Tro, uthållighet och förverkligande: Ett budskap till ensamstående föräldrar
Du strävar efter att fostra dina barn i rättfärdighet och sanning, medveten om att även om du inte kan ändra det förflutna så kan du forma framtiden.
Mitt budskap riktar sig till ensamstående föräldrar i kyrkan, av vilka flertalet är ensamstående mödrar — ni tappra kvinnor som på grund av livets skiftande omständigheter fostrar barn och sköter hemmet på egen hand. Du är kanske änka eller frånskild. De svårigheter du har att kämpa med som ensamstående förälder är kanske en följd av att du handlat orätt utom äktenskapet men nu lever inom evangeliets ramar efter att ha bytt spår i livet. Du är välsignad som undviker det sällskap man kan få på bekostnad av dygd och lärjungeskap. Det vore ett alltför högt pris att betala.
Även om du kanske ibland har frågat ”varför just jag?” så är det genom livets svårigheter som vi utvecklas mot gudaskap allteftersom vår karaktär formas i lidandets skärseld genom händelser i livet, eftersom Gud inte hindrar människans handlingsfrihet. Äldste Neal A. Maxwell sade att vi inte kan lösa alla uppgifterna eller få dem att gå ihop eftersom ”vi inte har alla talen”.1
Oavsett dina omständigheter eller orsakerna till dem så är du beundransvärd! Dag för dag möter du livets prövningar och gör arbete som alltid varit avsett för två, och du gör det i stort sett ensam. Du måste vara både far och mor. Du sköter ditt hem, vakar över din familj, har ibland svårt att få ekonomin att gå ihop, och som genom ett under finner du också möjlighet att tjäna på ett anmärkningsvärt sätt i kyrkan. Du sköter om dina barn. Du gråter och ber med dem och för dem. Du vill deras allra bästa men oroar dig varje natt för att ditt bästa kanske aldrig är gott nog.
Jag blir ogärna alltför personlig men jag kommer från just ett sådant hem. Under en stor del av mina barn- och ungdomsår fostrade min mor oss på egen hand i små omständigheter. Pengar ransonerades noggrant. Hon hade att kämpa med inre ensamhet och längtade ibland förtvivlat efter stöd och gemenskap. Men trots allt det här så hade min mor en värdighet och var en stor källa till fasthet och ren skotsk tåga.
Tack och lov blev hennes senare år mer välsignade än början. Hon gifte sig med en nybliven medlem, en änkling, och de beseglades i templet i London, där de senare också arbetade en kort tid som tempeltjänare. De var tillsammans i nästan ett kvarts sekel — lyckliga och nöjda ända tills de dog.
Det finns många av er goda kvinnor i kyrkan runtom i världen som lever i liknande omständigheter och som visar samma uthållighet år efter år.
Det här är inte precis vad du hoppades på eller planerade, bad om eller förväntade dig när du började för många år sedan. På din färd genom livet har du upplevt gupp, omvägar, krökar och svängar, till största delen beroende på att du lever i en fallen värld som är avsedd att vara en plats där du prövas.
Du strävar efter att fostra dina barn i rättfärdighet och sanning, medveten om att även om du inte kan ändra det förflutna så kan du forma framtiden. Längs vägen får du många välsignelser, även om de inte märks genast.
Med Guds hjälp behöver du inte ängslas för framtiden. Dina barn ska växa upp och prisa dig salig, och varenda en av deras många framgångar blir en hyllning till dig.
Tänk aldrig att du sitter på andra parkett, att du tillhör något slags underavdelning bland kyrkans medlemmar och på något sätt är mindre berättigad till Herrens välsignelser än andra. I Guds rike finns det inga andra klassens medborgare.
Vi hoppas att när du sitter på möten och ser till synes intakta och lyckliga familjer eller hör någon tala om familjeideal, att du då gläds åt att få tillhöra en kyrka som sätter familjen i centrum och undervisar om dess centrala roll i vår himmelske Faders plan för sina barns lycka, att du gläds åt att vi trots katastrofer och elände i världen och moraliskt förfall har läran, myndigheten, förrättningarna och förbunden som erbjuder det största hoppet för världen, också när det gäller dina barns framtida lycka och de familjer de skapar.
På Hjälpföreningens allmänna möte i september 2006 berättade president Gordon B. Hinckley om en upplevelse som en frånskild kvinna relaterat, en ensamstående mor till sju barn i åldrarna 7 till 16 år. Hon hade gått över gatan för att ge något till en granne. Hon sade:
”När jag vände mig om för att gå hem såg jag ljusen som brann i mitt hus. Jag hade hört mina barns röster eka när jag några minuter tidigare gick ut genom dörren. De sade: ’Mamma, vad får vi till middag?’ ’Kan du köra mig till biblioteket?’ ’Jag måste ha papper till en affisch i kväll.’ Utmattad såg jag på huset och ljuset som brann i vart och ett av rummen. Jag tänkte på alla dessa barn som var hemma och väntade på att jag skulle komma hem och tillgodose deras behov. Min börda kändes tyngre än jag orkade bära.
Jag minns att jag i tårar såg upp mot himlen och sade: ’Käre Fader, jag klarar det inte i kväll. Jag är för trött. Jag orkar inte med det. Jag kan inte gå hem och ta hand om alla dessa barn ensam. Kan jag inte få komma till dig och vara hos dig bara för en enda natt?’ …
Egentligen hörde jag inte orden jag fick till svar, men jag hörde dem i mina tankar. Svaret var: ’Nej, mitt barn, du får inte komma till mig nu … Men jag kan komma till dig.’”2
Tack, systrar, för allt ni gör för att fostra era barn och upprätthålla ett hem fyllt av kärlek, där det finns godhet, frid och möjligheter.
Även om du ofta känner dig ensam så är du aldrig helt på egen hand. När du fortsätter framåt i tålamod och i tro så åtföljs du av Försynen — himlen ska skänka dig sina nödvändiga välsignelser.
Ditt perspektiv och din syn på livet förändras när du i stället för att vara nedstämd tittar upp.
Många av er har redan upptäckt den stora och omvälvande sanningen att när du lever för att lätta andras bördor, så blir dina egna bördor lättare. Även om omständigheterna kanske inte har förändrats så har din inställning gjort det. Du kan möta dina egna prövningar med större jämnmod, med ett mer förstående hjärta och djupare tacksamhet för det du har i stället för att längta efter det du saknar.
Du har upptäckt att när vi skänker hopp åt dem som tycks förtvivla så får vi själva tröst. Vår bägare ”flödar över” (Ps. 23:5).
Genom att leva rättfärdigt kan du och dina barn en dag få välsignelsen att tillhöra en fullständig, evig familj.
Medlemmar och ledare, skulle ni kunna göra mer för att stödja ensamstående med familj utan att döma eller kritisera? Skulle ni kunna stötta unga människor i dessa familjer och framför allt vara exempel på vad goda människor gör och hur goda människor lever? I avsaknad av fäder, är ni de förebilder som de kan ta efter?
Det finns naturligtvis också familjer där fadern är den ensamstående föräldern. Bröder, vi ber också för er och ger er vårt erkännande. Det här budskapet är också till er.
Ensamstående föräldrar, jag vittnar om att då ni gör ert allra bästa i den svåraste av alla mänskliga uppgifter så ska himlen le mot er. Ni är i sanning inte ensamma. Låt Jesu Kristi återlösande och kärleksfulla kraft välsigna ert liv nu och uppfylla er med det hopp som det eviga löftet ger. Fatta mod. Ha tro och hopp. Betrakta nuet med uthållighet och blicka framåt med tillförsikt. I Jesu Kristi namn, amen.