Arbetarna i vingården
Lyssna till den Helige Andens maningar som just nu säger att du bör ta emot försoningens gåva av Herren Jesus Kristus och njuta av gemenskapen i hans verk.
Med tanke på de kallelser och avlösningar som första presidentskapet just meddelat kan jag tala för oss alla och säga att vi alltid kommer att minnas och älska dem som tjänat så trofast med oss, precis som vi redan älskar och välkomnar dem som nu kallats att verka i olika ämbeten. Vårt innerliga tack till er allesammans!
Idag skulle jag vilja tala om Frälsarens liknelse om en husbonde som ”tidigt på morgonen gick ut för att leja arbetare”. Efter att ha anställt den första gruppen klockan sex på morgonen kom han tillbaka klockan nio, klockan tolv och klockan tre för att leja fler män eftersom arbetet med skörden brådskade. Skrifterna säger att han kom tillbaka en sista gång ”vid elfte timmen” (omkring klockan fem) och lejde den sista gruppen. Bara en timme senare samlades alla arbetarna för att få sin dagslön. Till sin förvåning fick alla samma lön trots att de inte arbetat lika många timmar. Genast blev de som först anställdes arga och sade: ”De där som kom sist har gjort en timme, och du har jämställt dem med oss, som har stått ut med dagens slit och hetta.”1 När ni läser den här liknelsen kanske ni, liksom arbetarna, har känt att det begicks en orättvisa här. Låt mig få tala kort med er om detta.
Först och främst är det viktigt att notera att ingen har behandlats orättvist här. De första arbetarna hade gått med på full dagslön och fick det. Dessutom var de, kan jag tänka mig, mycket tacksamma för att få arbetet. På Frälsarens tid kunde inte en vanlig man och hans familj göra mycket mer än leva av det som de tjänade den dagen. Om man inte arbetade eller brukade jorden eller fiskade eller sålde något, hade man troligen inget att äta. Med fler arbetssökande än arbetstillfällen, var de som först utsågs de mest lyckosamma i hela skaran arbetslösa den morgonen.
Om vi ska tycka synd om några bör det åtminstone till att börja med vara de män som inte valdes ut och som också hade familj att mätta och klä. En del av dem tycktes aldrig ha tur med sig. Varje gång husbonden gick ut den dagen såg de alltid någon annan bli vald.
Men så vid dagens slut kommer husbonden tillbaka en femte gång med ett märkligt erbjudande i elfte timmen! Dessa sista och mest missmodiga arbetare som bara hörde att de skulle behandlas rättvist, tackade ja till arbetet utan att ens veta vad lönen var. De visste att någonting var bättre än ingenting, som de hittills hade haft. När de sedan samlades för att få sin lön blev de överväldigade när de fick samma lön som alla de andra! Så förvånade de måste ha blivit och så ytterst tacksamma! De hade säkert aldrig sett någon sådan medkänsla under hela sitt arbetsliv.
Jag menar att vi måste förstå detta när vi läser om klagandet bland de första arbetarna i berättelsen. Husbonden i liknelsen säger till dem (och jag skriver om det lite): ”Mina vänner, jag är inte orättvis mot er. Ni gick med på dagens lön, en bra lön. Ni gladde er mycket åt att få arbetet, och jag är mycket nöjd med hur ni arbetat. Ni har fått full lön. Ta emot er lön och njut av välsignelsen. Beträffande de andra, så är jag fri att göra vad jag vill med mina egna pengar.” Så kommer denna tankeväckande fråga till alla på den tiden och till alla idag som behöver höra den: ”Varför är du avundsjuk för att jag väljer att vara god?”
Bröder och systrar, det kommer tillfällen i våra liv när någon annan får en oväntad välsignelse eller får ta emot ett speciellt erkännande. Får jag vädja till er att inte bli sårade — och absolut inte bli avundsjuka — när lyckan kommer till någon annan? Vi blir inte mindre värda för att någon annan får mera. Vi tävlar inte mot varandra för att se vem som är rikast eller har flest talanger eller är vackrast eller ens vem som är mest välsignad. Den kamp vi verkligen är inblandade i är mot synden, och avundsjuka är en av de vanligaste synderna.
Dessutom är avundsjukan en synd som lätt består. Det är klart att vi lider lite när olyckliga omständigheter drabbar oss, men avundsjukan får oss att lida för alla lyckliga omständigheter som ges till andra vi känner! Vilket framtidsperspektiv! Att bita i det sura äpplet varje gång någon i vår omgivning upplever något glädjande! Det blir ännu mer pinsamt när vi märker att Gud verkligen är både rättvis och barmhärtig, och sätter alla som följer honom ”över allt han äger”,2 som skrifterna säger. Så det vi främst lär oss från Herrens vingård är att: avundsjuka, tjurighet eller försök att dra ner andra inte höjer din egen ställning, inte heller blir din egen självbild bättre av att du trycker ner någon annan. Så var god, och var tacksam för att Gud är god. Det gör livet gladare.
En annan sak jag vill ta fram ur den här liknelsen är det sorgliga misstag några skulle kunna göra om de inte tog emot sin lön i slutet av dagen för att de oroade sig för tänkbara problem tidigare på dagen. Det sägs inget om att någon kastade pengarna i husbondens ansikte och rusade därifrån utan ett öre, men jag kan tänka mig att någon kunde ha gjort det.
Mina älskade bröder och systrar, det som hände i den här berättelsen klockan nio, vid middagstid eller klockan tre har ingen betydelse jämfört med den generösa lönen till alla arbetarna i slutet av dagen. Formeln för tro är att hålla fast, fortsätta arbeta, fullborda och låta tidigare timmars oro — verklig eller inbillad — bli betydelselös jämfört med den slutliga belöningens överflöd. Älta inte gamla problem eller gammalt agg — varken mot er själva eller mot er nästa, ja, inte ens, skulle jag vilja tillägga, mot denna sanna och levande kyrka. Det storslagna i ditt liv, i din nästas liv och i Jesu Kristi evangelium kommer att visa sig på sista dagen, även om sådan storslagenhet till en början inte alltid erkänns av alla. Så överreagera inte för något som hände klockan nio på morgonen när Guds nåd försöker belöna er klockan sex på kvällen — vilket arbete ni än har utfört under dagen.
Vi förbrukar värdefullt känslomässigt och andligt kapital när vi klänger oss fast vid minnet av en falsk ton på pianot under en uppvisning som barn, eller något en äkta hälft sade eller gjorde för 20 år sedan som vi bestämt oss för att låta honom eller henne lida för i 20 år till, eller någon händelse i kyrkans historia som bara bevisar att vi dödliga alltid kommer att få kämpa med att nå upp till våra eviga förhoppningar. Även om det inte var du som gav upphov till någon del av det agget, så kan det sluta med dig. Och vilken härlig belöning väntar inte den som bidrar med något sådant när vingårdens Herre ser dig i ögonen och räkningen görs upp i slutet av vårt liv på jorden.
Vilket leder till min tredje och sista punkt. Den här liknelsen — liksom alla liknelser — handlar egentligen inte om arbetare eller löner, lika lite som andra liknelser handlar om får och getter. Det är en berättelse om Guds godhet, hans tålamod och önskan att förlåta samt om Herren Jesu Kristi försoning. Det är en berättelse om frikostighet och medkänsla. Det är en berättelse om nåd. Den betonar det jag hörde för många år sedan om att det Gud tycker bäst om i sitt gudaskap är glädjen att vara barmhärtig, särskilt mot dem som inte förväntar sig det och ofta känner att de inte förtjänar det.
Jag vet inte vilka i denna väldiga publik idag som kan behöva höra det budskap om förlåtelse som ingår i den här liknelsen. Men hur sen du än tror att du är, hur många tillfällen du tycker att du missat, hur många misstag du känner att du har gjort, eller talanger du tycker att du inte har, eller hur långt ifrån ditt hem och din familj och Gud du känner att du kommit, vittnar jag om att du inte hamnat utom räckhåll för den gudomliga kärleken. Det är omöjligt för dig att sjunka så lågt att Kristi försonings oändliga ljus inte kan nå dig.
Vare sig du har samma eller ännu inte har samma tro som vi, eller var med oss en gång och inte har stannat kvar hos oss, finns det inget i något av fallen som du har gjort som inte kan bli ogjort. Det finns inget problem som du inte kan övervinna. Det finns ingen dröm som inte med tiden och i evigheten kan förverkligas. Även om du känner dig som den vilsekomna och sista arbetaren i elfte timmen, vinkar vingårdens Herre fortfarande dig till sig. Gå ”frimodigt fram till nådens tron”,3 och fall ner vid Israels Heliges fötter. Kom hit och njut ”utan pengar och för intet”4 vid Herrens bord.
Jag vädjar speciellt till makar och fäder, prästadömsbärare eller blivande prästadömsbärare att som Lehi sade: ”Vakna upp! och res er ur stoftet … och var män.”5 Inte alltid men ofta är det män som väljer att inte hörsamma kallelsen att ”i striden vara med”.6 Kvinnor och barn tycks ofta vara villigare. Bröder, det är dags att handla. Gör det för er skull. Gör det för deras skull som älskar er och ber om att ni ska handla. Gör det för Herren Jesus Kristus skull, som betalade ett ofattbart pris för den framtid han vill att ni ska få.
Mina älskade bröder och systrar, till er som har blivit välsignade genom evangeliet i många år för att ni hade lyckan att finna det tidigt i livet, till er som har kommit till evangeliet ett steg i taget, och till er — medlemmar och ännu inte medlemmar — som kanske fortfarande tvekar, till var och en av er, för alla och envar, vittnar jag om den förnyande kraften i Guds kärlek och om hans mirakulösa nåd. Han är angelägen om den tro du slutligen uppnår, inte hur dags på dagen du kom fram till den.
Så om du har ingått förbund, håll dem. Om du inte har ingått dem, gör det. Om du har ingått dem och brutit dem, omvänd dig och återställ dem. Det är aldrig för sent så länge som vingårdens Herre säger att det finns tid. Lyssna till den Helige Andens maningar som just nu säger att du bör ta emot försoningens gåva av Herren Jesus Kristus och njuta av gemenskapen i hans verk. Dröj inte. Det börjar bli sent. I Jesu Kristi namn, amen.