Beroende av videospel
Illustration Stephen Sitton
När jag var 13 år gav mamma mig ett videospel i födelsedagspresent. Videospel var något ganska nytt för mig och det här hade bra grafik och var mycket underhållande. Jag hade skollov och bestämde mig för att jag skulle spela klart spelet så fort som möjligt så att jag kunde ha mer tid till att leka ute med mina vänner.
En torsdagseftermiddag började jag spela mitt nya videospel. Innan jag visste ordet av var det efter midnatt och jag hade inte bett aftonbön. Men jag fortsatte att spela.
Det blev bara värre. När jag vaknade dagen därpå startade jag genast spelet och började spela igen. Jag stannade knappt upp för att äta eller sova, och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle komma till nästa nivå i spelet.
På lördagskvällen sade mamma att om jag inte gick och lade mig tidigt så skulle det bli svårt att vakna i tid morgonen därpå och gå till kyrkan. Men jag fortsatte spela och somnade inte förrän klockan tre på morgonen. När jag kom till kyrkan var jag så trött att jag hade svårt att koncentrera mig. Jag kunde inte dela ut sakramentet och återvände hem för att sova, helt utmattad.
Jag sov hela söndagen och vaknade inte förrän på måndagsmorgonen. Och jag vaknade bara för att kunna fortsätta spela. Den veckan insåg jag att jag behövde sova en hel natt och försöka gå och lägga mig tidigt, men trots det fortsatte jag att slösa min tid på videospel. Jag började använda så mycket tid till att spela videospel att skriftstudierna blev lidande. Faktum är att jag inte läste på flera dagar. När skolan började igen förbjöd mamma mig att spela under veckan, så jag använde helgerna till att spela, även söndagarna.
Genom att inte längre gå till kyrkan på söndagarna, slutade jag göra det som verkligen betydde något för att göra något så oviktigt som att spela videospel. Jag följde inte min farfars råd, som en gång sade: ”Överge aldrig det som verkligen betyder något för något trivialt.” Det rådet har alltid följt med mig.
Jag insåg att jag behövde få balans i livet. En sak som hjälpte mig var min seminariekurs. I min skola var seminariet en del av det dagliga skolschemat, och det var till stor hjälp. Det gav mig möjlighet att lära mig prioritera rätt och sätta Herren framför allt annat. Om vi litar på Herren och ber honom av hela vårt hjärta att hjälpa oss med något i vårt liv, så hör han oss. Om vi verkligen vill förändra oss så kan vi det.
Som väl var behövde jag inte gå igenom något jobbigt för att jag skulle tvingas sluta spela. Det räckte att prioritera rätt och begränsa tiden jag tillbringade med att spela. Men det hände inte förrän jag hade bett Herren om hjälp i bön, och han hjälpte mig.