Villiga och värdiga att tjäna
Under sker överallt där man förstår prästadömet, där dess kraft äras och används på rätt sätt och tro utövas.
Min kära bröder, det känns så bra att få träffa er igen. Varje gång jag är på det allmänna prästadömsmötet tänker jag på några av Guds ädlaste ledare som har talat vid kyrkans allmänna prästadömsmöten. Många har gått för att få sin eviga belöning, ändå har de med sin lysande begåvning, sitt själsdjup och sin värme gett oss inspirerad ledning. Jag citerar i kväll några av deras lärdomar om prästadömet.
Från profeten Joseph Smith: ”Prästadömet är en evig princip och existerade med Gud från evighet till evighet och skall förbli i evighet, utan dagars början och utan års slut.”1
Från president Wilford Woodruff får vi följande: ”Det heliga prästadömet är kanalen mellan Gud och människan på jorden. De himmelska budbärare som har besökt människan på jorden är män som hade och ärade prästadömet, medan de levde i köttet. Allt som Gud har låtit göra för människornas frälsning, från människans ankomst till jorden till världens förlossning, har skett och kommer att ske genom det eviga prästadömet.”2
President Joseph F. Smith förtydligade: ”Prästadömet … är … Guds kraft given till människan genom vilken människan kan handla på jorden för människosläktets frälsning i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn, och göra detta rättmätigt. Denna auktoritet är inte självpåtagen, inte lånad från generationer som är döda och förgångna, utan auktoriteten har givits i denna tid i vilken vi lever genom tjänande änglar och andar från ovan, direkt från den allsmäktige Gudens närhet.”3
Och till sist president John Taylor: ”Vad är prästadömet? … Det är Guds styrelsesätt, både på jorden och i himlarna, ty det är genom denna makt, verkande kraft och princip som allt styrs på jorden och i himlarna, och det är genom denna kraft som allt uppehålls och understöds. Den styr allt — den uppehåller allt — och har att göra med allt som är förbundet med Gud och sanningen.”4
Så välsignade vi är som är här i de sista dagarna när Guds prästadöme finns på jorden. Vilken förmån det är för oss att få bära det prästadömet. Prästadömet är inte så mycket en gåva som ett uppdrag att tjäna, en förmån att lyfta andra och ett tillfälle att välsigna andras liv.
Med de här möjligheterna följer ansvar och plikter. Jag älskar det ädla ordet plikt och allt vad det innebär.
I den ena eller andra egenskapen, i det ena eller andra sammanhanget, har jag under de senaste 72 åren deltagit i prästadömsmöten — ända sedan jag blev ordinerad till diakon vid tolv års ålder. Tiden marscherar verkligen vidare. Och plikten håller takten med den. Plikten förbleknar eller minskar inte. Katastrofala konflikter kommer och går, men kriget om människornas själar fortgår i oförminskad omfattning. Som en trumpetsignal kommer Herrens ord till dig, till mig och till bärare av prästadömet överallt: ”Låt nu därför var och en lära sin plikt och med all flit verka i det ämbete vartill han är utsedd.”5
Plikten kallade Adam, Noa, Abraham, Mose, Samuel och David. Den kallade profeten Joseph Smith och var och en av hans efterträdare. Plikten kallade den unge Nephi när Herren genom hans far Lehi gav honom befallningen att med sina bröder återvända till Jerusalem för att hämta mässingsplåtarna hos Laban. Nephis bröder knotade och sade att det var något svårt som begärdes av dem. Vilken var Nephis reaktion? Han sade: ”Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.”6
När du och jag får samma kallelse, hur reagerar vi då? Knotar vi som Laman och Lemuel och säger: ”Det här är något svårt som begärs av oss”?7 Eller säger var och en av oss det som Nephi sade: ”Jag skall gå. Jag skall göra”? Är vi villiga att tjäna och att lyda?
Ibland tycks Guds visdom vara dårskap eller helt enkelt för svårt, men något av det viktigaste och värdefullaste vi kan lära oss under jordelivet är att när Gud talar och en människa lyder, gör den människan alltid rätt.
När jag tänker på ordet plikt och hur pliktuppfyllelse kan berika vårt liv och andras liv, då minns jag något som en berömd poet och författare skrev:
Jag sov och drömde
att livet var glädje
Jag vaknade och såg
att livet var plikt
Jag arbetade, och se —
plikten var glädje.8
Robert Louis Stevenson uttryckte det på ett annat sätt. Han sade: ”Jag vet vad nöje är, för jag har arbetat hårt.”9
När vi utför våra plikter och använder vårt prästadöme, då finner vi sann glädje. Vi får uppleva glädjen att ha fullgjort våra uppdrag.
Vi har blivit undervisade om de särskilda plikter som tillhör det prästadöme vi bär, vare sig det är aronska eller melkisedekska prästadömet. Jag ber er enträget att begrunda de plikterna och göra allt som står i er makt att fullgöra dem. För att kunna göra det måste vi alla vara värdiga. Låt oss ha uträckta händer, rena händer och villiga händer, så att vi kan hjälpa till att ge det som vår himmelske Fader vill att andra ska få av honom. Om vi inte är värdiga kan vi förlora prästadömets kraft, och om vi har förlorat den, då har vi förlorat upphöjelses kärna. Låt oss vara värdiga att tjäna.
President Harold B. Lee, en av de stora lärarna i kyrkan, sade: ”När man blir prästadömsbärare blir man ett Herrens ombud. Vi bör betrakta vår kallelse som att vi går Herrens ärenden.”10
Under andra världskriget ägde en händelse rum i början av 1944 där prästadömet kom till användning i samband med att Förenta staternas marinkår erövrade Kwajaleinatollen, som tillhör Marshallöarna och ligger i Stilla havet, halvvägs mellan Australien och Hawaii. Det som hände skildrades av en korrespondent — som inte var medlem i kyrkan — som arbetade åt en tidning på Hawaii. I den artikel han skrev 1944 berättade han att han och andra korrespondenter befann sig i andra anfallsvågen bakom marinsoldaterna vid Kwajaleinatollen. När de ryckte fram såg de en ung marinkårssoldat som låg och flöt på mage i vattnet, uppenbarligen svårt sårad. Det grunda vattnet omkring honom var rött av blod. Sedan lade de märke till en annan marinkårssoldat som närmade sig sin sårade kamrat. Den andra soldaten var också sårad, hans vänstra arm hängde livlös utmed sidan. Han lyfte kamratens huvud så att han inte skulle drunkna. Med panik i rösten ropade han på hjälp. Korrespondenterna tittade en gång till på pojken som han höll uppe och ropade tillbaka: ”Det finns inget mer som någon kan göra för honom.”
”Då såg jag något som jag aldrig tidigare sett”, skrev korrespondenten. Den här pojken som själv var svårt sårad tog sig fram till stranden med den andre marinkårssoldatens till synes livlösa kropp. Där ”lade han kamratens huvud i sitt knä … Det var en rörande scen — de här två dödligt sårade pojkarna — båda … rena, tilltalande unga män, till och med i den svåra situation de befann sig i. Och den ena pojken böjde huvudet över den andre och sade: ’Jag befaller dig i Jesu Kristi namn och med prästadömets makt att förbli vid liv tills jag kan få tag på läkarhjälp.’” Korrespondenten avslutade sin artikel: ”Vi tre [de två marinsoldaterna och jag] är här på sjukhuset. Läkarna vet inte … [hur de överlevde], men det vet jag.”11
Under sker överallt där man förstår prästadömet, där dess kraft äras och används på rätt sätt och tro utövas. Där tro ersätter tvivel, där osjälviskt tjänande rensar bort självisk strävan, där utför Guds kraft hans avsikter.
Plikten kan kalla oss i tysthet när vi som bär prästadömet utför de uppdrag vi får. President George Albert Smith, denne försynte men starke ledare, sade: ”Er första plikt är att ta reda på vad Herren önskar och sedan, genom kraften och styrkan i hans heliga prästadöme, ära er kallelse i era medarbetares närvaro på ett sådant sätt att folket gärna vill följa er.”12
Plikten kallade mig — på ett mindre dramatiskt sätt men ändå så att en själ kunde räddas — år 1950 kort efter att jag kallats till biskop. Mina ansvar som biskop var många och skiftande, och jag försökte efter bästa förmåga göra allt som krävdes av mig. Förenta staterna befann sig då i ett annat krig. Eftersom många av våra medlemmar var inkallade fick alla biskopar i uppdrag av kyrkans huvudkontor att ge varje soldat en prenumeration på Church News och Improvement Era, kyrkans tidningar på den tiden. Dessutom ombads biskoparna att varje månad skriva ett personligt brev till varje soldat från församlingen. Vår församling hade 23 män i uniform. Prästadömskvorumen tillhandahöll, inte utan möda, medlen till prenumerationerna. Jag åtog mig uppgiften, ja, plikten, att skriva 23 personliga brev varje månad. Efter alla dessa år har jag fortfarande kopior av många av mina brev, och även svaren jag fick. Det är inte långt till tårarna när jag läser de här breven. Det är en glädje att återigen läsa om en soldats löfte att leva efter evangeliet, en matros beslut att vara trogen sin familj.
En kväll gav jag en syster i församlingen traven med 23 brev för den månaden. Hennes uppdrag var att skicka breven och att se till att den ständigt föränderliga adresslistan var aktuell. Hon sneglade på ett av kuverten, log och sade: ”Biskop Monson, tappar du aldrig modet? Här är ett nytt brev till broder Bryson. Det är det sjuttonde brevet du har skrivit till honom utan att få svar.”
Jag svarade: ”Vem vet, kanske jag får svar den här månaden.” Det visade sig att jag fick svar den månaden. För första gången svarade han på mitt brev. Det brevet är en klenod, en skatt. Han tjänstgjorde långt borta på en fjärran kust, isolerad, med hemlängtan, ensam. Han skrev: ”Kära biskop, jag är inge vidare på å skriva brev.” (Det kunde jag ha talat om för honom flera månader tidigare.) Han fortsatte: ”Tack för Church News och tidningarna, men mest av allt tack för dina brev. Jag har börjat ett nytt liv. Jag har blivit ordinerad till präst i aronska prästadömet. Mitt hjärta är fyllt. Jag är lycklig.”
Broder Bryson var inte lyckligare än sin biskop. Jag hade lärt mig den praktiska tillämpningen av ordspråket: ”Att göra sin plikt det bästa är, överlåt resten åt Herren kär.”13
Flera år senare på ett möte i Cottonwoods stav i Salt Lake City, när James E. Faust var stavspresident, berättade jag det här för att uppmuntra medlemmarna att uppmärksamma våra soldater. Efter mötet kom en stilig ung man fram till mig. Han tog mig i handen och sade: ”Biskop Monson, minns du mig?”
Plötsligt insåg jag vem han var. ”Broder Bryson!” utbrast jag. ”Hur står det till? Vad har du för uppgift i kyrkan?”
Med värme och tydlig stolthet svarade han: ”Jag mår bra. Jag är i presidentskapet i mitt äldstekvorum. Tack igen för din omtanke om mig och breven du skrev, som jag verkligen sätter värde på.”
Bröder, världen behöver vår hjälp. Gör vi allt vi bör göra? Minns vi president John Taylors ord: ”Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.”14 Det finns fötter att stadga, händer att fatta, sinnen att uppmuntra, hjärtan att inspirera och själar att rädda. Evighetens välsignelser väntar på er. Det är er förmån att inte vara åskådare utan deltagare i prästadömets verksamhet. Låt oss lyssna till den tankeväckande påminnelsen i Jakobs brev: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.”15
Låt oss lära och begrunda vår plikt. Låt oss vara villiga och värdiga att tjäna. Låt oss gå i Mästarens fotspår när vi gör vår plikt. När ni och jag går den väg som Jesus vandrade ska vi upptäcka att han är mer än barnet i Betlehem, mer än snickarens son, mer än den största lärare som någonsin levat. Vi lär då känna honom som Guds Son, vår Frälsare och vår Återlösare. När plikten kallade honom, svarade han: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din för evigt.”16 Må var och en av oss göra på samma sätt, det är min bön i hans heliga namn, ja, Herrens Jesu Kristi namn, amen.