att försörja familjen.6 De flesta av oss känner till många andra exempel på uppoffringar för att bli missionär eller försörja en missionär. Vi känner inte till något annat frivilligt tjänande och offer som liknar detta i någon organisation i världen.
Vi får ofta frågan: ”Hur övertalar ni era ungdomar och era äldre att lämna skolan eller livet som pensionär för att göra sådana uppoffringar?” Jag har hört många ge den här förklaringen: ”När jag vet vad min Frälsare gjort för mig — hans nåd till att lida för mina synder och övervinna döden så att jag kan leva igen — då känner jag det som en förmån att göra den lilla uppoffring man ber mig om i hans tjänst. Jag vill dela med mig av den insikt han gett mig.” Hur övertalar vi sådana Kristi efterföljare att tjäna? Som en profet förklarade: ”Vi bara ber dem.”7
Andra uppoffringar i samband med missionsarbete är deras uppoffringar som tar emot undervisning från missionärer och blir medlemmar i kyrkan. För många nyomvända är uppoffringarna betydande, bland annat kan de förlora vänner och umgänge med släktingar.
För många år sedan hörde vi på en konferens om en ung man som fann det återställda evangeliet medan han studerade i Förenta staterna. När denne man skulle återvända till sitt hemland, frågade president Gordon B. Hinckley honom vad som skulle hända när han kom hem som kristen. ”Min familj blir besviken”, svarade den unge mannen. ”De kanske kastar ut mig och betraktar mig som död. Vad min framtid och min karriär beträffar, kan alla möjligheter vara stängda för mig.”
”Är du villig att betala ett så högt pris för evangeliet?” frågade president Hinckley.
Med tårar i ögonen sade den unge mannen: ”Det är sant, eller hur?” När han fick ett jakande svar, sade han: ”Har då något annat någon betydelse?”8 Detta är andan av offer hos våra nya medlemmar.
Andra exempel på tjänande och offer ses i de trofasta medlemmars liv som tjänar i våra tempel. Tempeltjänsten är unik för sista dagars heliga, men betydelsen av sådana uppoffringar borde vara begriplig för alla kristna. Sista dagars heliga har ingen tradition av klosterliv, men vi kan ändå förstå och hedra deras uppoffringar vilkas kristna tro motiverar dem att ägna sitt liv åt sådan religiös verksamhet.
Under konferensen som hölls för ett år sedan berättade president Thomas S. Monson om ett exempel på uppoffringar i samband med tempeltjänst. En trofast far, en medlem på en avlägsen ö i Stilla havet, utförde hårt fysiskt arbete i sex år för att tjäna ihop de pengar som behövdes för att ta sin hustru och tio barn till templet i Nya Zeeland för vigsel och besegling, för tid och evighet. President Monson sade: ”De som förstår de eviga välsignelser templet har att ge, vet att ingen uppoffring är för stor, inget pris är för tungt, inget bemödande för svårt för att få de välsignelserna.”9
Jag är tacksam för de underbara exempel på kristlig kärlek, tjänande och uppoffringar som jag sett bland sista dagars heliga. Jag ser er utföra era uppdrag i kyrkan, ofta med stora uppoffringar av tid och medel. Jag ser er gå ut som missionärer på egen bekostnad. Jag ser er glatt donera er yrkeskunskap i tjänandet av er nästa. Jag ser hur ni tar hand om de fattiga genom personliga ansträngningar och genom att stödja kyrkans välfärd och humanitära bidrag.10 Allt detta bekräftades i en nationell studie som inbegrep aktiva medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vilken visar att kyrkans ”volontärer donerar betydligt mer än genomsnittsamerikanen och är mer generösa med tid och pengar än många religiösa grupper i Amerika.”11
Sådana exempel på hur man ger till andra stärker oss alla. De påminner oss om Frälsarens lära:
”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv …
Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det” (Matt. 16:24–25).
IV.
De kanske mest välbekanta och viktigaste exemplen på osjälviskt tjänande och uppoffringar utförs i våra familjer. Mödrar hänger sig åt att föda och fostra sina barn. Män ger av sig själva för att försörja hustru och barn. Uppoffringarna som hänger samman med det evigt betydelsefulla tjänandet av våra familjer är alltför många och alltför välbekanta för att nämna.
Jag ser också osjälviska sista dagars heliga adoptera barn, även barn med handikapp, och som försöker ge fosterbarn det hopp och de möjligheter som förmenats dem av tidigare omständigheter. Jag ser er ta hand om familjer och grannar som lider av födelseskador, mentala och fysiska funktionshinder och av ålderskrämpor. Herren ser er också, och han har låtit sina profeter förkunna: ”När ni uppoffrar er för varandra och era barn välsignar Herren er.”12
Jag tror att sista dagars heliga som ger osjälviskt tjänande och uppoffrar i tillbedjan för att följa Frälsaren håller sig till eviga värden i högre grad än någon annan grupp människor. Sista dagars heliga ser sina uppoffringar av tid och medel som en del av att skolas och göra sig värdiga evigheten. Den här sanningen uppenbarades i Föredrag över tron som lär att ”en religion som inte fordrar att allt skall uppoffras har aldrig kraft till att frambringa den tro som är nödvändig för att erhålla liv och frälsning … Det är genom uppoffringar, och endast därigenom som Gud förordnat att människan ska njuta evigt liv.”13
Liksom Jesu Kristi försoningsoffer står i centrum för frälsningsplanen så måste vi som följer Kristus göra egna uppoffringar för att förbereda oss för den bestämmelse som den planen har i beredskap för oss.
Jag vet att Jesus Kristus är Gud den evige Faderns Enfödde Son. Jag vet att vi tack vare hans försoningsoffer är tillförsäkrade odödlighet och möjligheten till evigt liv. Han är vår Herre, vår Frälsare och vår Återlösare, och jag vittnar om honom i Jesu Kristi namn, amen.