Balansera sanning och tolerans
Från en brasafton i regi av Kyrkans utbildningsverksamhet den 11 september 2011. För hela texten på engelska, gå till mormonnewsroom.org/article/-truth-and-tolerance-elder-dallin-h-oaks.
Sanningens existens och natur är en av jordelivets grundläggande frågor. Till Pilatus, den romerske landshövdingen, sade Jesus att han kommit till världen ”för att vittna om sanningen”. Den som inte trodde sade: ”Vad är sanning?” (Joh. 18:37–38). Tidigare hade Frälsaren förkunnat: ”Jag är vägen och sanningen och livet” (Joh. 14:6). I en nutida uppenbarelse förkunnade han: ”Sanningen är kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara” (L&F 93:24).
Vi tror på absolut sanning, inbegripet Guds existens, och rätt och orätt som han har fastlagt i sina bud. Vi vet att Guds existens och existensen av absolut sanning har avgörande betydelse för livet här på jorden, vare sig man tror på dem eller inte. Vi vet också att ondskan existerar och att somligt helt enkelt är ytterst, allvarligt och evigt fel.
Chockerande rapporter om omfattande stölder och oärlighet i civiliserade samhällen tyder på att det finns ett moraliskt vakuum där många tycks ha en bristfällig känsla för rätt och orätt. Omfattande upplopp, plundringar och bedrägeri har fått många att fråga sig om vi inte håller på att förlora den moraliska grundval som västvärlden fått genom det judisk-kristna arvet.1
Det är rätt att bekymra sig över vår moraliska grundval. Vi lever i en värld där allt fler inflytelserika personer lär och lever efter tron att det inte finns något som är absolut sant i fråga om rätt och orätt, att all auktoritet och alla uppföranderegler är val som människor gör som kan komma före Guds bud. Många ifrågasätter till och med Guds existens.
Den moraliska relativismens filosofi, som hävdar att var och en har frihet att för egen del välja vad som rätt och orätt, är på väg att bli den icke-officiella trosbekännelsen för många i Förenta staterna och i andra länder i västvärlden. I vissa extrema fall har onda handlingar som tidigare var begränsade och doldes som en varböld nu legaliserats och blivit något man stoltserar med. Påverkade av den här filosofin har många i det uppväxande släktet fastnat i själviska nöjen, pornografi, oärlighet, rått och oanständigt språk, avslöjande klädsel, kroppsmålning och piercing och förnedrande sexuella njutningar.
Många religiösa ledare ser Gud som den yttersta laggivaren genom vilkens befallning vissa beteenden är absolut rätta och vissa andra är absolut fel och orätta.2 Bibelns och Mormons boks profeter förutsåg den här tiden när människor skulle ”älska njutning i stället för Gud” (2 Tim. 3:4) och till och med förneka Gud (se Jud. 1:4; 2 Nephi 28:5; Moroni 7:17; L&F 29:22).
I de här svåra omständigheterna har vi, som tror på Gud och på den medföljande sanningen att det finns sådant som är absolut rätt eller fel, utmaningen att leva i en gudlös och alltmer omoralisk värld. I de här omständigheterna har vi alla — och i synnerhet det uppväxande släktet — plikten att stå upp och betyga att Gud finns och att hans bud fastslår absoluta sanningar.
Många lärare i skolor, på college och universitet lär ut och lever efter en relativ moral. Det här formar många ungdomars inställning som sedan intar platsen som våra barns lärare och också formar allmänhetens inställning genom medier och populärkultur. Den moraliska relativismens filosofi förnekar vad miljontals troende kristna, judar och muslimer anser vara grundläggande, och förnekelsen skapar allvarliga problem för oss alla. Vad troende bör göra när det gäller det här leder mig till det andra av mina tvillingämnen: tolerans.
Tolerans definieras som en vänlig och rättvis inställning till främmande eller annorlunda åsikter och bruk eller till personer som har eller utövar dem. Moderna transportmedel och kommunikationer gör att vi kommer i närmare kontakt med andra folk och andra föreställningar vilket ökar behovet av tolerans.
Att vi kommer i närmare kontakt med kulturell mångfald både berikar vårt liv och komplicerar det. Vi berikas av umgänget med olika folkslag, vilket påminner oss om den underbara mångfalden bland Guds barn. Men mångfald i fråga om kultur och värderingar innebär också utmaningen att veta vad vi kan ta till oss, om det är förenligt med evangeliets kultur eller inte. På det viset ökar mångfalden också risken för konflikter och kräver mer eftertanke när det gäller tolerans. Vad är tolerans, när är den lämplig och när är den inte lämplig?
De här frågorna är svårare för dem som betygar att Gud finns och att det finns absolut sanning än för dem som tror på moralisk relativism. Ju svagare ens tro på Gud är och ju färre absoluta sanningar man tror på, desto färre tillfällen finns det då andras tro eller seder ställer en inför utmaningen att vara tolerant. En ateist behöver till exempel inte besluta vilket slags grovt eller gudlöst språk som kan tolereras och vilket han bör motsätta sig. Personer som inte tror på Gud eller på absolut sanning i moraliska frågor kan uppfatta sig själva som de mest toleranta av alla. För dem är nästan allt tillåtet. Den här trosuppfattningen kan tolerera nästan varje beteende och nästan varje person. Dessvärre tycks somliga av dem som tror på moralisk relativism ha svårt att vara toleranta mot dem som hävdar att Gud finns och bör respekteras och som tror på absoluta sanningar i moraliskt hänseende.
Tre absoluta sanningar
Vad innebär då tolerans för oss och för andra troende, och vad finns det för svårigheter med att tillämpa den? Jag börjar med tre absoluta sanningar. Jag uttrycker dem som en Herren Jesu Kristi apostel, men jag tror att de flesta av de här tankarna delas av troende i allmänhet.
För det första: Alla människor är bröder och systrar under Gud och lärs av sina olika religioner att älska och göra gott mot varandra. President Gordon B. Hinckley (1910–2008) uttryckte den här tanken för sista dagars heliga: ”Var och en av oss [i olika religiösa samfund] tror att Gud är vår Fader, även om vi kanske skiljer oss åt i vår tolkning av honom. Var och en av oss är del av en stor familj, människosläktet, och är Guds söner och döttrar och därför bröder och systrar. Vi måste anstränga oss mer för att bygga upp ömsesidig respekt, en attityd av fördragsamhet, med tolerans mot andra, oavsett vilka lärdomar eller vilken livsåskådning vi stöder.”3
Lägg märke till att president Hinckley talade om både ”ömsesidig respekt” och tolerans. Det är en utmaning i vår tid att leva tillsammans med ömsesidig respekt för varandras olikheter. Men att leva med olikheter — och här kommer jag till den andra absoluta sanningen — är det som Jesu Kristi evangelium lär oss att vi måste göra.
Jesus lärde att Guds rike är som en surdeg (se Matt. 13:33). En surdeg blandas in i en större massa tills alltsammans blir syrat, vilket innebär att det jäser eller lyfts genom dess inverkan. Vår Frälsare lärde också att hans efterföljare får lida i världen (se Joh. 16:33), att deras antal och besittningar är små (se 1 Nephi 14:12), och att de blir hatade eftersom de inte är av världen (se Joh. 17:14). Men det är vår roll. Vi har kallats att leva tillsammans med andra Guds barn som inte delar vår tro eller våra värderingar och som inte har de förbundsplikter som vi har påtagit oss. Vi ska vara i världen men inte av världen.
Eftersom Jesu Kristi efterföljare har fått befallning om att vara en surdeg, måste vi sträva efter att bli tolererade av dem som hatar oss för att vi inte är av världen. Det här innebär bland annat att vi ibland måste protestera mot lagar som skulle minska vår frihet att utöva vår tro, och vi litar då till våra grundlagsenliga rättigheter till fri religionsutövning. Det handlar om att ”människor av olika trosuppfattningar ska ha möjlighet att utarbeta sitt förhållande till Gud utan att staten står och tittar över axeln på dem”.4 Det är därför vi behöver förståelse och stöd när vi måste förespråka religionsfrihet.
Vi måste också vara toleranta och respektera andra. Som aposteln Paulus lärde bör kristna ”sträva efter det som tjänar friden” (Rom. 14:19) och så långt som möjligt ”håll[a] fred med alla människor” (Rom. 12:18). Vi ska därför vara noga med att ära det goda som vi bör se hos alla människor och i många åsikter och bruk som skiljer sig från våra egna. Som det står i Mormons bok:
”Allt som är gott [kommer] från Gud …
Därför är allt som inbjuder och lockar till att göra gott, och till att älska Gud och att tjäna honom, inspirerat av Gud.
Ta er därför i akt … så att ni inte anser det som är … gott och av Gud vara av djävulen” (Moroni 7:12–14).
En sådan inställning till olikheter leder till att andra tolererar och även respekterar oss.
Vår tolerans och respekt för andra och deras tro får oss inte att frångå våra egna förpliktelser mot den sanning vi känner till och de förbund vi har slutit. Det är en tredje absolut sanning. Vi har utsetts till frontsoldater i striden mellan rätt och fel. Det finns ingen medelväg. Vi måste försvara sanningen samtidigt som vi är toleranta mot och respekterar trosuppfattningar och föreställningar som skiljer sig från våra egna, och de personer som har dem.
Tolerans mot beteenden
Vi måste vara toleranta mot och respektera andra och deras tro, bland annat deras rätt att förklara och förespråka sina ståndpunkter, men vi måste inte respektera eller tolerera orätt beteende. Vår plikt mot sanningen kräver av oss att vi ska motarbeta beteenden som är fel. Det här är lätt när det gäller extremt beteende som de flesta troende och icke troende anser vara fel eller oacceptabelt.
När det gäller mindre extremt beteende, där till och med troende är oense om huruvida det är fel, blir det mycket svårare att definiera vad det är vi ska tolerera och i vilken omfattning. Således skrev en eftertänksam kvinna i kyrkan till mig om sin oro över att ”världens definition av ’tolerans’ mer och mer tycks användas med avseende på tolerans mot syndiga livsstilar”. Hon frågade mig hur Herren skulle definiera tolerans.5
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”Ordet tolerans står inte på egna ben. Det krävs ett föremål och en reaktion för att det ska kunna kallas en dygd … Tolerans är ofta något som man fordrar men sällan visar. Var på er vakt mot ordet tolerans. Det är en ytterst instabil dygd.”6
Det här inspirerade rådet påminner oss om att för personer som tror på absolut sanning är tolerans mot beteenden bara en del av ett tvåsidigt mynt. Tolerans eller respekt är en sida av myntet, men sanningen är alltid den andra sidan. Man kan inte äga eller använda toleransmyntet utan att vara medveten om båda sidorna.
Vår Frälsare tillämpade den här principen. När han mötte kvinnan som gripits för äktenskapsbrott talade han toleransens tröstande ord: ”Inte heller jag dömer dig.” När han sedan sade att hon skulle gå talade han sanningens befallande ord: ”Gå, och synda inte mer!” (Joh. 8:11). Vi bör alla byggas upp och stärkas av det här exemplet på både tolerans och sanning: vänlighet i tal men fasthet i fråga om sanningen.
En annan eftertänksam sista dagars helig skrev: ”Jag hör ofta att man missbrukar Guds namn, och jag har också bekanta som säger att de bor tillsammans med sin pojkvän. Jag har märkt att det inte längre är vanligt att man helgar sabbaten. Hur håller jag mitt förbund att stå som ett vittne utan att förnärma dessa människor?”7
Jag börjar med vårt personliga uppträdande. I tillämpningen av de ibland motstridiga kraven på sanning och tolerans inom dessa tre områden — grovt och gudlöst språk, samboende och brott mot sabbatslagen — och många andra, bör vi inte vara toleranta mot oss själva. Vi ska låta oss ledas av sanningens krav. Mot oss själva bör vi vara starka i att hålla buden och våra förbund, och vi bör omvända och bättra oss när vi kommer till korta.
President Thomas S. Monson har lärt: ”Syndens ansikte bär ofta överseendets mask. Låt det inte bedra er, bakom den fasaden gömmer sig sorger, olycka och smärta … Om dina så kallade vänner uppmanar dig att göra något du vet är fel — måste du vara den som står för det rätta, även om du är ensam om det.”8
På liknande sätt, när det gäller vår plikt att undervisa våra egna barn och andra, är vår plikt mot sanningen det som är av största vikt. Men eftersom undervisning bara bär frukt genom andras handlingsfrihet, måste vår undervisning alltid ske med kärlek, tålamod och överbevisning.
Jag övergår nu till att tala om vad sanning och tolerans förpliktar oss till i våra personliga relationer till bekanta som använder grovt eller gudlöst språk i vår närvaro, som är sambor eller som inte håller sabbaten på lämpligt sätt.
Vår plikt när det gäller tolerans innebär att inget av dessa beteenden — eller andra som vi uppfattar som avvikelser från sanningen — någonsin ska få oss att reagera med hätska ord eller ovänliga handlingar. Men vår plikt när det gäller sanningen har sin egen uppsättning krav och sin egen uppsättning välsignelser. När vi ”talar sanning med varandra” och när vi ”i kärlek [talar] sanningen” (Ef. 4:15, 25), är vi Herren Jesu Kristi tjänare och utför hans verk. Änglar ska bistå oss och han ska sända sin Helige Ande att vägleda oss.
I sådana känsliga frågor bör vi först överväga om — eller hur mycket — vi bör tala om för våra bekanta vad vi vet är sant i fråga om deras beteende. I de flesta fall beror det beslutet på om vi berörs direkt eller personligen av det.
Att man ständigt använder grovt eller gudlöst språk i vår närvaro kan vara en skälig grund till att nämna att det är stötande för oss. Grovt och gudlöst språk i vår frånvaro av icke-troende är nog inget skäl att konfrontera syndarna.
Vi vet att samboende är en allvarlig synd som sista dagars heliga inte får inlåta sig i. När andra runt omkring oss är sambor kan det vara ett privat beteende eller någonting som vi ombes överse med, stödja eller underlätta. I balansgången mellan sanning och tolerans, kan toleransen få bestämma om handlingen inte berör oss personligen. Om samboendet involverar oss personligen ska vi låta oss ledas av vår plikt mot sanningen. Det är till exempel en sak att ignorera svåra synder när de är privata, men det är något helt annat att bli ombedd att stödja dem eller underförstått godkänna dem, som genom att låta samboendet ske i vårt eget hem.
När det gäller att hålla sabbaten helig borde vi kanske förklara vår tro att man genom att hålla sabbaten, och däri ingår att ta sakramentet, får ny andlig kraft och blir en bättre människa under resten av veckan. Till andra troende kan vi uttrycka vår uppskattning över att vi är överens om vad som är viktigast, eftersom var och en av oss tror på Gud och på existensen av absolut sanning, även om vi skiljer oss åt i hur vi definierar dessa grundläggande sanningar. Förutom detta bör vi minnas Frälsarens lärdom att undvika stridslystenhet (se 3 Nephi 11:29–30) och att vårt exempel och vår predikan bör ”vara den varnande rösten, var och en för sin nästa, med mildhet och med ödmjukhet” (L&F 38:41).
I allt detta ska vi inte döma vår nästa eller våra bekanta i fråga om vad deras beteende slutligen kan leda till. Domen är Herrens, inte vår.
Principer i den offentliga debatten
När troende ger sig in i den offentliga debatten, motiverade av sin tro, för att försöka påverka lagstiftning eller tolkningen av lagar, bör de tillämpa vissa andra principer.
För det första måste de söka inspiration från Herren så att de med visdom väljer vilka sanna principer de vill främja genom lagstiftning. De bör i regel avstå från att söka lagstiftning som främjar uppfattningar som är karaktäristiska för troende, som till exempel att tvinga till deltagande i gudstjänst, även indirekt. Troende kan vara mindre försiktiga i politiska frågor som gäller allmänna principer såsom lagar om folkhälsa, säkerhet och moral än i frågor som gäller deras trosutövning.
Troende kan och måste eftersträva lagar som bevarar religionsfriheten. Jämte den moraliska relativismens inflytande upplever nu Förenta staterna och andra nationer en störande nedgång i allmänhetens uppskattning av religion. Religion var en gång i tiden en accepterad del av den amerikanska livsstilen, men ser nu suspekt ut i mångas ögon. Det finns till och med inflytelserika röster som ifrågasätter om konstitutionen bör skydda religionsfriheten, bland annat rätten att följa och predika religiösa principer.
Det här är en ytterst viktig angelägenhet där vi som tror på ett högsta väsen, som har fastslagit absoluta sanningar om rätt och fel i fråga om mänskligt beteende, måste förena oss och hålla på vår hävdvunna rätt att utöva vår religion, att rösta med vårt samvete i frågor av offentligt intresse och att delta i val och offentliga debatter och i rättssalarna. Vi måste stå sida vid sida med andra troende för att bevara och stärka friheten att förespråka och utöva vår tro, vilken den än må vara. Vi måste därför gå på samma stig för att trygga vår frihet att följa olika vägar, när våra olika trosuppfattningar så dikterar.
För det andra: När troende söker främja sin tro i den offentliga debatten ska deras metoder och förespråkande alltid visa tolerans gentemot andras åsikter och tro. Som troende måste vi alltid tala med kärlek och visa tålamod, förståelse och medkänsla mot våra motståndare. Kristna är befallda att älska sin nästa (se Luk. 10:27) och att förlåta (se Matt. 18:21–35). De bör alltid minnas Frälsarens ord om att vi ska ”välsigna dem som förbannar oss, göra gott mot dem som hatar oss och be för dem som utnyttjar oss och förföljer oss” (se Matthew 5:44 i King James Bible).
För det tredje: Troende bör inte avskräckas av den gamla beskyllningen att de försöker lagstifta om moralen. Många områden i lagen har baserats på judisk-kristen moral sedan århundraden. Västvärldens civilisation är grundad på moral och kan inte existera utan den. Som Förenta staternas andre president John Adams förkunnade: ”Vår konstitution skapades för ett moraliskt och religiöst folk. Den är helt otillräcklig för att styra något annat.”9
För det fjärde: Troende bör inte dra sig för att eftersträva lagar som bibehåller samhällets ordning eller en politik som hjälper dem att utöva sin religion enligt dess krav där dessa förhållanden eller den politiken också främjar folkhälsa, säkerhet eller moral. Till exempel: Även om religiös tro ligger bakom många lagar om brott och en del som rör familjen, har sådana lagar en lång historia av tillämplighet i demokratiska samhällen. Men där troende är i majoritet bör de alltid ta hänsyn till minoritetens uppfattningar.
Och till sist: Andan i vår balansgång mellan sanning och tolerans tillämpas i följande citat av president Gordon B. Hinckley: ”Låt oss sträcka ut handen till dem i vårt samhälle som inte tillhör vår tro. Låt oss vara goda grannar, vänliga och generösa och älskvärda. Låt oss engagera oss i goda samhällsprojekt. Det kan uppstå situationer när det gäller allvarliga moraliska frågor, där vi inte kan rucka på våra principer. Men i sådana fall kan vi vänligt vara av en annan mening utan att bli otrevliga. Vi kan ge vårt erkännande åt andras uppriktighet även om vi inte kan acceptera deras ståndpunkter. Vi kan tala om principer snarare än personer.”10
Väktare på tornet
Bibeln lär att en av profetens uppgifter är att vara en ”väktare” som varnar Israels hus (se Hes. 3:17; 33:7). I en uppenbarelse lade Herren till det här rådet för det nutida Sion: ”Sätt … en väktare på tornet” som ”[ser] fienden medan han ännu [är] långt borta” och varskor för att rädda vingården ”från fördärvarens händer” (L&F 101:45, 54).
Jag talar som en av dessa väktare. Jag försäkrar dig om att mitt budskap är sant. Jag förkunnar att jag vet att Gud lever! Jag vittnar om att Jesus Kristus är Guds Son, korsfäst för världens synder, och att han sträcker ut handen till var och en av oss med en tidlös inbjudan att nå hans frid genom att lära av honom och vandra på hans väg (se L&F 19:23).
Fotoillustration Welden C. Andersen
Dessa tolv sände Jesus ut, av Walter Rane © IRI
Aposteln Paulus, av Jeff Ward
Kvinnan som greps för äktenskapsbrott, av Harry Anderson, © Pacific Press Publishing Association