Han älskar oss verkligen
Tack vare familjemönstret som skapades i himlen förstår vi bättre hur vår himmelske Fader älskar var och en av oss lika mycket och helt och fullt.
Jag älskar att vara tillsammans med heltidsmissionärerna. De är fyllda av tro, hopp och äkta kärlek. Deras missionstid är som ett miniliv, komprimerat till ett och ett halvt till två år. De kommer som andliga spädbarn, hungriga efter att lära sig, och de åker hem som vuxna, till synes redo att övervinna varje svårighet de kan komma att ställas inför. Jag älskar också våra äldre missionärer som har ett sådant tålamod, en sådan vishet och en sådan lugn tillförsikt. Deras gåva till den unga och energiska omgivningen är stadga och kärlek. Tillsammans är de unga missionärerna och de äldre missionärsparen en outtröttlig kraft i det godas tjänst, något som djupt påverkar deras eget liv och dem som de berör med sitt tjänande.
Nyligen lyssnade jag på två av dessa fantastiska unga missionärer som utvärderade sina upplevelser och sitt arbete. Under denna eftertänksamma stund funderade de på personerna som de hade kontaktat den dagen, varav några hade varit mer mottagliga än andra. Medan de begrundade omständigheterna, frågade de sig: ”Hur kan vi hjälpa var och en att få en önskan att få veta mer om vår himmelske Fader? Hur kan vi hjälpa dem att känna hans ande? Hur kan vi hjälpa dem förstå att vi älskar dem?”
För min inre syn såg jag de här två unga männen tre eller fyra år efter att de hade återvänt från missionsfältet. Jag föreställde mig att de hade funnit en evig livskamrat och tjänade i ett äldstekvorum eller undervisade en grupp unga män. Men i stället för att tänka på sina undersökare ställde de nu samma frågor om sina kvorummedlemmar eller de unga männen som de hade fått i uppdrag att stödja och hjälpa. Jag såg att de kunde använda sina missionsupplevelser livet ut som mönster för hur de skulle hjälpa och stödja andra. När denna armé av rättfärdiga lärjungar återvänder från missionen i de många olika länderna runtom i världen får de en nyckelroll i arbetet med att upprätta kyrkan.
Profeten Lehi i Mormons bok kanske funderade över samma frågor som de här missionärerna när han hörde sina söners reaktion på befallningen han hade fått och synen han hade sett: ”Och så knotade Laman och Lemuel, som var de äldsta, över sin far. Och de knotade eftersom de inte förstod den Guds handlingssätt som hade skapat dem” (1 Nephi 2:12).
Kanske har vi alla känt den frustration som Lehi kände över sina två äldsta söner. När vi står inför ett barn på avvägar, en undersökare som inte kan bestämma sig eller en ointresserad blivande äldste, då ömmar vårt hjärta som Lehis gjorde och vi frågar oss: Hur kan jag hjälpa dem att känna och lyssna på Anden så att de inte distraheras av sådant som är världsligt? Jag tänker särskilt på två skriftställen som kan hjälpa oss att ta oss förbi dessa distraktioner och känna kraften i Guds kärlek.
Nephi ger oss en nyckel till kunskapens dörr genom en egen upplevelse: ”Jag, Nephi … hade stor önskan att känna till Guds hemligheter. Därför ropade jag till Herren, och se, han besökte mig och uppmjukade mitt hjärta så att jag trodde alla de ord som hade talats av min far. Därför gjorde jag inte uppror emot honom så som mina bröder” (1 Nephi 2:16).
Genom att väcka den här önskan hos oss att veta, får vi andlig förmåga att höra himlens röst. Det är vars och ens — varje missionärs, förälders, lärares, ledares och medlems strävan att väcka och bygga upp denna önskan. Och när vi känner den vakna i vårt hjärta är vi redo att dra nytta av det som sägs i det andra skriftstället jag vill nämna.
I juni 1831, i samband med att kyrkans tidiga ledare gavs uppdrag, fick Joseph veta att ”Satan är lös i landet, och han går ut och bedrar nationerna”. För att bekämpa det här distraherande inflytandet sade Herren att han skulle ge oss ”ett mönster för allt så att [vi] inte blir bedragna” (L&F 52:14).
Mönster är mallar, förebilder, steg eller banor vi följer för att det vi gör ska stämma överens med Guds avsikter. Om vi följer dem förblir vi ödmjuka och vakna och kan skilja mellan den Helige Andens röst och röster som distraherar och leder oss bort. Sedan säger Herren: ”Den som skälver under min kraft skall göras stark, och skall bära lovprisningens och visdomens frukter enligt de uppenbarelser och sanningar som jag har givit er” (L&F 52:17).
Ödmjuka böner som uppsänds med ärligt uppsåt ger den Helige Anden möjlighet att röra vid våra hjärtan och hjälper oss att minnas vad vi visste innan vi föddes till denna jordiska tillvaro. När vi bättre förstår vår himmelske Faders plan för oss börjar vi inse vårt ansvar att hjälpa andra att få kunskap om och förstå hans plan. Nära förknippat med detta att hjälpa andra att minnas är hur vi själva lever efter och tillämpar evangeliet i vårt eget liv. När vi lever efter evangeliet efter det mönster som Herren Jesus Kristus undervisade om, ökar vår förmåga att hjälpa andra. Följande händelse är ett exempel på hur den här principen kan fungera.
Två unga missionärer knackade på en dörr i hopp om att finna någon som ville ta emot deras budskap. Dörren öppnades och en ganska storväxt man kom ut och sade, inte helt vänligt: ”Sade jag inte att ni inte skulle knacka på hos mig en gång till. Jag varnade er och sade att om ni någonsin kom tillbaka så skulle det inte bli roligt för er. Låt mig vara i fred!” Han stängde snabbt dörren.
När äldsterna gick därifrån lade den äldre och erfarnare missionären armen om den yngre missionärens axlar för att trösta och uppmuntra honom. Utan att de visste om det iakttog mannen dem genom fönstret för att vara säker på att de hade begripit. Han trodde att de skulle skratta och göra sig lustiga över hans bryska bemötande. Men när han såg hur vänliga missionärerna var mot varandra så veknade hans hjärta omedelbart. Han öppnade dörren igen och bad missionärerna komma tillbaka och lämna sitt budskap.
Det är när vi underordnar oss Guds vilja och lever efter hans mönster som vi känner hans ande. Frälsaren lärde: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh. 13:35). Principen att ha kärlek till varandra och utveckla förmågan att alltid sätta Kristus i centrum, i tanke, ord och handling, är väsentlig om vi ska kunna bli Kristi lärjungar och undervisa om hans evangelium.
Genom att väcka den här önskan blir vi redo att söka efter de utlovade mönstren. Och vårt sökande leder oss till Kristi lära, den lära som Frälsaren och hans profeter undervisade om. Ett av mönstren i den läran är att hålla ut intill änden: ”Och välsignade är de som på den dagen söker frambringa mitt Sion, ty de skall ha den Helige Andens gåva och kraft. Och om de håller ut intill änden skall de upphöjas på den yttersta dagen och skall bli frälsta i Lammets eviga rike” (1 Nephi 13:37).
Vilket är det bästa sättet att ha med oss den Helige Andens gåva och kraft? Det är den kraft vi får genom att vara trofasta lärjungar till Jesus Kristus. Det är vår kärlek till honom och våra medmänniskor. Det var Frälsaren som definierade kärlekens mönster när han sade: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh. 13:34).
President Gordon B. Hinckley bekräftade den här principen när han sade: ”Att vi ska älska Herren är inte bara ett råd. Det är inte bara en välgångsönskan. Det är en befallning … Kärleken till Gud är roten till all dygd, all godhet, all karaktärsstyrka, all plikttrohet att göra rätt” (”Ord från den levande profeten”, Liahona, dec. 1996, s. 8).
I Faderns plan utformades mönstret för familjen för att hjälpa oss lära, tillämpa och förstå kärlekens kraft. Den dag min egen familj organiserades åkte min älskade Ann och jag till templet och ingick äktenskapsförbundet. Hur djupt jag än trodde att jag älskade henne den dagen så hade jag bara börjat få en vision av kärleken. För varje barn och barnbarn som har kommit in i vårt liv har vår kärlek vidgats till att älska var och en av dem lika mycket. Det verkar inte finnas någon gräns för kärlekens förmåga att vidgas.
Vår himmelske Faders kärlek är som en himmelsk dragningskraft. När vi avlägsnar det som drar oss till världen och använder vår handlingsfrihet till att söka honom, öppnar vi vårt hjärta för en celestial kraft som drar oss till honom. Nephi beskrev dess inflytande och sade: ”Mitt kött var nära att förtäras” (2 Nephi 4:21). Denna kärlekens kraft fick Alma att sjunga ”sången om den återlösande kärleken” (Alma 5:26; se också vers 9). Den påverkade Mormon så kraftfullt att han rådde oss att ”be … av allt [vårt] hjärta” att vi må vara fyllda av denna kärlek (Moroni 7:48).
Både forntida och nutida skrifter är fyllda av påminnelser om vår himmelske Faders eviga kärlek till sina barn. Jag litar helt på att vår himmelske Faders armar alltid är utsträckta, att han alltid är villig att omfamna var och en av oss och med sin stilla, genomträngande röst säga: ”Jag älskar dig.”
Tack vare familjemönstret som skapades i himlen förstår vi bättre hur vår himmelske Fader älskar var och en av oss lika mycket och helt och fullt. Jag vittnar om att det är sant. Gud känner och älskar oss. Han har gett oss en vision av sin helgedom och har kallat profeter och apostlar att undervisa om de principer och mönster som för oss tillbaka till honom. När vi strävar efter att väcka önskan att veta hos oss själva och hos andra och när vi följer mönstret vi upptäcker så dras vi till honom. Jag vittnar om att Jesus verkligen är Guds Son, vårt Föredöme, vår älskade Återlösare, vilket jag säger i Jesu Kristi namn, amen.